Förlåt, jag vet att det dröjde. Hoppas att kapitlet är så pass bra att ni förlåter mig för förseningen :)

(Jag tänkte klippa in Ash, men det blev så svårt att jag bara gjorde tjejens hår brunt. Så tjejen p bilden föreställer alltså Celine)

Kap 12

Celine

 

Zachs hjärta slog fort, vilket jag egentligen inte behövde väldigt bra hörsel för att förstå. Han andades nämligen också häftigt, som om han nyss hade sprungit. Och han tittade på mig såsom han aldrig sett på mig förut, med kärlek och åtrå.

Själv andades jag inte över huvud taget. Jag hade glömt hur man gjorde, jag tänkte inte alls på det. Jag kunde bara stirra in i Zach vackra ögon och vara överlycklig samtidigt som jag visste att det var fel. Jag var inte bra för honom. Jag borde inte vara med honom, eftersom det är farligt.

Men en del av mig, en väldigt stark och okontrollerbar del, ville inte tänka på det där. Ville bara uppfyllas av glädje, gråta av lycka över att Zach kände likadant. Vi kunde bli ett par nu. Vi kunde vara tillsammans, vi var ju ändå redan ’brottslingar’ för vampyrerna. Varför inte ta det ett steg längre?

Zach satte sig mittemot mig på sängen. Han såg in i mina ögon där min egen nervositet och spänning avspeglades. Han kupade handen runt min kind. Det kändes som att en hjord med fjärliar slogs i min mage, fyllde den med ett starkt pirrande. Han började närma sig mitt ansikte. Tiden stod stilla, någonting som regelbrott och straff existerade inte mer.

Zach slöt ögonen och jag gjorde likadant. I nästa stund pressades hans läppar mot mina. Först mjukt, sedan hårdare. Sista snutten av förstånd som jag ännu hade rann bort. Jag drunknade i mina egna känslor, och det var underbart.

Zach lindade in fingrarna i mitt hår och jag tryckte mig närmare honom, var tvungen att tänka efter så att jag inte tog i för mycket. Jag lär fingrarna vandra över hans kropp, utforska den såsom jag länge drömt om men aldrig gjort. Zach var överallt omkring mig. Hans värme, hans doft, hans händer. Det kändes som att mitt hjärta faktiskt slog. Det kändes som att jag levde.

 

Mikael

 

”Jag behöver verkligen hitta min syster.” sa jag, med en äckligt barnslig röst. Människan bakom bardisken såg på mig med medlidande. Hon slukade min roll som ledsen lillebror som letade efter sin storasyster med hull och hår. Dåre. ”Jag har en kort på henne.”

Jag tog fram det fotografi som min mästare givit mig och räckte fram det. Människan studerade pappersbiten, men icke kunde jag se igenkännande i hennes ögon. Jag förstod redan då, att hon icke skulle vara till behövelse. Bortslösat tid.

”Nej, jag känner inte igen henne.” sa människan.

Nåväl. Jag var ändå hungrig. ”Så synd.”

Jag lät hörntänderna växta i min gom och hoppade sedan över disken och begravde tänderna i hennes nacke. Jag träffade blodådran med träffsäkerhet och drack henne tom på bara några minuter.

Jag kastade liket ifrån mig och sade till de andra att göra sig av med det. Jag rättade till tröjan och förbannade de här löjliga, så kallade ’moderna’ kläderna. Fullkomligt utan stil.

”Vi går till nästa ställe.” sa jag till de andra. ”Hon kan inte vara långt borta.”

 

Celine

 

Jag låg med kinden mot Zachs bröstkorg och lät den höja och sänka mig för varje andetag. Zach sov djupt, men själv var jag vaken. Såklart. Jag kan inte sova.

Zach älskade mig. Jag älskade honom. Ingenting var fel längre. Allting var rätt, bra och perfekt. Saker skulle ordna sig.

Jag andades djupt, men slutade genast när lukten av Zachs pulserande blod kom emot mig. Brännan i halsen blev för ett ögonblick outhärdlig.

Jag kastade mig bort från Zach, och i andra änden av rummet återfick jag kontrollen. Herregud, jag behövde verkligen blod. Nu.

