Sneak Peak på E.I
Min hand höll krampaktigt om luren, som om jag släppte den skulle världen gå under. Signalen gick fram. Piiip. Piiip. Jag bad till den som kunde tänkas höra, att mexikanen inte bytt nummer och att han snart skulle svara.
”Snälla.” viskade jag. ”Snälla, snälla…”
.
Ett dött hjärta älskar inte: Kap 13
Ja, här har vi nästa kapitel.
Kap 13
Celine
Zachs hjärta slog fort, vilket jag egentligen inte behövde väldigt bra hörsel för att förstå. Han andades nämligen också häftigt, som om han nyss hade sprungit. Och han tittade på mig såsom han aldrig sett på mig förut, med kärlek och åtrå.
Själv andades jag inte över huvud taget. Jag hade glömt hur man gjorde, jag tänkte inte alls på det. Jag kunde bara stirra in i Zach vackra ögon och vara överlycklig samtidigt som jag visste att det var fel. Jag var inte bra för honom. Jag borde inte vara med honom, eftersom det är farligt.
Men en del av mig, en väldigt stark och okontrollerbar del, ville inte tänka på det där. Ville bara uppfyllas av glädje, gråta av lycka över att Zach kände likadant. Vi kunde bli ett par nu. Vi kunde vara tillsammans, vi var ju ändå redan ’brottslingar’ för vampyrerna. Varför inte ta det ett steg längre?
Zach satte sig mittemot mig på sängen. Han såg in i mina ögon där min egen nervositet och spänning avspeglades. Han kupade handen runt min kind. Det kändes som att en hjord med fjärliar slogs i min mage, fyllde den med ett starkt pirrande. Han började närma sig mitt ansikte. Tiden stod stilla, någonting som regelbrott och straff existerade inte mer.
Zach slöt ögonen och jag gjorde likadant. I nästa stund pressades hans läppar mot mina. Först mjukt, sedan hårdare. Sista snutten av förstånd som jag ännu hade rann bort. Jag drunknade i mina egna känslor, och det var underbart.
Zach lindade in fingrarna i mitt hår och jag tryckte mig närmare honom, var tvungen att tänka efter så att jag inte tog i för mycket. Jag lär fingrarna vandra över hans kropp, utforska den såsom jag länge drömt om men aldrig gjort. Zach var överallt omkring mig. Hans värme, hans doft, hans händer. Det kändes som att mitt hjärta faktiskt slog. Det kändes som att jag levde.
Mikael
”Jag behöver verkligen hitta min syster.” sa jag, med en äckligt barnslig röst. Människan bakom bardisken såg på mig med medlidande. Hon slukade min roll som ledsen lillebror som letade efter sin storasyster med hull och hår. Dåre. ”Jag har en kort på henne.”
Jag tog fram det fotografi som min mästare givit mig och räckte fram det. Människan studerade pappersbiten, men icke kunde jag se igenkännande i hennes ögon. Jag förstod redan då, att hon icke skulle vara till behövelse. Bortslösat tid.
”Nej, jag känner inte igen henne.” sa människan.
Nåväl. Jag var ändå hungrig. ”Så synd.”
Jag lät hörntänderna växta i min gom och hoppade sedan över disken och begravde tänderna i hennes nacke. Jag träffade blodådran med träffsäkerhet och drack henne tom på bara några minuter.
Jag kastade liket ifrån mig och sade till de andra att göra sig av med det. Jag rättade till tröjan och förbannade de här löjliga, så kallade ’moderna’ kläderna. Fullkomligt utan stil.
”Vi går till nästa ställe.” sa jag till de andra. ”Hon kan inte vara långt borta.”
Celine
Jag låg med kinden mot Zachs bröstkorg och lät den höja och sänka mig för varje andetag. Zach sov djupt, men själv var jag vaken. Såklart. Jag kan inte sova.
Zach älskade mig. Jag älskade honom. Ingenting var fel längre. Allting var rätt, bra och perfekt. Saker skulle ordna sig.
Jag andades djupt, men slutade genast när lukten av Zachs pulserande blod kom emot mig. Brännan i halsen blev för ett ögonblick outhärdlig.
Jag kastade mig bort från Zach, och i andra änden av rummet återfick jag kontrollen. Herregud, jag behövde verkligen blod. Nu.
Jag klev ut på balkongen. Därifrån hoppade jag till den närliggande byggnadens tak. Några skator satt en bit bort och jag satte fart mot dem. Djuren fick sätta sina liv till den här gången för människornas skull. Jag tog tag i en och drack den slut på blod. De andra hade flygigt iväg. Djurblod är egentligen ingenting i jämförelse med människoblod, speciellt i den här lilla formen. Men den räckte för att jag skulle kunna vara i närheten av en människa utan att tappa kontrollen.
Zachery
Jag öppnade ögonen och såg upp i taket. Ett leende spred sig över mina läppar när jag mindes gårdagen. Celine. Att kyssa henne var det underbaraste jag någonsin gjort. Jag befann i någon sorts lyckodimma, där det faktum att några vampyrer var ute efter att döda oss inte fanns. Jag kände mig som den gladaste killen på jorden.
”Så du är vaken.” sa en mjuk röst.
Jag vred på mig och såg Celine stå vid balkongdörren, leende mot mig. Hon hade aldrig sett vackrare ut än nu, med solen som lyste genom hennes lockar och bildade en gloria runt henne. En vampyr? Snarare en ängel.
Celine gick fram till sängen och lade sig bredvid mig. Jag slog armarna om henne och begravde ansiktet i hennes hår, drog in hennes fantastiska doft.
”Jag glömde säga en sak igår.” viskade jag till henne.
”Vaddå?”
”Jag älskar dig.”
Hon vred på huvudet och kysste mig. Det hissade till i magen och tankarna snurrade.
”Och jag älskar dig.” svarade hon leende.
Celine
Efter ganska mycket kyssande lyckades vi slita oss ifrån varandra och gå ner till frukosten. Frukosten var ju gratis mat, det kunde man inte säga nej till. Men så fort som Zach ätit skulle vi ge oss av.
Fortfarande ätande på lite bröd som vi plockat med, steg jag och Zach ut från hotellet och satte av mot parkeringen, för att stjäla en bil. Han verkade inte ha så stort problem med det längre.
”Så vart ska vi nu?” frågade Zach, när vi väl tjuvkopplat en kärra och jag börjat köra.
”Bort.” svarade jag. ”Vi åker tills vi hittar en stad vi gillar, sen stannar vi där.”
”Men vi måste ganska snart flytta vidare.” sa Zach allvarligt. Hans ansikte var bistert. ”Eller hur? De kommer inte sluta. Vi måste fly resten av livet.”
Jag satt tyst, ville inte tänka på det. Zach suckade och jag såg på honom. Plötsligt kunde jag inte sluta stirra på pulsådern på hans hals. Skatan hade inte varit nog. Långt ifrån. Jag fick krama händerna hårt om ratten för att kontrollera mig. Det brände i halsen, gjorde så ont.
”Cell, vad är det?” frågade Zach oroligt. ”Vad är fel?”
”Inget.” väste jag mellan tänderna. ”Ingen fara.”
När jag såg Zachs blick tillade jag: ”Bara hungrig, liksom.”
”Åh.” sa Zach och stirrade ut genom fönstret. ”Åh.”
Det rådde en obehaglig tystnad. Efter en stund harklade sig Zach. Hans hjärta slog fort, han verkade nervös för någonting.
”Cell.” sa han hest. Han harklade sig igen och fortsatte: ”Drick av mig.”
Jag höll på att köra av vägen. Som tur hann jag svänga in vid en M-skylt. Där vände jag mig mot Zach och stirrade på honom.
”Dricka av dig? Är du inte klok, nej det tänker jag inte göra.” sa jag snabbt. Men brännan i halsen växte.
”Kom igen Cell.” sa Zach och lutade sig närmare. ”Jag vill hjälpa dig, inte vara en börda. Vi är tillsammans nu och måste då hjälpa varandra.” Han drog av sig tröjan och blottade sin bara hals mot mig. Jag grävde ner naglarna i armen, men det var meningslöst. Jag kunde inte kontrollera mig längre.
Jag böjde mig fram och satte tänderna i Zachs mjuka skin.
Kap 12
Zachery
Jag kunde inte hindra en flämtning. Det gjorde mycket ondare än vad jag trott. Jag hade bara tänkt på hur plågad Celine sett ut, och hur gärna jag ville hjälpa henne. Nu borrade jag ner naglarna i sätet på grund av smärtan. Jag var nära att be henne sluta, när jag kom på att en kanske är som när man får en spruta. Spänner man sig för det ännu ondare. Så jag tog ett djupt andetag och slappnade av. I samma ögonblick försvann smärtan. Plötsligt var jag medveten om hur nära Celine var mig och det fick magen att pirra. Det sista tankarna på plåga försvann och fylldes istället med tankar om Celine. Hennes händer låg om mig och hennes läppar var mot min nacke. Att hennes tänder var i mig tänkte jag inte på. Hela hennes kropp var också tryckt mot mig.
Jag lade armarna om Celine och njöt av närheten. Huvudet blev allt dimmigare och snart var jag alldeles slapp, utan att kunna tänka alls. Vampyren drog sig bort från mig och torkade bort blodet, mitt blod, från sina läppar. Hon såg rädd ut.
”Är du okej?” frågade Celine.
Jag nickade och log dimmigt. ”Bara… fint. Lite… lite trött bara.” fick jag fram.
Celine såg inte helt övertygad ut, men startade bilen och körde ut på vägen igen. ”Svara mig ärligt…” sa hon. ”Gjorde det ont?”
”I början.” mumlade jag. Det var svårt att hålla ögonen öppna. ”Men sen slappnade jag och, och då blev det bra.”
Celine frågade något mer, men det hörde jag inte, för jag slocknade.
Mikael
”Vad fick du veta?” frågade jag.
”Hon var på det här hotellet.” svarade vampyren Tilda. Hon var ett fint exemplar, det var därför jag valt henne till det här uppdraget. Mörkbrunt hår, smal, lång och en utmärkt förmåga att få veta det hon ville. Det var på grund av det sistnämna som jag valt henne till att förhöra receptionisten på det här hotellet, för att få veta om förrädaren varit där. Det var dagtid nu, och solen stekte med sina hemska strålar. Det betydde att jag var tvungen att stanna i skuggorna och låta de andra, de unga, göra jobbet.
”Vad mer fick du veta?” frågade jag.
”Hon kom dit på kvällen och åkte åtta på morgonen, alltid tillsammans med människograbben.” sa Tilda. ”Jag luktade på parkeringen, och jag vet vars de tog vägen. Ska vi följa efter?”
”Ja.” sa jag. ”Kör fram bilen, den med extra starka toningar på rutorna. Nu har vi henne tillslut.”
Zachery
Jag vaknade av att vi stannade. Jag hann se Celine gå ut ur bilen, innan jag plötsligt satt där ensam. Det tog några minuter för mig att vakna, ordentligt. Vi hade stannat utanför en sån där affär där man kan hitta allt möjligt. Celine kom snart ut igen, med en plastkasse. Hon log som hälsning till mig och räckte mig sedan kassen.
”Där finns mat till dig, och en sjal så att du kan dölja bitmärkena.” informerade hon mig.
Jag tittade i påsen, och där fanns en varmkorv och ett blårutigt tygstycke. Jag högg genast in på maten medan Celine började köra igen. När jag ätit upp varenda liten smula fällde jag ner spegeln och tittade på mig själv. På halsen fanns två röda prickar omgivna av blåmärken. Shit. Det såg värre ut än jag trott. Snabbt knöt jag sjalen runt halsen, och passade på att linda av bandaget runt pannan samtidigt. Bandaget var så smutsigt nu att det gjorde mer onytta än det motsatta, så jag slängde det. Nu hade jag ett rött ärr i pannan, med stygn tvärsöver.
”Bara så att du vet så tänker jag aldrig göra om det.” sa Celine snabbt.
”Va?”
”Jag tänker aldrig dricka från dig igen.” sa hon bestämt. ”Aldrig.”
”Smakade jag så illa?” skämtade jag.
Hon log, motvilligt. ”Nej, du var väldigt god. Men jag vill inte göra om det. Det kändes fel.” Celine var tyst en stund medan hon såg på mig med sina stora, vackra ögon. ”Men tack.” sa hon lågt. ”För att du ställde upp.”
”Allt för den jag älskar.” svarade jag och tog hennes hand.
Celine
Vi körde flera mil där jag och Zach bara satt och höll varandra i handen, i perfekt harmoni. Men jag kunde inte sluta tänka på om De hittade oss. Vad skulle hända? Om det bara fångade mig, vad skulle då hända med Zach? Hur skulle han klara sig? Om De bestämde sig för att se till att han straffades också, kommer min älskade inte ha en chans. Han måste få hjälp på något sätt. Beskydd. Men av vem? Jag kände ingen vampyr som var god. Fast… kanske den där jägaren som Erik pratat så mycket om?
Han hette Juan Desasio och var från Mexico. Han var en vampyrjägare som försökt att ta fast Erik. Min skapare hade till och med haft hans nummer, och jag lade lärt mig de siffrorna utantill.
Jag stannade bilen och rotade fram ett papper och en penna. Min hand kunde numret fortfarande och snart var det nedskrivet.
”Vad är det där?” frågade Zach och sneglade på numrera.
Jag räckte honom lappen. ”Zach, lyssna nu noga. Det här en numret till en man som kan skydda dig om jag av någon anledning inte längre skulle kunna göra det.”
Han tog långsamt lappen och rynkade ögonbrynen. ”Vad menar du?”
”Ifall något skulle hända mig, så att jag inte skulle kunna beskydda dig längre, ska du ringa till den här mannen och be om hans hjälp. Han kommer att skydda dig mot De.”
Zach nickade allvarligt. Han förstod att det här var nödvändigt, även om han inte gillade det.
Jag suckade sorgset. ”Jag ska gå och se efter om jag kan hitta några nya kläder till oss. Stanna här, okej?”
”Javisst.” svarade Zach och kysste min kind. ”Jag ska sova lite under tiden.”
Jag steg ut ur bilen och såg länge på honom, när han blundade och kurade ihop sig mot sätet. Han var så tapper. Trots allt som hänt hade han fortsatt kämpa. Och att dessutom erbjuda mig sina ådror. Zachs blod hade gett mig kraft igen, nu kände jag mig stark. Vi skulle klara det.
Jag fick gå en bra bit innan jag hittade en klädaffär. De enda pengarna jag hade var de som funnits i Zachs plånbok, och det var inte mycket.
