Japp, här är nästa kapitel. Hoppas ni gillar det :)

Tusen tack till Animal, för den snygga fanbilden :)

.

Kap 5

Celine

 

Jag joggade slutligen vägen hem. Och eftersom jag är en vampyr, så gick det ganska snabbt. Jag suckade högt flera gånger. Caféet hade inte lättat min tankar.

Men när jag kom in på gårdsplanen uppfattade jag en doft, som jag både kände igen och inte kände igen.

Det var lukten av en okänd vampyr.

I samma sekund rörde sig något i mitt synfält. Jag regerade snabbt och satsade på flykt. Jag sprang uppför verandatrappan och bokstavligen brakade genom dörren. Något grep tag i min kofta och rev i den, men jag hann precis innanför tröskeln.

Jag flämtade och satte mig långsamt upp. Någon morrade frustrerat. När jag känt doften hade jag gissat att det var en gammal vampyr, och jag hade tydligen haft rätt. Den här vampyren var stark och snabb, men den kunde inte komma in i hus där den inte blivit inbjuden.

Jag reste mig upp och mötte min ’besökare’. Vampyren framför mig såg ut att ha blivigt förvandlad när han ar ungefär sju. Hans hy var vit, hans ansikte runt och hans ögon stora. Håret var av färgen mörkbrunt och låg välkammat på hjässan. Han bar en kavaj med pråms och knästrumpor, kläder från 1700-talet skulle jag gissa. Hans mun var förvridet av en morrning, när han gång på gång försökte ta sig in. Jag hade aldrig sett en vampyr i en barnakropp förut. Han var läskig.

Vampyren slutade upp med sina försök och ansiktet blev kyligt lugnt. Han granskade mig.

”Jaha.” sa han bara.

”Vem är du?” frågade jag bryskt.

Han höjde ett ögonbryn. ”Kan du inte lista ut det? Efter att din vän varnade dig.”

Jag spärrade upp ögonen. Han var från De.

Så de hade hittat mig tillslut. Och nu tänkte de ta med mig.

Konstigt nog var jag inte rädd. Här i mitt hus var jag skyddad, de kunde inte komma in.

”Hur hittade ni mig?” frågade jag och lät rätt modig.

”Det var inte svårt. Mästaren har sina trupper överallt. Jag och min kompanjon blev hitskickade för att leta fram bevis för att du brytit mot lagen.

”Bevis? Varför tog ni mig inte bara?”

Vampyren himlade med ögonen. ”Vi har väl någon form av heder. Men nu har vi bevis, så då måste jag be dig att följa med för att ta ditt straff.”

”Vaddå för bevis?”

Vampyren log kallt. ”Du räddade livet på människopojken, och smekte sedan hans kind. Vi har det filmat.”

Jag tappade fullkomligt andan. De hade orsakat olyckan, för att få fram bevis för mina känslor, och nu var det filmat. Jag var fast.

”Så snälla du…” sa vampyren och räckte fram handen. Han hade nog sett förändringen i mitt ansikte. ”…kom med.”

Jag skulle i alla fall kämpa. ”Aldrig.”

Vampyren ryckte på axlarna. ”Okej. Synd bara för din pojkvän. Jag ska hälsa honom att…”

”Vänta.” avbröt jag med stigande rädsla. ”Vad är det med Zach?”

Vampyren log ännu bredare. ”Låt oss säga såhär. Min kompanjon har honom. Och följer du med snällt, så kanske vi tar det lite skonsamt med honom.”

Jag försökte svälja ner rädslan, utan resultat. De hade Zach. De hade Zach. Åh nej, nej, nej. Skräcken för att något skulle hända honom bara växte och blev övermäktig. Tillslut började kanterna på mitt synfält att bli suddiga.

”Om du så mycket kröker ett hårstrå på honom…” Mitt hot kom i en svag viskning, och lät inte särskilt skrämmande.

”Ska vi?” frågade vampyren och räckte åter igen ut sin hand, som om han bjöd upp mig till vals.