Jag klev ut på balkongen. Därifrån hoppade jag till den närliggande byggnadens tak. Några skator satt en bit bort och jag satte fart mot dem. Djuren fick sätta sina liv till den här gången för människornas skull. Jag tog tag i en och drack den slut på blod. De andra hade flygigt iväg. Djurblod är egentligen ingenting i jämförelse med människoblod, speciellt i den här lilla formen. Men den räckte för att jag skulle kunna vara i närheten av en människa utan att tappa kontrollen.

 

Zachery

 

Jag öppnade ögonen och såg upp i taket. Ett leende spred sig över mina läppar när jag mindes gårdagen. Celine. Att kyssa henne var det underbaraste jag någonsin gjort. Jag befann i någon sorts lyckodimma, där det faktum att några vampyrer var ute efter att döda oss inte fanns. Jag kände mig som den gladaste killen på jorden.

”Så du är vaken.” sa en mjuk röst.

Jag vred på mig och såg Celine stå vid balkongdörren, leende mot mig. Hon hade aldrig sett vackrare ut än nu, med solen som lyste genom hennes lockar och bildade en gloria runt henne. En vampyr? Snarare en ängel.

Celine gick fram till sängen och lade sig bredvid mig. Jag slog armarna om henne och begravde ansiktet i hennes hår, drog in hennes fantastiska doft.

”Jag glömde säga en sak igår.” viskade jag till henne.

”Vaddå?”

”Jag älskar dig.”

Hon vred på huvudet och kysste mig. Det hissade till i magen och tankarna snurrade.

”Och jag älskar dig.” svarade hon leende.

 

Celine

 

Efter ganska mycket kyssande lyckades vi slita oss ifrån varandra och gå ner till frukosten. Frukosten var ju gratis mat, det kunde man inte säga nej till. Men så fort som Zach ätit skulle vi ge oss av.

Fortfarande ätande på lite bröd som vi plockat med, steg jag och Zach ut från hotellet och satte av mot parkeringen, för att stjäla en bil. Han verkade inte ha så stort problem med det längre.

”Så vart ska vi nu?” frågade Zach, när vi väl tjuvkopplat en kärra och jag börjat köra.

”Bort.” svarade jag. ”Vi åker tills vi hittar en stad vi gillar, sen stannar vi där.”

”Men vi måste ganska snart flytta vidare.” sa Zach allvarligt. Hans ansikte var bistert. ”Eller hur? De kommer inte sluta. Vi måste fly resten av livet.”

Jag satt tyst, ville inte tänka på det. Zach suckade och jag såg på honom. Plötsligt kunde jag inte sluta stirra på pulsådern på hans hals. Skatan hade inte varit nog. Långt ifrån. Jag fick krama händerna hårt om ratten för att kontrollera mig. Det brände i halsen, gjorde så ont.

”Cell, vad är det?” frågade Zach oroligt. ”Vad är fel?”

”Inget.” väste jag mellan tänderna. ”Ingen fara.”

När jag såg Zachs blick tillade jag: ”Bara hungrig, liksom.”

”Åh.” sa Zach och stirrade ut genom fönstret. ”Åh.”

Det rådde en obehaglig tystnad. Efter en stund harklade sig Zach. Hans hjärta slog fort, han verkade nervös för någonting.

”Cell.” sa han hest. Han harklade sig igen och fortsatte: ”Drick av mig.”

Jag höll på att köra av vägen. Som tur hann jag svänga in vid en M-skylt. Där vände jag mig mot Zach och stirrade på honom.

”Dricka av dig? Är du inte klok, nej det tänker jag inte göra.” sa jag snabbt. Men brännan i halsen växte.

”Kom igen Cell.” sa Zach och lutade sig närmare. ”Jag vill hjälpa dig, inte vara en börda. Vi är tillsammans nu och måste då hjälpa varandra.” Han drog av sig tröjan och blottade sin bara hals mot mig. Jag grävde ner naglarna i armen, men det var meningslöst. Jag kunde inte kontrollera mig längre.

Jag böjde mig fram och satte tänderna i Zachs mjuka skin.

 

Jag vet, blev lite ur Zachs perspektiv.