Jag drog en suck och i andetaget kände jag lukten av en vampyr- en vampyr som jag kände.
Darrande av skräck snodde jag runt och stod öga mot öga med Mikael. Barnvampyren log ondskefullt och blottade sina huggtänder. Han var klädd som en vanlig sjuåring, med jeans och en t-shirt, men han liknade ändå inte ett barn.
”Hej där Celine.” sa han mjukt.
Jag letade efter en flyktväg och skulle sätta fart mot nödutgången när Mikael skakade på huvudet.
”Nej, nej.” sa han sjungande. Han pekade på några andra vampyrer, som stod samlade runt människorna. ”Rör dig inte om du vill slippa ett blodbad.”
”Hur hittade du mig?” frågade jag hårt. Jag försökte dölja min rädsla med tuffhet.
”Det var faktiskt lite krångligt.” sa Mikael bara. ”Var har du din blodpåse då?”
Ordet blodpåse fick mig att rycka till. ”Han är långt borta. I säkerhet.”
”Säger du det?” flinade den hemska vampyren. ”Undrar om du säger något annat när vi fått testa några… metoder på dig.”
Han menade tortyr. Tårar av rädsla dök upp i mina ögon, men jag lyckades förtränga dem. ”Jag kommer aldrig säga vars Zach är. Jag dör hällre.”
”Ursh, du äcklar mig.” grimaserade Mikael. ”Hur som helst, det var dig som vi skulle hämta. Strunt i pojken.” sa han vänd mot sina kompanjoner. ”Vi tar henne nu.”
Två vampyrer steg fram och höll fast mig. Instinkten slog mig: Det var över.
.
Lite kommentarer förra gången... Ni sårar mig guys *oseriös*
Ett dött hjärta älskar inte: Kap 12
Förlåt, jag vet att det dröjde. Hoppas att kapitlet är så pass bra att ni förlåter mig för förseningen :)
(Jag tänkte klippa in Ash, men det blev så svårt att jag bara gjorde tjejens hår brunt. Så tjejen p bilden föreställer alltså Celine)
Kap 12
Celine
Zachs hjärta slog fort, vilket jag egentligen inte behövde väldigt bra hörsel för att förstå. Han andades nämligen också häftigt, som om han nyss hade sprungit. Och han tittade på mig såsom han aldrig sett på mig förut, med kärlek och åtrå.
Själv andades jag inte över huvud taget. Jag hade glömt hur man gjorde, jag tänkte inte alls på det. Jag kunde bara stirra in i Zach vackra ögon och vara överlycklig samtidigt som jag visste att det var fel. Jag var inte bra för honom. Jag borde inte vara med honom, eftersom det är farligt.
Men en del av mig, en väldigt stark och okontrollerbar del, ville inte tänka på det där. Ville bara uppfyllas av glädje, gråta av lycka över att Zach kände likadant. Vi kunde bli ett par nu. Vi kunde vara tillsammans, vi var ju ändå redan ’brottslingar’ för vampyrerna. Varför inte ta det ett steg längre?
Zach satte sig mittemot mig på sängen. Han såg in i mina ögon där min egen nervositet och spänning avspeglades. Han kupade handen runt min kind. Det kändes som att en hjord med fjärliar slogs i min mage, fyllde den med ett starkt pirrande. Han började närma sig mitt ansikte. Tiden stod stilla, någonting som regelbrott och straff existerade inte mer.
Zach slöt ögonen och jag gjorde likadant. I nästa stund pressades hans läppar mot mina. Först mjukt, sedan hårdare. Sista snutten av förstånd som jag ännu hade rann bort. Jag drunknade i mina egna känslor, och det var underbart.
Zach lindade in fingrarna i mitt hår och jag tryckte mig närmare honom, var tvungen att tänka efter så att jag inte tog i för mycket. Jag lär fingrarna vandra över hans kropp, utforska den såsom jag länge drömt om men aldrig gjort. Zach var överallt omkring mig. Hans värme, hans doft, hans händer. Det kändes som att mitt hjärta faktiskt slog. Det kändes som att jag levde.
Mikael
”Jag behöver verkligen hitta min syster.” sa jag, med en äckligt barnslig röst. Människan bakom bardisken såg på mig med medlidande. Hon slukade min roll som ledsen lillebror som letade efter sin storasyster med hull och hår. Dåre. ”Jag har en kort på henne.”
Jag tog fram det fotografi som min mästare givit mig och räckte fram det. Människan studerade pappersbiten, men icke kunde jag se igenkännande i hennes ögon. Jag förstod redan då, att hon icke skulle vara till behövelse. Bortslösat tid.
”Nej, jag känner inte igen henne.” sa människan.
Nåväl. Jag var ändå hungrig. ”Så synd.”
Jag lät hörntänderna växta i min gom och hoppade sedan över disken och begravde tänderna i hennes nacke. Jag träffade blodådran med träffsäkerhet och drack henne tom på bara några minuter.
Jag kastade liket ifrån mig och sade till de andra att göra sig av med det. Jag rättade till tröjan och förbannade de här löjliga, så kallade ’moderna’ kläderna. Fullkomligt utan stil.
”Vi går till nästa ställe.” sa jag till de andra. ”Hon kan inte vara långt borta.”
Celine
Jag låg med kinden mot Zachs bröstkorg och lät den höja och sänka mig för varje andetag. Zach sov djupt, men själv var jag vaken. Såklart. Jag kan inte sova.
Zach älskade mig. Jag älskade honom. Ingenting var fel längre. Allting var rätt, bra och perfekt. Saker skulle ordna sig.
Jag andades djupt, men slutade genast när lukten av Zachs pulserande blod kom emot mig. Brännan i halsen blev för ett ögonblick outhärdlig.
Jag kastade mig bort från Zach, och i andra änden av rummet återfick jag kontrollen. Herregud, jag behövde verkligen blod. Nu.
Jag klev ut på balkongen. Därifrån hoppade jag till den närliggande byggnadens tak. Några skator satt en bit bort och jag satte fart mot dem. Djuren fick sätta sina liv till den här gången för människornas skull. Jag tog tag i en och drack den slut på blod. De andra hade flygigt iväg. Djurblod är egentligen ingenting i jämförelse med människoblod, speciellt i den här lilla formen. Men den räckte för att jag skulle kunna vara i närheten av en människa utan att tappa kontrollen.
Zachery
Jag öppnade ögonen och såg upp i taket. Ett leende spred sig över mina läppar när jag mindes gårdagen. Celine. Att kyssa henne var det underbaraste jag någonsin gjort. Jag befann i någon sorts lyckodimma, där det faktum att några vampyrer var ute efter att döda oss inte fanns. Jag kände mig som den gladaste killen på jorden.
”Så du är vaken.” sa en mjuk röst.
Jag vred på mig och såg Celine stå vid balkongdörren, leende mot mig. Hon hade aldrig sett vackrare ut än nu, med solen som lyste genom hennes lockar och bildade en gloria runt henne. En vampyr? Snarare en ängel.
Celine gick fram till sängen och lade sig bredvid mig. Jag slog armarna om henne och begravde ansiktet i hennes hår, drog in hennes fantastiska doft.
”Jag glömde säga en sak igår.” viskade jag till henne.
”Vaddå?”
”Jag älskar dig.”
Hon vred på huvudet och kysste mig. Det hissade till i magen och tankarna snurrade.
”Och jag älskar dig.” svarade hon leende.
Celine
Efter ganska mycket kyssande lyckades vi slita oss ifrån varandra och gå ner till frukosten. Frukosten var ju gratis mat, det kunde man inte säga nej till. Men så fort som Zach ätit skulle vi ge oss av.
Fortfarande ätande på lite bröd som vi plockat med, steg jag och Zach ut från hotellet och satte av mot parkeringen, för att stjäla en bil. Han verkade inte ha så stort problem med det längre.
”Så vart ska vi nu?” frågade Zach, när vi väl tjuvkopplat en kärra och jag börjat köra.
”Bort.” svarade jag. ”Vi åker tills vi hittar en stad vi gillar, sen stannar vi där.”
”Men vi måste ganska snart flytta vidare.” sa Zach allvarligt. Hans ansikte var bistert. ”Eller hur? De kommer inte sluta. Vi måste fly resten av livet.”
Jag satt tyst, ville inte tänka på det. Zach suckade och jag såg på honom. Plötsligt kunde jag inte sluta stirra på pulsådern på hans hals. Skatan hade inte varit nog. Långt ifrån. Jag fick krama händerna hårt om ratten för att kontrollera mig. Det brände i halsen, gjorde så ont.
”Cell, vad är det?” frågade Zach oroligt. ”Vad är fel?”
”Inget.” väste jag mellan tänderna. ”Ingen fara.”
När jag såg Zachs blick tillade jag: ”Bara hungrig, liksom.”
”Åh.” sa Zach och stirrade ut genom fönstret. ”Åh.”
Det rådde en obehaglig tystnad. Efter en stund harklade sig Zach. Hans hjärta slog fort, han verkade nervös för någonting.
”Cell.” sa han hest. Han harklade sig igen och fortsatte: ”Drick av mig.”
Jag höll på att köra av vägen. Som tur hann jag svänga in vid en M-skylt. Där vände jag mig mot Zach och stirrade på honom.
”Dricka av dig? Är du inte klok, nej det tänker jag inte göra.” sa jag snabbt. Men brännan i halsen växte.
”Kom igen Cell.” sa Zach och lutade sig närmare. ”Jag vill hjälpa dig, inte vara en börda. Vi är tillsammans nu och måste då hjälpa varandra.” Han drog av sig tröjan och blottade sin bara hals mot mig. Jag grävde ner naglarna i armen, men det var meningslöst. Jag kunde inte kontrollera mig längre.
Jag böjde mig fram och satte tänderna i Zachs mjuka skin.
Jag vet, blev lite ur Zachs perspektiv.
Ett dött hjärta älskar inte: Kap 11
Kap 11
Celine
Resan genom floden var en helvetesfärd för mig, så jag kunde bara föreställa mig hur den var för Zach. När vi slutligen steg upp från vattnet skakade han i hela kroppen och knippade efter andan.
Jag tog sikte mot en gran och släpade Zach ditåt. Vi satte oss under trädet just som ett spöregn bröt ut. Trädets grenar var täta av alla barr och skyddade oss mot vattendropparna.
Vi satt tysta medan jag tittade på Zach. Jag hoppades att han skulle sluta frysa så våldsamt snart, men det verkade bara som att det blev värre. Vad hade jag väntat mig? Zach var en människa. Han var levde, hans hjärta slog och arbete för att hålla hans kropp igång. Han kunde inte tillbringa en hel dag i en fors och sedan bara somna under närmsta träd. Hur lite jag än gillade det var jag tvungen att checka in på ett hotell, så att han kunde få mat och värme.
”Kom.” sa jag och började resa mig. ”Hur lite jag än gillar det, så måste vi checka in på ett hotell.”
”Ne-nej.” stammade Zach fram mellan sina hackande tänder. ”De- De k-k-kan spå-r-ra oss.”
”Men du fryser ju ihjäl.” sa jag bestämt.
”N-nej, j-j-jag må-r-r f-fint.”
Jag fnös. ”Ja, det kan jag ju se. Upp med dig nu.”
”Vi vill boka rum för två.” sa jag bestämt.
Receptionisten gav mig en undrande blick, som jag förstod men ignorerade. Hon fick tycka att vi var hur konstiga hon ville, bara hon gav oss ett rum.
”Vi har ett på våning fyra. För hur länge?”
”En natt.”
Det fanns en fruktskål på disken, som jag stal ett par äpplen ifrån. Zach måste vara jättehungrig. Vid tanken på hunger blev jag genast varse om brännan i halsen. Det kändes som en evighet sen jag senast drack.
” Er legitimation, tack.” bad receptionisten slutligen.
Jag blev helt ställd. Leg? Jag hade inget leg! Och när jag tänker efter, även om jag hade ett skulle det inte fungera. Jag är (tekniskt sätt) för ung.
Jag tänkte gå ut på gatan igen, när jag fick en idé. Tankekontroll. Det var en galen idé, eftersom bara de som var 500+ kunde göra tankekontroll (Erik hade kunnat det) men jag var desperat och var villig att försöka.
Jag lutade mig framåt och sa tonlöst, precis som Erik hade gjort: ”Du behöver inte se något leg.”
Hon blinkade mot mig. ”Jo, det behöver jag. Så har ni någon legitimation? Annars måste jag be er att gå.”
Jag skulle just vända mig mot utgången, när Zach drog upp sin plånbok ur fickan och sa ”Vänta.” Jag stirrade förvånat på det bruna lädret. När jag blev fångad av De hade de sökt igenom mina fickor och tagigt allt ifrån mig. Men tydligen hade de inte gjort det med Zach.
Zach drog fram ett id-kort som han räckte till receptionisten. Hon granskade det noga och gav sedan tillbaka det.
”Allting verkar stämma här. Här är er nyckel, och välkommen hit.”
Zachery
Jag såg frågorna brinna i Celine, och så fort vi blev ensamma i hissen kastade hon dem ur sig.
”Var det där ett fejk-id?”
Jag nickade och ryckte på axlarna. Jag frös inte lika mycket längre. ”Ja. Jag gjorde det en gång, liksom bara för att se om jag kunde. Jag har aldrig använt det.”
Jag såg på henne. Min tur att fråga. ”Vad höll du på med? När du pratade med den där receptionisten.”
Hon tittade bort och såg lite skamsen ut. ”Jo ehm… Jag försökte göra tankekontroll. Och det funkade inte.”
”Tankekontroll?” upprepade jag oförstående.
”Kontrollera andras tankar. Ta sig in i dem och bestämma vad de tänker.”
Jag rös när jag blev påmind om smärtan i huvudet, när Kasimir hade tagigt sig in där.
”Som fursten gjorde med mig?” frågade jag lågt.
Hon gav mig en snabb blick med sina vackra, bruna ögon. ”Nästan. Fast han undersökte bara ditt sinne.”
Vi hade kommit fram till vår vågning. Hissen öppnades och vi sökte upp vårt rum. Det var litet, med en gammal tv, bäddsoffa och dubbelsäng
”Jag kan ta bäddsoffan.” sa jag och slank in på toaletten.
”Var inte dum.” hörde jag Celines röst genom dörren. ”Ta sängen. Jag behöver inte sova.”
Jag hejdade mig en sekund över den faktan. Jag kunde inte föreställa mig att inte sova. Vara vaken hela tiden? Ursh nej.
Jag spärrade förvånat upp ögonen när jag fick se min spegelbild. Jag kände först inte igen mig. Under mina gråbruna ögon fanns mörka ringar, mitt hår låg platt på huvudet av vattnet och min hy var lite gråaktig. Bandaget över pannan satt löst och var smutsigt. Kläderna ska jag inte ens prata om.