Darrande och mycket långsamt stäckte jag ut min egen hand och lade den i hans. Han ryckte genast ut mig från mitt skyddande hus och låste fast mina händer bakom ryggen.

”Tack.” viskade han i mitt öra. ”Du har gjort det hela mycket enklare.”

 

Han band för mina ögon och sprayade något i min näsa, så att mitt luktsinne förstördes. Så fördes jag bort. Han samtalade ibland med en kvinna, som måste vara hans kompanjon. Jag frågade en gång om Zach, och då hotade de med att bryta hans arm om jag inte höll tyst i fortsättningen. Det blev det en resa i bil och sedan så började de föra mig nedför massor av trappor. Min näsa började långsamt återvända och jag kunde känna lukten av jord. Självklart. Des högkvarter måste såklart vara under jord, välskyddad från solens strålar.

Tillslut knuffade de ner mig på ett metallgolv, och slängde ytligare något bredvid mig. Så talade ett klickande ljud om att de stängde någon form av en dörr. Så blev det helt tyst.

Det tog inte lång tid för mig att bryta sönder de handklovar de satt på mig och slita av ögonbindeln. Jag såg mig om. Jag fanns i ett rum, helt gjort i metall. Rummet var fyrkantigt, och varje vägg var ungefär tre meter lång. Vid en av väggarna satt en dörr som såg ogenomtränglig ut.

Jag var i en cell för vampyrer.

Just då upptäckte jag ett bylte, som låg slängt inte så långt ifrån mig. Jag kände genast igen den blåa skjortan.

”Zach?” pep jag och var blixtsnabbt framme vid hans sida. Jag lyfte varsamt upp hans slappa huvud och placerade det i mitt knä. ”Zach?”

Hans bandage hade åkt upp lite, och vid ena tinningen hade han ett otäckt blåmärke. Hans ögon var slutna, men jag kunde höra hans hjärta slå.

”Åh, Zach.” viskade jag och lutade mig över honom. Det kändes som om någon rev och slet i hjärtat. ”Förlåt mig. Jag är så ledsen för det här. Men jag ska få ut dig, det lovar jag.” Jag strök honom över kinden. ”Det lovar jag.”

Jag tog av mig koftan (eller det som var kvar av den) och vek den som en kudde under Zachs huvud. Sedan reste jag mig upp och inspekterade väggarna och dörren. Det ar säkert omöjligt för mig att slå sönder dem, men det var värt ett försök i alla fall.

 

Zachery

 

Det tog ett tag innan jag insåg att jag lämnat medvetslösheten och vaknat. För egentligen var det ingen stor skillnad. Det var helt svart och överallt ekade högljudda dunkanden. Det lät som något hårt och massivt stötte mot lika massiv metall. Mitt huvud och mage värkte. Jag försökte minnas vad som hänt efter att den bleka kvinnan slagigt ner mig, men det var helt svart. Jag måste ha varit avsvimmad.

Marken under mig var hård och kylig metall. Under mitt huvud låg en tygbit. Jag försökte sätta mig upp, men föll genast ner igen med ett stön när det högg till i magen. Rummet jag var i var kallt, och med tanke på hur min röst ekade inte särskilt stort. Så ljöd plötsligt en röst genom mörkret.

”Zach?”

Jag kände genast igen den. ”Cell?”

I nästa ögonblick var ett par svala händer runt mitt ansikte.

”Zach, du borde lägga dig ner igen.” sa Celine och tryckte mig varsamt ner. Min hjärna gick på högvarv. Celine var här. Den bleka kvinnan hade ju talat om henne.

Så slog det mig plötsligt, som en blixt från en klar himmel. Celine och jag var kidnappade. Antagligen av den här kvinnan. Men varför? Varför skulle någon vara intresserade av oss?

Ju mer jag tänkte på det, desstu räddare blev jag. Vad var det som vi hamnat i? Och vad skulle hända med oss nu?

”Zach, ta det lugnt.” sa Celine med en fast röst. ”Jag ska förklara allting.”

.