Jag tog bort bandaget (såret höll på att läka fint), tvättade mig och torkade mig så gott det gick och steg sedan ut ur badrummet. Celine satt på sängen och studerade en karta. Hennes trassliga lockar dolde ansiktet som en ridå. Jag motstod lusten att stryka undan dem.
”Du kan använda badrummet nu, som du vill.” sa jag.
”Nej tack.” Då upptäckte jag att hon redan var torr.
I ett försök att tillintetgöra hennes kyliga min började jag berätta om hur jag hade gjort id-kortet. Jag lade till en massa skämtsamma kommentarer, och snart tittade Celine på mig istället för kartan med ett litet leende på läpparna.
Så, plötsligt, när jag hade tystnat, dog hennes leende och hon tog åter på den där kyliga masken som jag avskydde.
”Gör inte sådär!”
Jag insåg att jag uttalat orden högt när Celine förvånat såg på mig.
”Gör vaddå?”
Tja, har man sagt A får man säga B. Och jag var tvungen att få det här ur mig någon gång.
”Det där! Stänger in dig själv. Tar på den där masken utan känslor.” Frustrationen som jag burit inom mig rann plötsligt över och orden bara forsade ur mig utan kontroll. ”Enda sen vi kom ifrån det där berget med vampyrer har du stängt dig för mig! Du har varit kylig och allvarlig, och du säger alltid du eller jag, aldrig vi. Du stöter bort mig.”
”Det är för din skull. Snart ska du slippa mig, och jag vill inte… Du ska inte behöva…”
”Men jag vill inte slippa dig.” utbrast jag. ”Jag vill inte att du ska lämna mig. Du beter dig som om du gör mig en tjänst genom att dra, men jag vill inte att du ska gå! Åt helvete med att du är vampyr, jag bryr mig inte! Fattar du inte? Innan du kom…” Min röst blev så ostadig att jag vart tvungen att harkla mig. ”Innan du kom var jag en vilsen nolla. Jag hade ingen i hela världen, var totalt ensam. Allting kändes meningslöst, det var knappt så att jag orkade gå upp på morgonen. Men så kom du…” Jag gjorde en gest mot henne. ”Och allting fick en mening. Det var värt att leva, värt att släpa sig ur sängen, för varje dag så skulle jag få träffa dig. Få se ditt leende, höra ditt skratt när jag berättat något dumt skämt som bara du förstår. Mitt år med dig är det enda år då jag har känt att jag levt, inte bara existerat.”
”Hur kan du säga så?” viskade Celine. ”Jag har förstört ditt liv.”
”Nej.” invände jag. ”Du är mitt liv, du är mitt allt. Varför kan du inte bara fatta det och sluta med det du håller på med. Utan dig känner jag mig tom, och när jag tänker på att aldrig få se dig igen kan jag inte andas. Cell…” Jag tittade rakt på henne och sa det som jag insett för bara några timmar sen. ”Jag älskar dig.”
Ett dött hjärta älskar inte: Kap 10
Kap 9
Celine
Slutligen kom vi upp på en strand i närheten av en parkering, efter att ha simmat länge. Vi var alla tre genomblöta men bara Zach blev tvungen att lida för det. Under färden hit hade mitt dåliga samvete förstärkts tills jag nästan inte stod ut längre. Allt det här var ju mitt fel. Utan mig hade Zach aldrig svävat i livsfara eller behövt fly för sitt liv.
Men jag hade en plan som skulle kunna gottgöra mig. Jag skulle ta Zach långt bort, till ett säkert ställe, och sen skulle jag lämna hans liv så att jag aldrig mer kunde skada honom.
”Jag lämnar er här.” sa Kim. ”Fortsätt längs den här kusten så kommer ni till Kanada.”
”Okej Kim. Tack.” sa jag och såg tacksam ut.
Zach såg osäkert mellan oss, och bestämde sig sedan för att tacka han med. ”Tack Kim.”
Vampyren gav min livs kärlek bara en föraktfull blick, och försvann sedan ut i havet igen. Vi stod kvar och jag tog till ordna först när jag var säker på att Kim inte längre kunde höra oss.
”Kom.” sa jag och började gå mot parkeringen.
Zach följde förvirrat efter. ”Men skulle vi inte ut i havet igen?”
”Kim sa det, och därför ska vi inte göra det.”
”Litar du inte på honom?” Zach verkade nöjd över det.
”Inte det minsta.” svarade jag. Jag påminde mig själv om att vara saklig nu, och inte känslosam. Stäng av, det blir lättare för Zach då. ”Man kan inte lita på vampyrer som han. Han kanske skulle vilja hjälpa mig, eftersom jag är hans skapelse, men en människa? Nej. Han ser er som mat. Skulle inte förvåna mig om han just nu var på väg tillbaka till De för att skvallra.”
Jag gick runt bland bilarna och letade efter någon utan tjuvlarm och som hade mycket bensin.
”Så vad gör vi nu?” frågade Zach. Han verkade lite förvirrad, men glad över att jag trots allt inte litade på Kim.
”Vi stjäl en bil och kör till närmaste flod. Sen åker vi i den, floden alltså, så att våra luktspår försvinner. Vi går åter upp på land i nästa stad, där stjäl vi en bil igen och åker långt bort, till en plats där du kan gömma dig.”
”Ska vi inte hem igen?”
Åh just det. Zach hade ett par föräldrar hemma i Texas. Jag mötte hans blick och behöll min mask.
”Nej Zach.” sa jag. ”Det är inte säkert hemma längre. Från och med nu måste du leva gömd.” Ångesten smet förbi min mask, men bara för en sekund. ”Förlåt.”
Jag började leta vidare. Lite frånvarande sa jag till honom: ”Det finns en telefonkiosk där borta, du kan ringa dina föräldrar.”
Zach gick dit bort. Lyckligtvis verkade han ha några mynt i fickan som han stoppade i. Jag lyssnade med bävan på samtalet.
”Hej mamma… Nej, jag mår bra… Ja… Nej, alltså… Jag har rymt... Ja, med Celine… Nej, leta inte efter oss… Jag älskar dig mamma. Hejdå.”
Hans röst var tonlös och död. Det gjorde ont i mig. Jag hade tagigt allting ifrån honom, tvingat honom att ljuga för sin familj och lämna dem.
Där. Den perfekta bilen. Jag slog sönder fönsterrutan och låste upp bildörren. Få se nu, vilka sladdar skulle kopplas ihop…?
Zach satte sig bredvid mig.
”Jag gillar inte den här stjäla-bil idén.” sa han med en grimas.
”Vi måste.” svarade jag bara.
Han nickade och sa ingenting mer. Jag började köra bilen och bad honom att leta efter en karta i handsfacket. Han hittade en och räckte mig den. Det var tjugofyra timmar till närmaste flod.
Zachery
”Du borde sova.” sa Celine till mig.
Jag sa att jag inte kunde det, men somnade ändå efter max fem minuter.
När jag vakande var det gryning. Solen lyste in genom bilrutan och träffade Celines släta hud. En sak slog mig som jag inte frågat om förr.
”Borde inte solen typ… göra dig till aska?”
Celine tittade kort på mig och vände sedan blicken till vägen igen. Hon körde högt över hastighetsgränsen och hade samma stenmask på sig som igår. Varför såg hon så känslolös och kall ut? Jag tyckte inte om det.
”För att jag är en ung vampyr.” svarade Celine min fråga. ”Unga vampyrer är svaga men är svåra att skada. Det enda som kan tränga igenom våran hud är vampyrtänder.” Hennes tonfall var helt sakligt. ”Äldre vampyrer är starkare men mer bundna vid vissa regler, och enklare att döda.”
Det var som om hon undervisade mig i vampyrer. ”Och ehm… hur gammal är du?”
”Tre.” svarade hon, vilket fick mig att stirra. Hon rättade sig snabbt. ”Jag har varit vampyr i tre år. Innan, när jag var människa, var jag sexton.”
”Du är alltså nitton.” räknade jag ihop. Hon svarade inte.
”Varför låtsades du vara en människa?” frågade jag då.
Hon tittade kort på mig. ”För att jag vill vara en människa.”
”Inte vampyr?”
Hon skakade på huvudet.
”Varför?” sa jag. ”Du har ju evigt liv, du är stark, kan knappt skadas och ser gudomlig ut.”
”Att leva för evigt är inte så bra som du tror.” sa Celine mörkt. ”Med tiden kommer jag inte att vara ute i solen längre, utan måste gömma mig under jord och bara komma ut på natten. Dessutom kan evigheten bli rätt ensam.”
Men jag kommer finnas där, tänkte jag. Eller i alla fall så länge jag lever.
”Och så är det blodtörsten.” sa Celine. ”Ibland är den outhärdlig.”
Efter det satt vi tysta. Celine stannade vid en snabbmatskedja och köpte mig mat, som jag genast högg in i. Så fortsatte färden. Jag somnade igen och när jag åter vaknade var det mörkt, och vi var framme vid en forsade flod.
Celine var redan ute ur bilen och jag följde efter. Hon bad mig att backa och lyfte sedan med en grimas upp bilen och kastade den, helt lätt, in den bland träden.
”Okej.” sa Celine lite andfått. ”Detta kommer att bli lite problematiskt, men vi kan klara det. Jag tänkte alltså att vi ska färdas genom floden. Så om du kryper ihop till en boll typ, så håller jag om dig och skyddar dig mot klippor och stenar. Under tiden håller du andan så går jag upp för luft när du behöver det. Hur länge kan du hålla andan?”
”Ehm, en halv minut.” sa jag, en smula förvirrat.
”Okej, då kör vi.” sa Celine sakligt.
Jag gjorde som hon bett mig och kröp ihop. Celine slog armarna om mig, och en elektrisk stöt som jag aldrig känt förr for igenom min kropp när hon rörde mig. Konstigt.
Så började färden genom forsen.
Kim
Vakterna ledde mig genom korridoren. Jag kunde knappt bärga mig innan jag fick berätta för Mästaren, vampyrernas furste, att jag funnit rymlingen. Att jag hjälpte henne att fly från början behövde inte nämnas.
Celine var vacker, men alldeles för mänsklig. Det hade fått mig att förlora respekten för henne. De svaga måste dö. Så var det bara.
”Min konung.” sa jag med tillgjord dyrkan när jag kom framför fursten. ”Min mästare och förebild. Jag vet vars rymlingen och förrädaren Celine är…” Jag berättade allt jag visste.
”Intressant.” Kasimir vände sig till en ung vampyr. ”Mikael. Ta med fyra vampyrer, två unga och två gamla och sök reda på henne. Ta helst med människan också, men det är inte ett måste. Och just det…” Han vände sig till mig. Bra, nu skulle jag få min belöning. ”Döda skvallerbyttan.”
.........................
Kommentar vad ni tycker!
Ett dött hjärta älskar inte: Kap 9
Här har vi det! Kap 9. Nu har jag inga fler kapitel på lager, så nästa kanske dröjer (ska göra mitt bästa ändå)
Jag vet, Ash är finklädd medan Thomas har vanliga kläder. Det är svårt att hitta bilder som passar.
Vi tar denna bild igen eftersom Kim inte var med i förra.
Kap 9
Zachery
Tre vakter slöt sig åter igen upp omkring oss och började leda oss genom korridoren. Jag stirrade med bankade hjärta på Kasimir tills det inte gick att se hans avskyvärda ansikte längre. Jag rös och återupplevde det som nyss hänt. Först pirrningarna som fanns inuti mitt huvud, som kommit genom furstes blick. Sedan smärtan. Som om någon rev och slet med sylvassa klor i mina tankar. Kasimir hade varit inuti mitt huvud och klöst efter mina minnen.
”Vad hände?” frågade Celine mig.
Till min förvåning var det en av vakterna, den rödhåriga, som svarade: ”Mästaren genomsökte hans sinne.”
Ingen av oss sa något mer efter det. Vi gick genom mörkret och blev sedan åter inlåsta i vår cell. En känsla av hopplöshet drog över mig och jag sjönk ner längs den första vägg jag kunde hitta. Både Celine och jag skulle inom kort dö, på grund av någon korkad vampyrlag. Jag har aldrig funderat särskilt mycket på hur jag skulle dö, men jag var ganska säker på att jag aldrig tänkt mig det inte var på det här sättet.
”Oroa dig inte, Zach.” hördes Celines röst i mörkret, och därefter ljudet av hennes fotsteg då hon cirklade omkring i rummet. ”Jag ska få ut dig.”
Dig. Inte oss.
”Hur länge har du haft känslor för mig?”
Frågan ramlade ur mig, men så fort den var ställt visste jag att jag ville ha svar. Stegen upphörde.
”Sen första gången jag såg dig.”
”Varför har du inte sagt någonting? När vi var hemma i Texas, jovisst, då behövde du dölja det, det jag kan förstå. Men nu. Här. Innan vi skulle gå till rättegången, varför sa du det inte?”
”Det gick bara inte, okej? Kan jag få tänka nu.”
Jag bet mig i läppen och teg. Minuterna passerade och blev till timmar. Då och då hördes höga dunsningar följd av Celines flämtningar, då hon (antog jag) försökte slå igenom metallen. Men ingenting hände. Vi kom inte ut.
Celine
I ett sista desperat försök riktade jag ett slag mot dörren. Inte ett märke.
Jag skulle just stöna högt, när ett ljud av fötter hördes. Eller vänta nu… det lät inte som om det kom från någon som gick på två ben, snarare någon som kröp på alla fyra. Och det kom från taket.
”Vad i…?” började jag lågt.
Zach reste sig lite ostabilt med hjälp av väggen. ”Vaddå?”
”Jag hör steg från någon i taket…”
Stegen upphörde just över mig och sedan brakade taket igenom av ett hårt slag. Och ner genom det nybildade hålet hoppade en slank, mörk vampyr ner.
”Kim?!” utbrast jag och kände mig som ett frågetecken. Zach såg ut som ett.
Han hade rakat håret sen vi sist sågs.
”Skynda dig, vi har inte mycket tid.” sa Kim och var redan på väg upp genom hålet igen.
”Men… vad gör du här?” stammade jag, helt förvirrad.
”Jag räddar dig! Sätt fart innan jag ångrade mig.”
Jag öppnade munnen för att ställa ännu en fråga, när en klok inre röst viskade: Sluta ifrågasätta. Ta chansen!
”Zach.” sa jag och grep jag i honom. ”En… vän till mig är här för att rädda oss. Fort, kom.”
Kim hade klättrat upp i taket igen och jag följde efter. Sen drog jag varsamt upp Zach och såg mig omkring. Vi var i något som skulle kunna tas för en ventil, eftersom den var lika trång som en och så lång att jag inte kunde se dens slut. Men dens väggar var av jord, vilket fick mg att tro att den var grävd av Kim själv.
Min skapare började krypa åt vänster och jag följde efter, efter att ha förklarat för Zach och sagt åt honom att hålla mig i fotleden så att han kunde ta sig fram.
Kim suckade irriterat. ”Varför tog du med människan?” Hans röst dröp av förakt.
”Den frågan var så dum att jag inte ens tänker svara.”
Zachery
Vi kröp i den där gången i en evighet, men jag klagade inte. För jag visste att varje steg tog mig och Celine närmare friheten.
Såklart hade jag många frågor. Vem var Kim? Varför hjälpte han oss? Han var ju uppenbarligen inte en god vampyr (jag var övertygad om att det fanns sådana, trots det som Celine sagt) med tanke på hans kommentar om mig.
Så slutligen såg jag ljuset i tunneln: bokstavligen. Solljuset från ytan fick mig nästan att börja gråta att lättnad. Vi var ute, snart, snart, skulle jag stå i solljus igen!
Framför mig kom Kim ut och reste sig, sen Celine och slutligen jag. Jag sträckte ut händerna och blundade för den bländande solen samtidigt som jag skrattade högt. Fri! Jag var fri! Det var svårt att fatta, eftersom jag för knappt ett par timmar sen trodde att jag skulle dö.
Jag öppnade ögonen och såg på Celine, där min egen glädje avspeglades. Sen gled min blick över till landskapet. Vi var i mitten på en enorm jordkulle, berg ska man väl säga. Nedanför oss var landskapet kalt och hade knappt några växter alls. Ännu en bit bort fanns havet.
Sen såg jag Kim. Hans muskulösa armar visades upp i en t-shirt, och benen doldes av ett par långa byxor. Hans hy var mörk, men hade en ljus underton. Han hade inget hår, men det klädde honom. Hans ögon var vackert mörkbruna. Men trots skönheten som jag på något underligt vis genast blev avundsjuk på hade han även något ondskefullt över sig. Längs kragen fanns blodfläckar.
”Vi måste skynda oss.” sa Kim bryskt och slösade inte en sekund, utan försvann nedför berget så fort att han blev ett suddigt sträck.
Celine lyfte helt enkelt upp mig i famnen och sprang efter. Det kändes en aning konstigt, eftersom jag var större än henne. Men jag upptäckte att det var skönt att slippa anstränga sig själv.
Vid stranden stannade vi av och Celine satte ner mig. Kim granskade mig kort och himlade sedan med ögonen. Jag kände mig konstigt oduglig. På något sätt sänkte Kim mitt självförtroende på några sekunder.
”Okej, vi ska simma nu.” sa Kim. ”Då lämnar vi inga luktspår och de kan inte förfölja oss.”
Båda tittade på mig, tills jag förstod problemet. ”Åh.” sa jag.
”Varför var du tvungen att släpa med honom?” stönade Kim.
”Jag bär honom på ryggen.” sa Celine bestämt. ”Sluta Kim. Du kanske är min skapare och befriare, men du bestämmer inte över mig.”
”Vänta här nu…” inbröt jag. ”Skapare?”
”Kim är min skapare.” sa Celine, utan se så glad ut över det. ”Han var det som bet mig alltså.”
Åh. En äckelkänsla drog över mig. Bet. Jag visste hur vampyrer skapade nya vampyrer. Genom att bita dem och överföra ett gift, det var i alla fall vad jag hade hört.
”Vi måste sätta fart nu.” sa Kim bryskt, vadade sedan ut i vattnet och började simma.
Jag och Celine stod ensamma kvar, lite illa till mods.
”Kom igen, låt oss få det gjort.” sa sedan min vän. Jag kunde inte läsa av hennes ansikte, för hon släppte inte igenom några känslor.
Mycket tveksamt hoppade jag sedan upp på Celines rygg (det kändes väldigt konstigt) och så vadade hon ut och började simma. Hon verkade inte särskilt ansträngd över att ha en sextiosju kilo-människa på ryggen och hon simmade hela tiden så att jag hade huvudet över vattenytan.
Jag vred på huvudet och såg berget försvinna.
.
Kommentara gärna vad ni tyckte :)
Ett dött hjärta älskar inte: Kap 8
Det gick väl snabbt? Sa ju att jag hade ett redo :)
Vad tycker ni om rosen? Hiss eller Diss?
Bjuder på en bild på Kim och Megara (Kim är inte med nu, men Megara är)
Kap 8
Zachery
Vampyrernas furste såg ondskefullast ut av dem alla. Och på något sätt visste jag också att han var den starkaste.
Kasimirs ansikte var avlångt och smalt. Hans svarta och långa hår var flätat till en piska som hängde över axeln. Hans ögon var så svarta att det inte gick att skilja irisen från pupillen. Hans läppar var smala och tillbakadragna så att man kunde se de vassa huggtänderna. Hans kläder såg ut att höra hemma på 1500-talet, men jag visste ändå att han var mycket äldre än så.
Bredvid honom satt en vampyrkvinna, som gav intrycket av att vara någon drottning. Hon var den vackraste rummet. Hennes ansikte hade bestämda men samtidigt mjuka drag. Hennes hår var ett välkammat vattenfall av svarta lockar som stäckte sig till midjan. De röda läpparna skar sig mot den vita hyn och hon var klädd i en blå medeltidsklänning.
Drottningen (som jag genast kallade henne) såg inte det minsta road ut. Hon verkade inte uttråkad heller. Hon var bara känslokall.
Kasimir suckade och förde samman sina händer. ”Se på henne, Megara.” sa han till drottningen. ”Ett sånt fint exemplar. Bara de som var vackra innan blir enastående som förvandlad.”
”Hon vore synd att mista.” sa Megara tonlöst.
Jag insåg att de pratade om Celine, som själv inte rörde en min. Hon stod rak i ryggen, med de trassliga lockarna runt ansiktet. Hon var klädd i ett linne och jeans, slitna och vanliga kläder i gämförelse med fursten och hans furstinna (eller drottning, vad hon nu var). Jag insåg att jag haft fel. Celine var den vackraste i rummet.
”Nåväl. Ett brott är ett brott.” sa Kasimir. ”Låt rättegången börja. Läs upp anklagelserna, Mikael.”
En vampyr som skiljde sig från mängden, eftersom han bara var ett barn men liknande ändå en ondskefull vampyr, klev fram och började läsa från ett papper. Jag kände hur Celine började krama min hand hårdare.
”…är anklagad för att ha brutit mot den viktigaste regeln att aldrig få känslor för en människa och…”
Därmed stannade min värld. Luften gick ur mig och allt jag kunde göra var att stirra på Celine. Känslor för en människa… Mig. Celine hade fått känslor för mig, och därmed brutit mot den viktigaste regeln de hade. Men… va? Hade Celine, den vackra Cell, fallit för mig?! Av alla på hela jorden, så var det jag?
Jag måste få det bekräftat.
”Cell.” viskade jag och brydde mig inte att alla kunde höra.
Hon ignorerade mig.
”Celine.” väste jag och fick henne att rycka till, och långsamt vända sig mot mig. Jag kunde inte läsa hennes blick. ”Är det sant?” sa jag.
Hon nickade sakta. ”Ja Zach. Det är sant. Jag…”
Celine avbröts att ett lågt skratt. Kasimir.
”Men ser man på!” utbrast han. ”Du har inte berättat för människan?” Fursten skrattade igen. ”Ty jag trodde att ni var ett par. Men du har inte sagt någonting, aj aj.”
Ett plötsligt hat mor Kasimir vällde upp inom mig.
”Men, tillbaka till saken.” sa fursten och vände sig till en vampyr. ”Spela upp beviset.”
Vampyren öppnade en laptop som jag inte sett förut, och klickade på en knapp. En video startades. Jag flämtade till. På skärmen syntes min skruttiga volvo, som körde fram på en landsväg. Jag kände igen scenen. Det var natten då olyckan skedde.
Där kom lastbilen. I full fart körde den mot min volvo för att sedan krascha in i den. Jag ryste av obehag. Det var svårt att fatta jag suttit i den där bilen, och att jag fortfarande levde.
Vampyren pausade filmen och zoomade sedan in. Jag kvävde en flämtning. På skärmen syntes en bild av Celine som höll om mig framifrån, och skyddade mig från metallen som annars skulle ha dödat mig.
Det zoomades ut och filmen fortsatte. Celine klev ut från bilen och såg sig omkring. Så ringde hon, till 911 antar jag. Hon gav min kind en smekning, innan hon satte av mot skogen.
Celine
”Ganska tydliga bevis, enligt mig.” Kasimir såg sig omkring i salen med en road blick. Han njöt riktigt av det här. ”Då det väl dags att börja bestämma straff.”
Jag stod tyst och stilla, med hela min uppmärksamhet riktad mot Zach. Han var helt förlamad och stod bara stirrandes mot dataskärmen som nyss släckts. Nu hade han fått reda på ännu en lögn som jag sagt.
Och han visste att jag var förälskad i honom.
Jag kände mig varken lättad eller generad. Bara… hopplös. Nu hade våran redan ärriga relation fått ännu ett sår. Och det här kunde nog inte sys igen.
”Vi kanske helt enkelt ska tortera henne till döds.” funderade Kasimir. Zach frös fast bakom mig. ”Megara, min kära.” Fursten av vampyrerna vände sig till sin furstinna. ”Ge mig ditt råd.”
Megaras isblåa ögon spändes först i mig och sedan i Zach. ”Det vore för lindigt.” sa hon svalt. ”Medan vi ändå har pojken här borde han utnyttjas. Töm honom inför flickan. Låt henne sedan leva med det. Som sagt, hon är ett fint exemplar och kan ännu räddas.”
”NEJ!” Min panikslagna röst skar genom rummet och kastades tillbaka mot mig av väggarna. Hela jag hade slutat fungera. Tömma Zach på blod? Döda honom? Nej. Aldrig, över min odöda kropp.
”’Nej?” sa Kasimir och stirrade på mig, utan det minsta humor nu.
”Ni får inte skada honom.” sa jag häftigt. Jag hade ingen kontroll nu, orden bara ramlade ur mig. ”Ni kan inte straffa honom för något som jag gjort. Han har ingenting med det här att göra!” Jag skrek nu. ”Straffa mig! Döda mig, gör vad du vill! Bara låt honom gå.”
Först var det knäppttyst i rummet. Så började Kasimir skratta, kallt.
”Det här var visst värre än vad vi trodde! Ajaj då.” Han tystande och kliade sig på hakan. ”Vet du? Jag skulle vilja veta vad människan tycker om det hela.”
För första gången visade furstinnan känslor: Hon såg irriterad ut.
”Kasimir…”
Men fursten lyssnande inte. Han hade börjat stirra på Zach med en hungrig och intensiv blick. Jag blev alldeles kall av det och ville be honom att sluta, men kunde inte av spänningen i luften. Alla i rummet såg förväntansfulla ut. Någonting skulle hända.
Jag vred på mig och såg på Zach, som stirrade på Kasimir. Först verkade han mest förvirrad. Så ändrades något i hans ansikte. Först såg han försträckt ut, sen förvreds hans underbara ansikte av smärta.
Han skrek.
Zach skrek rakt ut, av plåga. Han vek sig dubbel med händerna pressade mot tinningarna.
”Zach?” ropade jag förtvivlat och försökte få kontakt med honom, men han verkade inte vara medveten om mig. Han pressade handflatorna bara ännu hårdare mot tinningarna och skrek. Smärtan fanns inuti huvudet på honom, men hur? Jag såg än en gång Kasimirs hungriga blick. Han. Fursten gjorde det här honom.
”Sluta.” bad jag. Att plåga Zach var att plåga mig med. Jag stod inte ut. ”Snälla, sluta.”
Zachs skrik upphörde och Kasimir lutade sig tillbaka. Jag greppade Zachs axlar och fick honom att ställa sig rakt igen. Han flämtade, men hade inte ont längre. Med en suck av lättnad flätade jag samman våra händer igen. Zach mötte min blick i vad som kändes en ljuvlig evighet, sedan såg han på Kasimir med ren och skär skräck.
”Intressant.” sa Kasimir och log. Jag hatade verkligen det monstret nu, för det han nyss gjort mot Zach. ”Jag har bestämt mig. De dör båda två. Först tömmer vi människan på blod medan flickan får se på. Sen dödar vi henne långsamt.”
Vad tycker ni? Kommentera!
Ett dött hjärta älskar inte: Kap 7
Här är nästa kapitel på E.I! Hoppas ni gillar det :)
Kap 7
Celine
Jag stirrade på Zach och försökte avgöra om han verkligen menade allvar. Nyss hade han varit livrädd för mig, men nu sa han att det inte spelade någon roll om jag var vampyr eller inte. Kunde det verkligen vara sant? Kunde jag fortsätta vara desamma för honom?
Jag vågade knappt tro det, men ville ju ändå så gärna…
”Nå?” sa Zach uppfodrade. Hans höll fortfarande i mina händer. ”Varför är vi här, Cell?”
”För att…” Jag sänkte blicken, trots att han ändå inte kunde möta den, och fastnade med ögonen på våra sammanflätade händer. Hade jag kunnat skulle jag rodna. För ett ögonblick glömde jag bort hur man andades, och allt jag kunde tänka på var känslan av hans hud mot min och fjärilarna i magen.
Skärp dig, sa en inre röst som fortfarande hade någon form att vett.
”Vi är här på grund av mig. Det låter nog knäppt för dig, speciellt nu när allt är så nytt, men vampyrer har lagar. Och jag bröt mot en av dem. Därför förde de hit mig. Och de tog med dig för att jag inte skulle bråka.”
Jag drog tillbaka mina händer, trots att jag inte ville, för att få tillbaka förmågan att tänka. Förr eller senare skulle Zach få reda på exakt vilken lag jag brutit mot, så det kanske var bäst att jag berättade det nu också. Men att berätta att jag var en vampyr hade varit hemskt nog, varken jag eller Zach skulle klara av att jag släppte ännu en bomb. Det var nog bäst att vara tyst, inbillade jag mig.
”Vampyrer har lagar.” mumlade Zach för sig själv. ”Wow. Jag har inte riktigt fått in att de existerar än.”
Han drog handen genom håret och andades ut i en suck. Hans hjärta slog i normal takt nu.
”Du ehm…” började Zach tveksamt. ”Cell. Vad… vad äter du?”
Efter ett ögonblick förstod jag vad han egentligen frågade: Dödar du människor och dricker deras blod?
”Jag dricker blod, Zach, som alla vampyrer. Men jag skadar inte människor. Jag dricker blod ut blodpåsar som jag stjäl från sjukhuset.”
Jag kunde se hur lättad han blev. Nu verkade han ännu mindre brydd över att jag var en nattvarelse.
”Tack och lov. Du är alltså typ en god vampyr?”
Jag log utan glädje. ”Ingen vampyr är god.”
Zach öppnade munnen, för att protestera kanske, men just då hörde jag ljudet av steg och hyschade honom. Han satt blickstilla medan jag lyssnade. Ett par fötter, så pass lätta att de tillhörde en vampyr. Självklart.
”Det är en vampyr på väg hit.” sa jag.
”Hur vet du det?” frågade Zach förvånat.
”Jag hör det.”
I samma ögonblick öppnades en liten lucka i dörren och ett fat sköts in, med en måltid för mig och en för Zach. Det var stort skillnad mellan maten. Min bestod av blod tappat i en elegant silverkalk, och Zachs var en hamburgare från Burger King.
Jag förklarade att de lämnat mat för oss och räckte Zach hans. Han började hungrigt slita upp papperen, och skämtade om att vampyrer hade god smak.
Jag låtsatsskrattade och drack sedan upp blodet. Jag hade inte insett hur törstig jag var, allt jag hade kunnat tänka på var Zach och vårt förhållande. Eller vad man nu ska kalla det vi hade.
När jag tömt kalken och ställt tillbaka den på fatet upptäckte jag att en lapp låg där. Jag tog snabbt upp den och stirrade på bläcket som bilade ord. Handstilen var så snirklig att det tog ett jag för mig att se vad som stod:
Hoppas maten smakar. Om tio minuter träffas vi.
MVH Kaismir, Furste över vampyrerna
Så det var så han hette, ledaren för De: Kasimir. På något sätt visste jag att det passade perfekt.
”Vad är det? Du blev så tyst.”
Zach hade redan ätit upp varenda smula och såg nu frågande ut. Jag tog ett djupt andetag och läste upp lappen.
”Vaddå träffas?” sa Zach. Han lät rädd nu.
”I en rättegång, antar jag. De…”
Jag avbröt mig vid ljudet av fotsteg, denna gång från tre vampyrer. Den här gången skulle de inte lämna något, de skulle hämta något. Oss.
”De kommer.” viskade jag och reste mig blixtsnabbt, samtidigt som jag drog upp Zach. Han vinglade till lite och grep tag i min axel för att återfå balansen. Dörren öppnades och jag ställde mig beskyddade framför Zach.
Vampyrerna som kommit var två män och en kvinna. Ena killen var mörkhårig och muskulös, och den andre blond och lång. Kvinnan hade röda lockar och dyra smycken. De var alla vackra och skrämmande. På deras kläder fanns blodfläckar.
De sa ingenting, bara sträckte ut händerna med menande blickar som sa: Det är inte lönt att bråka.
”De är här nu.” viskade jag till Zach och lindande mina fingrar runt hans. ”Följ bara mig och säg ingenting.”
”Men vad gulligt då.” sa den mörkhåriga killen ironiskt, men tystnade av kvinnans blick.
Jag gick fram till vampyrerna med Zach i släptåg. De slöt upp runt oss och började leda oss genom korridoren.
Zachery
Jag kramade mig fast vid Celines hand och höll mig tätt intill henne. Det gick inte att se någonting, men jag kunde känna närvaron av de andra vampyrerna, som fanns runt oss som vakter.
Rättegång. Det var vad Celine hade sagt. Jag undrade vad det var för brott hon begått egentligen. Att inte döda? Det kanske var lag på att man måste mörda människor. Även om det lät sjukt, så var det säkert möjligt. Hela min värld hade förlorad allt förstånd sedan jag fått veta om vampyrernas existens. Ingenting kändes omöjligt längre.
Jag snubblade fram efter Celine i vad som kändes en evighet. Slutligen kände jag hur det blev kallare, och vi kom ut i ett stort rum där våra fotsteg ekade så att taket bara måste vara minst tio meter högt. Vi stannade och snart rådde fullkomlig tystnad.
”Så…” sa en främmande mansröst. Han lät kylig och road, med någon okänd brytning i rösten. ”Här har vi dem alltså. Celine och… Zachery, visst var det så?”
Jag var tyst, för jag kände att frågan inte var riktad till mig.
”Han kallas Zach.” ljöd Celines klara röst.
”Självklart.” sa den första mansrösten.
”Celine.” andades jag i hennes öra. ”Vad händer?”
Istället för ett svar hördes spridda skratt, kalla och hånfulla. De hade alltså kunnat höra mig. Vampyrers hörsel var verkligen otrolig.
”Men vad oartigt av mig. Människan kan förstås inte se i mörkret. Jamie, tänder du facklorna tack?”’
Efter knappt några sekunder lystes rummet upp av ett eldsken. Efter min tid i mörker var ljuset bländande, så jag fick hålla för ögonen. Det tog verkligen inte lång tid för dem att tända dessa facklor.
När ögonen slutat svida lyfte jag blicken och tittade omkring mig. Jag var verkligen i ett stort rum, en enorm grotta för att vara exakt. Längs grottans väggar hängde facklor som nu var tända och gav rummet dens ljus. Längs väggarna stod vampyrer, alla blickstilla med något hungrigt och ont i blicken. De fanns överallt och täckte alla flyktgångar. Det var minst fyrtio sammanlagt. Jag och Celine stod i mitten av rummet, framför den vampyr som jag antog var Kasimir.
Han satt på en hög tron framför oss, med ett leende fyllt av illvilja.
.
Vad tycker ni?
Föressten så har jag nästa kapitel redo, kommer upp snart!
Ett dött hjärta älskar inte: Kap 4 (missat förut)
Upptäckte tack vare en kommenar, en otroligt pinsam sak. Jag har glömt att pulicera kapitel 4.
Varför har ingen sagt något tidigare! JAG KÄNNER MIG SOM EN IDIOT!
Hur som helst här är kap 4.
Sist i kapitel 3:
Celine
Som i en dimma stapplade jag ner till källaren, ryckte upp ett par blodpåsar och drack snabbt innehållet. Huvudet klarnade. Vad skulle hända nu?
Ambulansen skulle hämta Zach. De skulle ta honom till sjukhuset, ta reda på vem han var och sedan ringa hans föräldrar. Under tiden fick jag sitta här och låtsas vara omedveten. Zach skulle nog vara förvirrad, det skulle inte vara svårt att övertyga honom om att jag faktiskt inte var med i bilen och inte råkat ut för olyckan. Jag hatade att ljuga för honom, men det var för hans egen skull.
Det dröjde inte mer än en timme fören min telefon ringde. Det var sjukhuset. Det hade hittat mitt nummer i Zachs ficka och därmed ringt mig. Jag spelade chockad och berättade Zachs fulla namn och hur de kunde nå hans föräldrar. Sen började jag gå till sjukhuset.
Kap 4
Zachery
”Zach? Zach?”
En mjuk, melodisk röst sa mitt namn om och om igen. Jag tvingade isär ögonen och stirrade upp i Celines bruna.
”Hej.” sa hon och log. ”Är du okej?”
Jag nickade. Bortsett från en liten huvudvärk mådde jag fint. ”Var…?”
”Du är på sjukhuset.” sa hon och hjälpte mig att sätta mig upp.
Jag låg, eller snarare satt, på en röd soffa. Runt om mig fanns liknande soffor fulla av människor. Sjuksköterskor behandlade sina patienter direkt här ute korridoren så jag antog att de andra rummen var fulla. Jag röde vid pannan och kände ett bandage. Jag såg på Celine som satt i slutändan av min soffa.
”Vad hände?” frågade jag.
”Du kraschade.” sa Celine allvarligt. ”Med bilen, när du var på väg hem.”
Jag rynkade pannan och försökte minnas. Jag drog efter andan när bilden av lastbilen som sladdade mot mig dök upp. Jag försökte minnas vad som hänt sen, men det var en enda dimma.
”Herregud.” flämtade jag. ”Hur mår du?” Hon såg helt oskadd ut i alla fall.
Celine såg konstigt på mig. ”Vad menar du? Varför skulle inte jag må bra?”
Jag såg likadant på henne. ”Kanske för att en lastbil krockade med oss? Du verkar inte ha en skråma.”
”Zach.” sa Celine, och nu såg hon orolig ut. ”Jag var inte med i bilen.”
Det var tyst en lång stund medan vi stirrade på varandra.
”Du var visst med.” invände jag tillslut. ”Du satt bredvid mig, vi pratade om dina föräldrar.”
”Nej.” sa Celine. ”Jag tog bussen hem. Jag stannade kvar på parken en stund, och sedan tog jag elvan och gick den sista biten.”
”Skämtar du med mig eller?” sa jag, en aning irriterad. I sådana fall var det inget kul skämt. ”Du var visst med.”
”Zach, doktorn sa att du kunde vara en aning förvirrad efter det här. Att du kunde ha lite minnesförlust.” sa Celine med någon avslutande i rösten. ”Det är du tydligen. Jag var inte med i bilen. Men det är det under att du överlevde, fattar du det?”
”Jag har inte minnesförlust!” utbrast jag argt. ”Jag minns, och du var med. Det var ett under att båda två av oss överlevde, och att du inte ens fick en skråma.”
Celine kastade en blick bakåt, och när jag följde hennes blick fick jag syn på mina föräldrar som gick mot oss. Toppen. Dags att bli utskälld.
”Vi får prata med detta senare.” sa Celine och reste sig. Hon hälsade kort på mina föräldrar och försvann sedan bort i myllret.
Jag försökte följa efter, men blev genast hejdad av mina föräldrar. Jag undrade vad det var som hänt egentligen, och varför Celine ljög om det.
Celine
Fan. Fan, fan, fan.
Jag hade trott att Zach inte skulle minnas någonting, men det gjorde han ju visst! Hur skulle jag komma undan med detta? Zach kan vara jävligt envis, han kommer aldrig att sluta tjata om det här tills han får veta sanningen. Och det fick han inte. Han fick inte veta att jag är en vampyr, det skulle förstöra allt. Jag tror till och med att det är olagligt för vampyrer att avslöja sig. Fast jag var ju ändå en laglös nu, så vad spelade det för roll om Zach visste eller inte?
Jag ångrade genast de orden. Om Zach visste vad jag var skulle han vara skräckslagen för mig resten av sitt liv. Som sagt, det skulle förstöra allt.
Jag suckade högt. Jag var inte redo att gå hem än, så jag gick in till ett café som inte låg så långt bort från sjukhuset. Där satt jag och stirrade på solen, som sakta försvann bakom horisonten, och sörjde den dag då den skulle innebära döden för mig. Jag kopplade bort alla tankar på sånt som var jobbigt, och bara existerade.
Zachery
Eftersom jag, bortsett från såret i pannan (som inte ens gjorde ont), mådde helt fint så fick jag lämna sjukhuset samma kväll. Mina föräldrar verkade aldrig tröttna på att skälla ut mig, eftersom att jag skadat mig tydligen helt och hållet var mitt fel. Det är bara så mina föräldrar är. När de blir oroliga, blir de arga och måste skälla på någon. Denna någon är oftast jag. Jag vet, de är lite konstiga.
När vi kommit halvvägs till bilen kom min mamma på att hon glömt handväskan. Jag anmälde mig genast för att hämta den, och började gå tillbaka. Allt för att slippa deras tjat.
Det var väldigt mörkt ikväll, trots alla gatlyktor. Det var tyst också, så tyst att det nästan var lite kusligt.
Jag genade mellan ett par bilar, och upptäckte inte kvinnan fören jag nästan gick in i henne.
”Oj, förlåt.” mumlade jag och försökte gå runt, men plötsligt var hon framför mig igen. Först då riktigt tittade jag på henne, och flämtade till.
Hennes hy var kritvit (samma färg som Celines faktiskt, men det tänkte jag inte på då) och hon var lång och smal. Hennes blonda hår var tunt och långt, räckte ända ner till midjan. Hon bar en läderjacka och ett par tajta jeans, och jackan hade några mörka fläckar kring halsen. Hennes ansikte var avlångt och varje drag var perfekt. Hon var vacker, men inte på det sätt som Celine. Den här kvinnan hade något illviljigt över sig, något ondskefullt. Om det berodde på det hånfulla leendet, eller på den elaka glimten i hennes mörka ögon kunde jag inte säga. Vad det än var, så sände hon kalla kårar längs min rygg.
”Hallå människa.” sa hon mjukt.
Jag svalde och försökte lunga mitt rusande hjärta. ”Du står i vägen.”
Hon skrattade, helt utan glädje. ”Gör jag det? Men då måste jag ju flytta på mig.”
Kvinnan gjorde en ansats att röra sig, men hejdade sig själv med en undrade min. ”Eller…” sa hon och såg på mig. ”Det kan jag ju inte göra. För då skulle du gå din väg, och jag behöver få dig med mig.”
Jag såg oförstående på henne. ”Jag tror att du har tagit fel person.”
Hon skakade på huvudet. ”Åh nej du. Jag känner igen dig så väl, efter all den tid som vi har iakttagit din kära vän.”
Alla tankar snurrade och vägrade ta form. ”Pratar du om Celine?”
Kvinnan ryckte på axlarna. ”Antar det. Rätt snygg, bruna lockar, långa ben…?”
Jag drog ett darrande andetag, i ett försök att samla mig själv. ”Vad vill du Celine?”
”Frågan är inte vad jag vill henne, utan vad min mästare vill henne.” sa kvinnan och började cirkla runt mig. Jag väntade skrämt tills hon kommit bakom mig, innan jag satte fart och sprang. För den här kvinnan var farlig, det kunde jag känna. Och från faror springer man.
Men jag hann knappt ett par steg fören något hårt for in i sidan på mig och jag störtade mot asfalten. Jag kved av smärtan som snabbt spred sig i magen och försökte sätta mig upp. Kvinnan stod över mig och stirrade. Hjärtan började slå ännu fortare, om möjligt. Vem var den här kvinnan? Vad var hon?
Och vad ville hon mig och Celine?
”Försök inte fly.” sa kvinnan med en metodisk röst. ”Du kan inte fly från sådana som jag.”
Vad var sådana som hon?
Kvinnan böjde sig närmade mig, så nära att jag kunde se att fläckarna på hennes jacka var blod.
”Du är väldigt aptitretade.” viskade hon. ”Men jag ska hålla mig. Och eftersom du tydligen inte tänker följa med helt snällt, så måste jag helt enkelt göra dig… lealös.”
Så kände jag ett hårt slag mot huvudet, och allt blev svart.
.
Förlåt.
Ett dött hjärta älskar inte: Kap 6
Kap 6
Celine
Jag rätade på mig och andades djupt. Om mitt hjärta hade slagigt, skulle det ha bultat väldigt hårt nu. Det var nu det skulle ske. Det som förut var en omöjlig tanke, måste jag nu förverkliga. Jag skulle berätta sanningen för Zach.
Jag tog ännu ett djupt andetag och försökte börja. Men hur början man egentligen, när man ska berätta för den man älskar att blodtörstiga moster existerar, och att jag var en av dem? Att jag ljugigt för honom hela tiden och att jag nu satt honom i ett dödläge?
Jag hade ingen aning.
”Cell.” sa Zach. Hans ögon for fram och tillbaka, han kunde såklart inte se någonting i det här (för honom) svarta rummet. Han hade lagt sig ner igen och väntade på svar, med ett oroligt och oförstående ansikte. ”Vad ska du förklara?”
Jag sjönk ihop på golvet och en start bildades i mitt huvud. ”Vad skulle du säga… om jag sa att större delen av alla de där spökhistorierna, de om…” Det var svårt att säga ordet. ”…vampyrer, faktiskt inte bara var historier? Att de, för det mesta… var sanna?”
Jag höll andan och såg på Zach. Först spärrande han upp ögonen, sedan såg han irriterad ut.
”Jag skulle säga att du drev med mig.”
Självklart. Zach var en realist, han skulle aldrig tro på något sådant utan bevis.
”Jo, men nu är det så att jag inte driver med dig. Vampyrer finns på riktigt.” sa jag allvarligt.
Det var tyst en lång stund.
”Jag har sett dem, Zach.” Och jag är en av dem. ”De är snabba, starka… och många av dem blir till aska i solljus.”
Plötsligt drog Zach efter andan och något tändes i hans ögon, som alltid när han insåg något. ”Det förklarar i för sig kvinnan!”
”Vilken kvinna?”
”Hon… ja, kidnappade mig antar jag. Hon var stark…” Han rörde vid magen. Han måste ha gjort sig illa där, utan att jag visste det. ”…och snabb. Jag hann inte ens se henne.”
Zach knep ihop ögonen och jag kunde nästan höra tankarna surra.
”Okej, låt oss anta att vampyrer finns. Bara anta.” sa han sedan. ”Vad har de med det här att göra?”
Han visste nog redan svaret själv, men jag sa ändå: ”För att de har kidnappat oss.”
”Varför då? För att äta oss?” Zachs röst gick upp i falsett och han började se rädd ut. Alltså trodde han nu att vampyrer fanns, även om han inte erkänt det för sig själv än.
Jag suckade. ”Det är mer komplicerat än så.”
”Förklara då!”
Nu lät han precis som mig, när vi gjorde läxor. Jag kanske skrev en uppsats som vi hade i läxa, och Zach sa att jag gjorde fel. Att det inte alls var som jag trodde, att blomman inte alls är encelliga eller så. Jag brukade alltid bli irriterad när han bara sa att det var fel, och bad honom istället att förklara.
Nu var det han som bad om förklaring.
”Vi är här på grund av… på grund av mig.”
Zach rynkade ögonbrynen. ”Vad har du med vampyrer att göra?”
Nu. Jag måste säga det. Det gick inte att komma undan, inte längre. Jag var tvungen. Jag måste.
Det gick knappt att få fram orden genom klumpen i halsen. ”För att jag är en av dem. Jag är en vampyr.”
Det var som om luften stod stilla mellan oss. Allting hade frustigt, världen hade stannat. Och den skulle aldrig kunna försätta snurra igen, för allt som jag haft med Zach, hans bild av mig hade nyss slagigs i spillror.
”Det tror jag inte på.” sa Zach häftigt. Hans hjärta slog fort och hans ansikte växlade mellan skräck och beslutsamhet. Jag förstod att en del av honom genast visste att detta var sant, att jag var en vampyr. Och en annan del vägrade tro det.
”Men det är sant, Zach.” Min röst lät ynklig.
”Nej. Det är det inte. Du… du har varit ute i solljus. Du har ätit vanligt mat. Du är inte en vampyr.” Hans röst lät så mycket starkare än min. Hela han verkade så mycket starkare än jag.
Zach satte sig upp med en grimas av smärta och famlade efter mig. Jag satt blickstilla tills hans fingrar fångade upp en lock av mitt hår. Jag tvingade ner en behaglig rysning. Hans hand vandrade sedan upp till mitt ansikte och smekte min kind. Med en kraftansträngning lyckades jag tränga undan alla sprakande känslor.
”Du känns mänsklig.” sa Zach.
”Jag är inte mänsklig.” viskade jag darrande. Han behövde bevis, förstod jag. ”Jag kan se i mörkret. Jag ser att du har på dig en blå skjorta där de tre översta knapparna är öppna.” Zachs hand lämnade mitt ansikte och rörde vid hans krage, för att se om jag hade rätt. ”Jag kan vara ute i solljus eftersom jag är en ung vampyr, jag är inte lika bunden som äldre. Känn…” Jag tvingade mina hörntänder att växa, men höll tillbaka med giftet. ”Jag har huggtänder som jag kan dra in.”
Zach satt bara stilla, så jag tog hans hand och förde den till min mun. Först verkade han tycka at jag var löjlig, men så kände han på min vassa hörntand. Hans ögon vidgades, han drog efter andan och hans hjärta började rusa.
Nu insåg Zach att jag var ett monster.
Sättet som han såg på mig, eller försökte se på mig, var för mycket för mig. Speciellt då han backade undan från mig tills han inte kunde komma längre. Han var livrädd för mig, skulle antagligen börja skrika om jag rörde honom.
Under hela mitt liv, som vampyr alltså, hade jag aldrig gråtigt. Även om jag många gånger velat det så tycks det aldrig ha gått. Men nu kände jag hur syftningarna vällde upp i bröstet, och hur tårarna pressade bakom ögonlocken. Det gick inte att hålla inne.
Zachery
Vampyrer existerade. Celine var en av dem. Vampyrer existerade. Celine var en av dem.
Mitt i allt kaos i mitt huvud, så tänkte jag att det ändå förklarar en del om henne. Hennes bleka hud te.x, och de gånger då hon verkat se och höra saker som ingen annan uppfattat.
Jag försökte förgäves ge lungorna nog med syre, vilket resulterade i skarpa flämtningar. Vem var Celine egentligen? Hur många hade hon mördat? Och vad betydde jag egentligen för henne? Var jag vara en leksak, en måltid som hon lekt med? Tänk om hon…
Jag avbröt mina tankar på grund av det sista ljud jag väntat mig att höra då: snyftningar. Det tog ett ögonblick för mig att förstå att det kom från vampyren, eftersom hon var den enda andra personen i rummet. Det var skarpa, hjärtskärande snyftningar. Definitivt äkta.
Celine grät. Brukar vampyrer gråta? Inte vad jag vet.
Det var nog då jag insåg. Oavsett vilken varelse som Celine var, så var hon ändå Celine. Min Cell. Hon tyckte om mig, brydde sig om mig. Jag var inte bara en leksak för henne, jag var hennes bästa vän. Och jag hade nyss fått henne att gråta.
En enorm ångest vällde över mig. Jag började famla mig fram i mörkret, mot gråtet. Tillslut stötte jag i hennes knä. Hon satt ihopkrupen mot den andra väggen.
”Celine…” viskade jag. Min röst lät plågad, vilket jag kände mig. Hur kunde jag tänkt mig henne som en mördare? ”Förlåt. Åh, snälla Cell, förlåt. Jag… jag blev bara chockad.”
Min hand trevade uppför hennes ben och fann slutligen hennes händer. De var blöta av tårar. Jag tog hennes båda i mina, och kramade dem hårt.
”Vad ber du om ursäkt för?” Hennes röst var grötig och låg. ”Du borde… du borde fortsätta vara rädd. Jag är ett monster.”
”Nej.” invände jag. ”Du är min Cell, vampyr eller inte.”
Hon snyftade till. ”Men…”
”Nej.” sa jag igen och lutade mig närmare, tills våra pannor möttes. ”Säg inte emot. Du är Celine, jag har insett det nu. Även om du är omänsklig. Så berätta nu…” Jag lutade mig tillbaka lite grann. ”Varför är vi här?”
.
.
Själv är jag inte helt nöjd med kapitlet, men det är läsarnas åsikt som räknas så vad tycker ni?
Ett dött hjärta älskar inte: Kap 5
Japp, här är nästa kapitel. Hoppas ni gillar det :)
Tusen tack till Animal, för den snygga fanbilden :)
.
Kap 5
Celine
Jag joggade slutligen vägen hem. Och eftersom jag är en vampyr, så gick det ganska snabbt. Jag suckade högt flera gånger. Caféet hade inte lättat min tankar.
Men när jag kom in på gårdsplanen uppfattade jag en doft, som jag både kände igen och inte kände igen.
Det var lukten av en okänd vampyr.
I samma sekund rörde sig något i mitt synfält. Jag regerade snabbt och satsade på flykt. Jag sprang uppför verandatrappan och bokstavligen brakade genom dörren. Något grep tag i min kofta och rev i den, men jag hann precis innanför tröskeln.
Jag flämtade och satte mig långsamt upp. Någon morrade frustrerat. När jag känt doften hade jag gissat att det var en gammal vampyr, och jag hade tydligen haft rätt. Den här vampyren var stark och snabb, men den kunde inte komma in i hus där den inte blivit inbjuden.
Jag reste mig upp och mötte min ’besökare’. Vampyren framför mig såg ut att ha blivigt förvandlad när han ar ungefär sju. Hans hy var vit, hans ansikte runt och hans ögon stora. Håret var av färgen mörkbrunt och låg välkammat på hjässan. Han bar en kavaj med pråms och knästrumpor, kläder från 1700-talet skulle jag gissa. Hans mun var förvridet av en morrning, när han gång på gång försökte ta sig in. Jag hade aldrig sett en vampyr i en barnakropp förut. Han var läskig.
Vampyren slutade upp med sina försök och ansiktet blev kyligt lugnt. Han granskade mig.
”Jaha.” sa han bara.
”Vem är du?” frågade jag bryskt.
Han höjde ett ögonbryn. ”Kan du inte lista ut det? Efter att din vän varnade dig.”
Jag spärrade upp ögonen. Han var från De.
Så de hade hittat mig tillslut. Och nu tänkte de ta med mig.
Konstigt nog var jag inte rädd. Här i mitt hus var jag skyddad, de kunde inte komma in.
”Hur hittade ni mig?” frågade jag och lät rätt modig.
”Det var inte svårt. Mästaren har sina trupper överallt. Jag och min kompanjon blev hitskickade för att leta fram bevis för att du brytit mot lagen.
”Bevis? Varför tog ni mig inte bara?”
Vampyren himlade med ögonen. ”Vi har väl någon form av heder. Men nu har vi bevis, så då måste jag be dig att följa med för att ta ditt straff.”
”Vaddå för bevis?”
Vampyren log kallt. ”Du räddade livet på människopojken, och smekte sedan hans kind. Vi har det filmat.”
Jag tappade fullkomligt andan. De hade orsakat olyckan, för att få fram bevis för mina känslor, och nu var det filmat. Jag var fast.
”Så snälla du…” sa vampyren och räckte fram handen. Han hade nog sett förändringen i mitt ansikte. ”…kom med.”
Jag skulle i alla fall kämpa. ”Aldrig.”
Vampyren ryckte på axlarna. ”Okej. Synd bara för din pojkvän. Jag ska hälsa honom att…”
”Vänta.” avbröt jag med stigande rädsla. ”Vad är det med Zach?”
Vampyren log ännu bredare. ”Låt oss säga såhär. Min kompanjon har honom. Och följer du med snällt, så kanske vi tar det lite skonsamt med honom.”
Jag försökte svälja ner rädslan, utan resultat. De hade Zach. De hade Zach. Åh nej, nej, nej. Skräcken för att något skulle hända honom bara växte och blev övermäktig. Tillslut började kanterna på mitt synfält att bli suddiga.
”Om du så mycket kröker ett hårstrå på honom…” Mitt hot kom i en svag viskning, och lät inte särskilt skrämmande.
”Ska vi?” frågade vampyren och räckte åter igen ut sin hand, som om han bjöd upp mig till vals.
Darrande och mycket långsamt stäckte jag ut min egen hand och lade den i hans. Han ryckte genast ut mig från mitt skyddande hus och låste fast mina händer bakom ryggen.
”Tack.” viskade han i mitt öra. ”Du har gjort det hela mycket enklare.”
Han band för mina ögon och sprayade något i min näsa, så att mitt luktsinne förstördes. Så fördes jag bort. Han samtalade ibland med en kvinna, som måste vara hans kompanjon. Jag frågade en gång om Zach, och då hotade de med att bryta hans arm om jag inte höll tyst i fortsättningen. Det blev det en resa i bil och sedan så började de föra mig nedför massor av trappor. Min näsa började långsamt återvända och jag kunde känna lukten av jord. Självklart. Des högkvarter måste såklart vara under jord, välskyddad från solens strålar.
Tillslut knuffade de ner mig på ett metallgolv, och slängde ytligare något bredvid mig. Så talade ett klickande ljud om att de stängde någon form av en dörr. Så blev det helt tyst.
Det tog inte lång tid för mig att bryta sönder de handklovar de satt på mig och slita av ögonbindeln. Jag såg mig om. Jag fanns i ett rum, helt gjort i metall. Rummet var fyrkantigt, och varje vägg var ungefär tre meter lång. Vid en av väggarna satt en dörr som såg ogenomtränglig ut.
Jag var i en cell för vampyrer.
Just då upptäckte jag ett bylte, som låg slängt inte så långt ifrån mig. Jag kände genast igen den blåa skjortan.
”Zach?” pep jag och var blixtsnabbt framme vid hans sida. Jag lyfte varsamt upp hans slappa huvud och placerade det i mitt knä. ”Zach?”
Hans bandage hade åkt upp lite, och vid ena tinningen hade han ett otäckt blåmärke. Hans ögon var slutna, men jag kunde höra hans hjärta slå.
”Åh, Zach.” viskade jag och lutade mig över honom. Det kändes som om någon rev och slet i hjärtat. ”Förlåt mig. Jag är så ledsen för det här. Men jag ska få ut dig, det lovar jag.” Jag strök honom över kinden. ”Det lovar jag.”
Jag tog av mig koftan (eller det som var kvar av den) och vek den som en kudde under Zachs huvud. Sedan reste jag mig upp och inspekterade väggarna och dörren. Det ar säkert omöjligt för mig att slå sönder dem, men det var värt ett försök i alla fall.
Zachery
Det tog ett tag innan jag insåg att jag lämnat medvetslösheten och vaknat. För egentligen var det ingen stor skillnad. Det var helt svart och överallt ekade högljudda dunkanden. Det lät som något hårt och massivt stötte mot lika massiv metall. Mitt huvud och mage värkte. Jag försökte minnas vad som hänt efter att den bleka kvinnan slagigt ner mig, men det var helt svart. Jag måste ha varit avsvimmad.
Marken under mig var hård och kylig metall. Under mitt huvud låg en tygbit. Jag försökte sätta mig upp, men föll genast ner igen med ett stön när det högg till i magen. Rummet jag var i var kallt, och med tanke på hur min röst ekade inte särskilt stort. Så ljöd plötsligt en röst genom mörkret.
”Zach?”
Jag kände genast igen den. ”Cell?”
I nästa ögonblick var ett par svala händer runt mitt ansikte.
”Zach, du borde lägga dig ner igen.” sa Celine och tryckte mig varsamt ner. Min hjärna gick på högvarv. Celine var här. Den bleka kvinnan hade ju talat om henne.
Så slog det mig plötsligt, som en blixt från en klar himmel. Celine och jag var kidnappade. Antagligen av den här kvinnan. Men varför? Varför skulle någon vara intresserade av oss?
Ju mer jag tänkte på det, desstu räddare blev jag. Vad var det som vi hamnat i? Och vad skulle hända med oss nu?
”Zach, ta det lugnt.” sa Celine med en fast röst. ”Jag ska förklara allting.”
.
Ett dött hjärta älskar inte: Kap 3
Kap 3
Celine
Jag stirrade på trädet. När jag övertygad mig själv om att alla andra i parken var upptagna med sitt eget tog jag min nagel och ristade in C+Z= sant i träets bark. Tack vare min styrka blev märket lika bra som om jag använt mig av en kniv.
”Cell, kom då!” ropade Zach, som stod en bit bort och viftade med sitt papper.
”Varför är vi här egentligen?” ropade jag till svar och släntrade fram till honom.
”För att fullborda intervjun som ska vara med i läxan.” svarade Zach när jag tillslut kommit fram. ”Kom då, dags att snacka med några åkare.”
Jag följde hans blick, som landade på skateboardrampen som var full med tuffa skateboardåkare. Jag ryckte på axlarna och lät honom gå. Zach försökte fånga någon åkares uppmärksamhet, med de bara ignorerade honom och åkte vidare. Tillslut gav han upp och kom fram till mig.
”De vill inte prata med mig.” suckade han uppgivet.
Jag tog pennan och papperet ifrån honom. ”Låt mig försöka.”
Jag kände hans förvånade blick i ryggen då jag gick mot rampen. Jag släppte ut mina lockar och rätade till kläderna lite. Okej, vanligtvis brukar jag inte använda mig av mitt utseende. Men nu gällde det ju Zach.
”Ursäkta.” sa jag så mjukt jag bara kunde.
Killen (en svarthårig femtonåring) som just åkte förbi stannade genast och såg på mig. Hans ögon fick sin dubbla storlek och hakan blev lite slapp. Jag log mot honom.
”Hej.” sa jag. ”Jag har försökt hitta en åkare här som vill svara på mina frågor, men ingen vill.” Att vara vampyr innebär inte bara att man är bra på att ljuga, men är även bra på att agera. Nu lyckades jag se förtvivlad ut. ”Det skulle vara så snällt om du bara kunde undvara några minuter för mig.”
”Ja- jag kan svara på frågorna.” stammade killen.
”Men gud vad gulligt av dig.” sa jag och log. Killen rodnade och svalde. Jag kunde höra hur fort hans hjärta slog. Så satte jag igång med frågorna.
När jag fått alla svar jag ville ha sa jag hejdå till killen (som var ganska omtöcknad) och gick tillbaka till Zach, som stirrade på mig.
”Wow.” sa han. ”Jag visste redan att du kan blända folk, men när du verkligen anstränger dig… wow.” Han lade armarna i kors. ”Det är faktiskt inte särskilt schyst att utnyttja folk sådär. Du gjorde killen men för livet.”
Jag skrattade och gav honom anteckningarna och pennan. ”Du har fått det du ville ha. Kan vi åka hem nu?”
Vi började gå mot hans bil. Det hade mörknat nu och gatlyktorna hade tänts. Zach fick jobba en stund innan bilen vaknade till liv och började rulla ut. Vi kom ut ur staden och körde på en gammal asfaltväg kantat av skog.
”Var är dina föräldrar egentligen, Cell?” frågade Zach plötsligt.
Jag såg förvånat på honom. Han mötte snabbt min blick innan han vände sig mot vägen igen.
”I Australien.” ljög jag. ”Hur så?”
Zach ryckte på axlarna. ”Jag undrade bara. Jag har aldrig sett dem, liksom. De verkar så mystiska, typ som du. Du är väldigt mystisk.”
Jag var tyst och visste inte vad jag skulle tycka om det. Ett brummande talade om för mig att vi höll på att få möte. En lastbil, lät det som. Zach, med sin människohörsel, hade nog inte uppfattat det än. Men han hade lyset på så han skulle nog se den.
”Är det bra att vara mystisk?” frågade jag med ögonen på honom.
”Jag antar det. Eller det beror väl på. Vilken person det är som är mystisk.”
Zach svängde lite åt sidan när lastbilen kom inom synhåll. ”När det gäller dig så…”
Men resten hörde jag inte. För jag hann höra en sladdande ljud, och när jag såg på lastbilen såg jag hur den helt plötsligt svängde av från sin fil och störtade rakt mot oss.
Jag hann tänka snabbt. Om lastbilen körde in i oss skulle Zach garanterat dö av krashen. Om jag räddade honom skulle jag kanske avslöja mig. Men jag kunde inte låta Zach dö. Det var likadant som att ta självmord.
Jag kastade mig in till Zachs säte. Han var så chockad att han inte ens hann skrika. Jag drog upp hans ben till sätet, så att han satt ihopkrupen. Sedan slog jag armarna om honom och skyddade honom med min egen kropp, som fick fungera som sköld. Allt detta inom loppet av ett par sekunder.
Det hördes en öronbedövande krasch. Jag kände hur metall pressades in i min rygg och sedan gav vika för min hud. Lukten av blod talade om för mig att Zach ändå skadas lite grann. I tystnaden var det pysande ljudet av läckande avgas det enda som hördes.
Jag backade försiktigt undan och sköt samtidigt metallrester och det som var kvar av lastbilen bakåt. Bortsett från ett litet sår i pannan var Zach oskadd. Han hade svimmat, kanske av chocken.
Jag steg bort från förödelsen. Lastbilen hade kört in i oss med all kraft. Allting var krossat. I lastbilens förarsäte fanns ingen. Jag rynkade pannan. Hur kunde bilen kört in i oss utan förare?
Jag släppte den tanken när jag kom ihåg Zach igen. Jag ringde 911 och bad om en ambulans hit. Bara för att.
Jag gick fram till Zach och strök med handen längs hand kind. Beröringen sände elektriska stötar genom hela min döda kropp. Att ett hjärta som inte slog ändå kunde älska. Det var rätt otroligt. Och förbjudet.
Jag drog snabbt tillbaka min hand och höll andan. Lukten av blodet började bli påfrestande nu. Jag vände mig om och sprang. Hela vägen hem.
En medlem av De
Så fort som lastbilen hade kraschat in i människans bil hade jag hoppat ut från bilen och rustat upp i skogen, så snabbt att vampyrflickan inte hann uppfatta min lukt. Mikaels plan hade funkat. Flickan hade räddat människopojken och dessutom smekt hans kind. Tydliga tecken på att det som vi så länge fruktat var sant. Det var faktiskt ganska skönt att äntligen på bekräftelse, efter all tid som jag slösat bort här. Skönt att äntligen få komma under jord igen.
”Hon gick på det.” suckade Mikael bredvid mig. Hans ansikte var orörligt. ”Dags att ta dem till mästaren.”
”Dem?” sa jag oförstående.
”Vi tar pojken också.” sa Mikael. ”Så att hon inte krånglar. Kärlek är en svaghet som vi ska använda emot henne.” Han såg på mig. ”Vi har bevisen nu. Du tar pojken så tar jag flickan.”
En aning förnedrande att jag fick ta en svaga, patetiska människan. Men Mikael hade högre rang än jag så jag bugade bara. ”Som ni vill.”
”Och du Wilma…” hejade han mig när jag började gå. Han log kallt. ”Se till att han är vid liv.”
Jag log för en gångs skull mot honom. ”Ska försöka.”
Celine
Som i en dimma stapplade jag ner till källaren, ryckte upp ett par blodpåsar och drack snabbt innehållet. Huvudet klarnade. Vad skulle hända nu?
Ambulansen skulle hämta Zach. De skulle ta honom till sjukhuset, ta reda på vem han var och sedan ringa hans föräldrar. Under tiden fick jag sitta här och låtsas vara omedveten. Zach skulle nog vara förvirrad, det skulle inte vara svårt att övertyga honom om att jag faktiskt inte var med i bilen och inte råkat ut för olyckan. Jag hatade att ljuga för honom, men det var för hans egen skull.
Det dröjde inte mer än en timme fören min telefon ringde. Det var sjukhuset. Det hade hittat mitt nummer i Zachs ficka och därmed ringt mig. Jag spelade chockad och berättade Zachs fulla namn och hur de kunde nå hans föräldrar. Sen började jag gå till sjukhuset.
.
//Olivia
Ett dött hjärta älskar inte: Kap 2
Här kommer kap 2 på Ett dött hjärta älskar inte. Det kanske inte händer så mkt nu, men de första kapitlen ska vara i "lära-känna-stadiet", jag vill att ni ska lära känna karaktärerna och förstå deras tankar.
Kap 2
Reflexmässigt så intog jag försvarsställning och började morra. Jag kände hur mina hörntänder växte i käken och hur giftet rann till.
Kim reste sig elegant och höjde händerna. ”Men Celine, vad tar det åt dig?”
Jag rätade på ryggen och tystande. Men mina tänder behöll sin längd. ”Vad gör du här?” frågade jag misstänksamt.
”Jag är här för att varna dig.”
Min sista misstänksamhet mot honom försvann. Kim hade ju ändå uppfostrat mig. Även om han och Erik inte hade någon tillgivenhet till någon utom de själva skulle han nog inte skada mig. Kim och Erik såg mig som deras lilla skapelse.
”För vad?”
”För att bryta regeln.”
”Vilket regel?”
Kim morrade irriterat. ”Du och den där människopojken börjar komma riktigt nära varandra.”
Hur kunde han veta det? Hade han spionerat på mig eller? ”Zach?” Jag fnös. ”Han är bara en del av täckmanteln.”
Tur att jag var bra på att ljuga.
”Jag är inte så säker på det, Celine. Och det är tydligen inte De heller.”
Sättet som han sa De på fick mig att rysa, trots att en vampyr inte känner kyla.
”Vilka är De?” viskade jag.
”De.” svarade Kim. ”De är de som håller ordning på reglerna. Ser till att de följs. De bevakar oss, även om vi inte vet att de är där.”
”Jag har ändå inget att oroa mig för.” sa jag med en axelryckning. ”Var är Erik föresten?”
”Han gick ut i solen och blev aska. Död, alltså.”
Jag stirrade chockat på honom. ”Till aska? Men jag trodde att vi tålde sol.”
”Bara de unga.” sa Kim tonlöst. ”Ju äldre man blir, desstu starkare. Men man blir också mer bunden till vissa saker, som att inte gå ut i solen eller korsa rinnande vatten.”
Kim reste sig smidigt. ”Jag går nu.” meddelade han. ”Jag har redan tagit en risk genom att komma hit.” Innan han gick sa han: ”Och du, Celine. Tänk på vad jag har sagt.”
Och det gjorde jag. Resten av natten. Kunde De verkligen se mig nu? Visste de allt jag gjorde? Visste de... om mina känslor för Zach? Nej. Nej, det kunde de inte. Jag hade ju hållit det hemligt. Dolt det. Ingen kunde veta.
Men bara för säkerhets skull skulle jag vara försiktigare i fortsättningen.
Zachary
”Vad tittar du efter?” utbrast jag när Celine tittade sig över axeln för minst tionde gången. Vi hade lunchrast och var på väg till en pizzeria eftersom de serverade fisk på skolan idag (BLÄ!). Hela dagen hade Celine varit ovanligt tyst och hela tiden spanat omkring sig, som om hon misstänkte att någon dolde sig där.
”Inget.” sa Celine. ”Tyckte att jag hörde en uggla. De är ju rätt ovanliga här.”
Jag bara skakade på huvudet. Ugglor var ute på natten, och det visste Celine. Men jag frågade inte henne om det, för jag skulle inte få något svar. Ibland, som nu, känns det som om Celine döljer något för mig. En djup, mörk hemlighet som hon aldrig kommer att berätta.
Väl böjda över våra pizzor började Celine bete sig normalt igen. Eller så normal hon nu kan vara. Alla i pizzerian stirrade på henne. Jag förstod dem. Vars Celine än är så sticker hon ut, med sitt vackra utseende och utstrålning. Hon är som natten. Mörk, mystisk, vacker, skyddande och samtidigt farlig. Vissa i matsalen (de flesta av hankön) verkade vilja gå fram till henne, medan andra höll sig på långt avstånd. Jag har vant mig vid att min vän fick all den här uppmärksamheten, och även personen i fråga verkade ha gjort det. Fast hon bara ignorerade dem.
En kille och hans kompis satt och stirrade som ett fån på henne. Så småning om reste han sig från bordet och gick fram till oss, eller fram till Celine ska jag väl säga. Han såg ut som en sån där populär kille: Snygg med mycket muskler.
”Hallå snygging.” sa han till Celine och log stort. ”Vill du ha en kaffe?”
”Nej tack.” svarade hon utan att titta upp. ”Vi skulle väl ändå gå nu?” Hon såg på mig.
”Ja, vi måste nog gå.” höll jag med och reste mig upp. Killen stirrade på mig, undrade kanske vad jag gjorde med någon som Celine.
”Det var trevligt att träffas.” sa Celine ointresserat och vi lämnade pizzerian.
Så där var det alltid när någon kille raggade på Celine, och det hände ganska ofta. Det spelande ingen roll hur bra de såg ut eller hur trevliga de var, Celine viftade ändå bort dem som irriterande flugor. Killar verkade inte intressera henne.
Vi började gå igen.
”Varför dejtar du inte, Cell?”
Frågan bara ramlade ur mig. Celine såg granskade på mig, men jag kunde inte se vad hon tänkte. Tillslut skrattade hon till.
”Varför dejtar du inte själv?” frågade hon.
Jag ryckte på axlarna, hade inte väntat mig en motfråga. ”Jag frågade först.”
Hon suckade och stirrade ner i backen. ”Jag har väl inte lust. Din tur.”
Jag ryckte på axlarna och kände mig lite obekväm. ”Vet inte. Ingen är ju direkt intresserad av mig så. Jag är ju… ja, du vet.”
”Vad?” Hennes bruna ögon mötte plötsligt mina och nästan tvingade mig att svara.
”Jag är inte direkt Drömprinsen.” sa jag. ”Du vet. Jag är inte snygg, charmig, muskulös, rolig… ja, något som liksom betyder något.”
”Du betyder visst något.” Celine stirrade på mig. ”Zach, du betyder visst något. Tro aldrig något annat. Du…” Hon bet sig i läppen, som för att hejda sig själv. Jag såg förvånat på min vän, men hon såg inte på mig. Hon stirrade åter ner i marken.
Hennes ord bubblade i min mage och fyllde hela kroppen med värme. ”Tack…” sa jag tvekande. ”Antar jag.”
”Nu måste vi skynda oss.” sa Celine sedan och bröt spänningen mellan oss. ”Lektionen börjar om fem minuter.”
Celine
Det hade varit så nära att jag försagt mig, att jag hade sabbat hela grejen. När Zach börjat prata om att han inte dög, då var det bara så svårt att hålla tyst. Jag var bara tvungen att säga emot honom, säga att han visst betydde något. Om jag inte bitit mig själv i läppen hade nog allting ramlat ur mig och jag hade börjat babbla på om hur mycket han betyder för mig, om hur fin jag tycker att han är. Det var så nära.
Jag visste inte hur länge jag skulle klara av det här. Hur länge skulle jag kunna hålla mina känslor hemliga? För varje dag blev det allt svårare. Det var som om något åt upp mig inifrån, långsamt. Men jag var tvungen. För Zach.
En medlem av De
”Tekniskt sätt har vi inga bevis för att ett brott begåtts.”
Jag lade armarna i kors och såg ner på den unga vampyrflickan, som sa adjö till människopojken och sedan gick in i sitt hus.
”Bevisen kommer.” sa Mikael lugnt. Hans vita, barnsliga ansikte var som hugget i sten. Trots att han utåt sett såg ut att endast vara sju år, och trots att han var mycket mindre än mig själv fruktade jag Mikael, nästan mer än vad jag fruktade min mästare. Mikael var gammal, stark och kapabel till vad som helst.
”Vi har bevakat den här vampyren i månader nu.” klagade jag. ”Och visst umgås hon mycket med människor, speciellt med den där pojken, men jag börjar tvivla på att det finns några djupare känslor.”
”Hon är bra.” konstaterade Mikael, med samma lugna, tonlösa stämma. ”Hon döljer det bra. Vi får provocera henne. Tro mig, den här är svag. Hon kommer att ge efter.” Mikael såg på mig med kalla ögon. ”Och när hon väl gör det är vi redo.”
.
Fick dessutom inga kommentarer på förra kapitlet...
//Olivia
Ett dött hjärta älskar inte: Kap 1
Kap 1
Zachary
”CELINE!” vrålade jag och tutade högt. Jag använde bara hennes riktiga namn när jag vill få henne att skräpa sig, som nu. Skolan började om en kvart. ”Kom då, annars åker jag utan dig!”
”Jag kommer!” ropade Celine. Hon dök upp i dörröppningen och viftade triumferande med ett papper, som jag antog, eller snarare hoppades var hennes läxa. Celine sprang fram och satte sig i framsätet på mitt skruttiga, rostiga volvo.
Jag började köra ut. Skolan låg en bit bort, vi skulle nog hinna i alla fall. Jag suckade. Om hon bara kunde skaffa sig en bil någon gång, så att jag slapp bli den som skjutsade. Men min ilska rann av ganska snabbt, när jag kom ihåg en sak. Ett leende bröt fram på mina läppar.
”Gissa vilket dag det är idag.” log jag finurligt.
Celine såg oförstående på mig. ”Eh, torsdag?”
Jag himlade med ögonen. Typiskt av henne att glömma. ”Nej, det är den 22 april.”
”Och…?”
”Men kom igen!” utbrast jag. ”I dag har vi varit bästa vänner i ett år!”
”Jaha!” sa Celine. ”Ja, nu minns jag! Är det verkligen ett år sen?”
Jag nickade. För ett år sedan hade Celine öppnat klassrumdörren och presenterat sig som den nya eleven. Jag minns hur alla dragit efter andan. Och det berodde inte bara på att hon var snygg (okej, snygg ar en underdrift. Celine var underskön, allting med hennes utseende, från de mörka lockarna, de fylliga läpparna, den kritvita hyn och de bruna ögonen till hennes smala midja och långa ben var perfekt i minsta detalj. Även om det känns lite mysko att säga så om sin bästa vän). Det var också något annat, något speciellt med henne. Något som kändes lockande men samtidigt farligt.
Hon hade antagligen kunnat bli hur populär som helst, som det inte varit så att det första hon gjorde var att sätta sig bredvid mig, skolans tekniknörd. Det är som en oskriven regel, att alla som ens pratar med mig blir också en nörd. Alltså gav alla upp intresset för henne då. Senare, i korridoren, så tappade Celine sin mobil i golvet så att den gick i tusen bitar. Jag lagade den åt henne, och sen dess har vi allting hängt ihop. Hon är verkligen min bästa vän.
Vi var framme vid skolan nu. Tack och lov, det var fem minuter kvar. Bredvid mig hörde jag hur Celine svor lågt.
”Vad?”
Hon såg försiktigt på mig och höll upp papperet. ”Jag tog fel papper. Det här är labbraporten, inte uppsatsen.”
”Cell!” stönade jag och lutade mig över ratten. ”Kollade du inte ens vad det var för papper du tog?”
”Uppenbarligen inte.” grimaserade hon.
Jag suckade. Om jag ville rädda min kompis, så hade jag inget val. Jag tog upp ett papper, en penna, samt min egen uppsats ur väskan.
”Okej.” sa jag. ”Jag kopierar min uppsats till dig.”
Hon visade upp alla sina raka, vita tänder i ett leende. ”Tack Zach. Du är bäst.”
”Vet jag väl.” muttrade jag bara, men inombords log jag.
Celine
Zach böjde sig över papperet och började koncentrerat skriva. Han märkte inte att jag granskade honom, att jag iakttog varenda liten detalj i hans vackra utseende.
Jag såg på hans korta, ljusbruna hår som stod rakt upp i pannan. Blicken vandrade vidare till hans breda käke, där skäggfjun börjat växa. Jag såg på hans gråbruna ögon, som alltid tycktes uppfatta allt som ingen annan såg. Han hade på sig sina vanliga kläder idag, en rödrutig skjorta och ett par trasiga jeans, så där typisk lant-stil. Runt halsen hängde de par hörlurar som jag givit honom i födelsedagspresent. Trots alla de perfekta, eleganta vampyrer jag har träffat så var Zach den vackraste person jag någonsin sett.
Jag hade älskat Zach enda sedan första gången som jag fick syn på honom. Det kanske låter lite konstigt, att bli kär i någon efter bara en blick, men det blev jag. Jag kände mig dragen till Zach, som en nordpol på en magnet till en sydpol.
Men jag har dolt det och inte sagt det till någon, allra minst till Zach. Det är enda sättet för att hålla mig säker från vem-det-nu-än-var-som-Kim-och-Erik-varnat-mig-för. För att hålla Zach säker. Om något skulle hända honom… jag kan inte ens tänka på det.
”Här.” sa Zach och avbröt mitt stirrande. Han räckte mig papperet, som nu var fullt med ord. ”Jag har härmat din handstil och förenklat de svåra meningarna. Säg till läraren att vi gjorde arbetet ihop, så går han nog på det.”
”Tack Zach.” Jag gav honom en tacksam blick. ”Du har räddat min dag.”
”Var så lite.” Det ringde in. ”Vi måste dra nu, Cell.”
Cell. Zach var den enda som fick kalla mig det.
Vid slutet av skoldagen bestämde vi oss för att fira vår ettårsdag med att gå på bio ikväll. Zach släppte av mig framför mitt hus och lovade att hämta mig klockan sex. När hans bil försvunnit längs grusvägen kunde jag sluta låtsas. Med en hastighet som ingen människa kunnat hålla rusade jag ner i källaren. Där öppnade jag en låda som var full med blodpåsar som jag stulit ifrån sjukhuset. På så sätt hade jag mat utan att behöva döda. Jag tog upp en påse och sörpade girigt i mig innehållet. Blod. Det var som olja för min hals. Den slutade bränna och jag kände hur krafterna återvände. Jag hade inte druckit sen igår.
Jag duschade sedan av mig det blod jag hade spillt och klädde mig i ett par jeans och en t-shirt. Det var ju trots allt ingen date jag skulle på. Även om jag önskade det.
Jag suckade och satte mig framför ett foto av mig och Zach. Varje dag krävdes det allt min viljestyrka för att hålla den här relationen på vän-stadiet. Att inte berätta hur mycket han betyder för mig, att inte dra fingrarna genom hans hår eller stryka med handen längs hans kind.
Jag är inte bra för honom. Egentligen borde jag dra härifrån, innan han skadas. Men det går inte. Jag kan inte skiljas från honom.
Ett tutande avbröt mina tankar. Var klockan redan sex? Tydligen.
Jag skuttade ut och satte mig bredvid Zach. Han började babbla på om sin mammas dator, som han nyss fixat åt henne och fått 20 dollar för det. Han skulle tydligen bjuda mig på biobiljetten.
Filmen vi såg jag precis en sån där film som Zach älskade: Med pang-pang, biljakter, förräderi och en liten romans. Efteråt, när vi gick genom korridoren man skulle följa för att komma ut, pratade han ivrigt på om filmen. Han berättade sin kommentar i varenda scen. Otroligt att han kom ihåg allting, egentligen. Jag visste inte att människors minnen var så bra.
Jag lyssnade egentligen inte. Jag nickade då och då, men egentligen tittade jag bara på hans ansikte. Kände han något för mig? Var jag mer än bara en vän? Ville han bli mer än bara vänner?
Jag hejade mig själv. Sådana tankar var förbjudna. Vi är vänner. Bara vänner.
”Föresten, såg du de där killarna framför oss?” bytte han sedan ämne.
”Vilka killar?”
”De som satt framför oss. De satt typ och stirrade på dig hela tiden.” Han skrattade till. ”De gav mig värsta mördande blicken! De trodde säkert att vi var ihop eller nåt.”
Jag stämde in i hans skratt, men inombords gjorde det ont. ”Ja. Konstig tanke.”
Så fort som jag kom i närheten av mitt hus kände jag att något var fel. En doft som jag inte känt på länge låg i luften.
Jag sa snabbt hejdå till Zach och väntade tills han kört bort innan jag rusade in. Nu var jag säker på min sak.
Jag gick in i köket. Han satt vid mitt bord med en lugn min.
”Hej Celine.” sa Kim.
.
//Olivia
Ett dött hjärta älskar inte: Prolog
Prolog
Jag minns kvällen då jag blev en vampyr lika tydligt som om det var igår. Vilket på sätt och vis var rätt konstigt, eftersom jag inte minns någonting annat från min tid som människa.
Jag hade varit ute någonstans, en fest kanske. Hur som helst så genade jag genom en mörk gränd. Så plötsligt, kändes det som om en stenvägg sköt in i mig. Knuffen tog andan ur mig och det andra jag blir varse om är att jag står upptryckt mot en vägg, av en vacker ung man. Hans hår var svart, och hans ögon och hud likaså. Fast… han var inte så där svart som vissa brukar vara i hyn. På något sätt så var han blek-svart. Som om han inte hade något blod i ådrorna.
”Erik, jag har en här.” viskade den vackra, mörka mannen. En annan man dök upp vid hans sida, denne lika vacker med likblek hy och blont hår.
”Det var en fin en.” sa den bleka mannen. Han lade huvudet på sned och granskade mig intresserat. ”Vi kanske borde behålla henne. Hon skulle vara fin som förvandlad, tycker du inte det?”
”Kanske det.” sa den mörke. Han såg djupt in i mina ögon och mitt hjärta, som slog på den tiden, rusade. ”Vad säger du, tjejen? Skulle du vilja leva för evigt?”
Jag kunde inte förmå mig att svara. Den bleke nickade åt den andra.
”Gör det.” sa han.
Den mörke såg lekfullt på mig. ”Det här kan göra lite ont.”
Sen så kände jag ett hugg i halsen, och min värld blev till ett svart hål där bara smärta existerar.
När jag vakande upp var jag förändrad. En vampyr. Erik, den bleke, och Kim, den mörke, förklarade för mig vad som hänt. De två var vampyrer och nu hade de förvandlat mig till en. Mitt namn var Celine. När jag ville veta mer om mig själv, vars jag bodde, vem min familj var (för jag kunde inte minnas någonting) sa de bara : ”Du har inget hem, ingen familj. Ditt människoliv är borta nu.”
Och jag accepterade det. För för mig, fanns bara en sak: Blod.
Det första året var värst. Jag kunde inte vara mig själv. Om Erik och Kim inte funnits där, hade jag gjort slut på miljoner människor. Men som tur hindrande de mig. Och sakta men säkert började jag bli mig själv igen. Jag slutade med att döda människor och drack bara blod i nödfall, när jag verkligen behövde det. Tillslut tröttande jag på att vara en nattvarelse, och jag ville få ett människoliv igen. Eller så nära man kan komma i alla fall.
Erik och Kim var väldigt skeptiska mot min idé, men de hjälpte mig i alla fall. De skaffade mig ett litet hus Texas, fixade in mig på en skola i närheten och gav mig en människoidentitet. Jag blev Celine Wellstone, flickan som flyttat från Odessa med sina föräldrar, och de föräldrarna var aldrig hemma eftersom de reste så mycket i jobbet.
Innan Kim och Erik sedan lämnade mig för att stå på egna ben, förklarade de några saker för mig. De berättade att vampyrer har några regler, som de måste följa till varje pris. Om de inte gör det, straffas de. Och den arla viktigaste regeln var: Få aldrig känslor för en människa.
Ironiskt nog var det också den första som jag bröt.
//Olivia
