.

Kap 3

Celine

 

Jag stirrade på trädet. När jag övertygad mig själv om att alla andra i parken var upptagna med sitt eget tog jag min nagel och ristade in C+Z= sant i träets bark. Tack vare min styrka blev märket lika bra som om jag använt mig av en kniv.

”Cell, kom då!” ropade Zach, som stod en bit bort och viftade med sitt papper.

”Varför är vi här egentligen?” ropade jag till svar och släntrade fram till honom.

”För att fullborda intervjun som ska vara med i läxan.” svarade Zach när jag tillslut kommit fram. ”Kom då, dags att snacka med några åkare.”

Jag följde hans blick, som landade på skateboardrampen som var full med tuffa skateboardåkare. Jag ryckte på axlarna och lät honom gå. Zach försökte fånga någon åkares uppmärksamhet, med de bara ignorerade honom och åkte vidare. Tillslut gav han upp och kom fram till mig.

”De vill inte prata med mig.” suckade han uppgivet.

Jag tog pennan och papperet ifrån honom. ”Låt mig försöka.”

Jag kände hans förvånade blick i ryggen då jag gick mot rampen. Jag släppte ut mina lockar och rätade till kläderna lite. Okej, vanligtvis brukar jag inte använda mig av mitt utseende. Men nu gällde det ju Zach.

”Ursäkta.” sa jag så mjukt jag bara kunde.

Killen (en svarthårig femtonåring) som just åkte förbi stannade genast och såg på mig. Hans ögon fick sin dubbla storlek och hakan blev lite slapp. Jag log mot honom.

”Hej.” sa jag. ”Jag har försökt hitta en åkare här som vill svara på mina frågor, men ingen vill.” Att vara vampyr innebär inte bara att man är bra på att ljuga, men är även bra på att agera. Nu lyckades jag se förtvivlad ut. ”Det skulle vara så snällt om du bara kunde undvara några minuter för mig.”

”Ja- jag kan svara på frågorna.” stammade killen.

”Men gud vad gulligt av dig.” sa jag och log. Killen rodnade och svalde. Jag kunde höra hur fort hans hjärta slog. Så satte jag igång med frågorna.

När jag fått alla svar jag ville ha sa jag hejdå till killen (som var ganska omtöcknad) och gick tillbaka till Zach, som stirrade på mig.

”Wow.” sa han. ”Jag visste redan att du kan blända folk, men när du verkligen anstränger dig… wow.” Han lade armarna i kors. ”Det är faktiskt inte särskilt schyst att utnyttja folk sådär. Du gjorde killen men för livet.”

Jag skrattade och gav honom anteckningarna och pennan. ”Du har fått det du ville ha. Kan vi åka hem nu?”

Vi började gå mot hans bil. Det hade mörknat nu och gatlyktorna hade tänts. Zach fick jobba en stund innan bilen vaknade till liv och började rulla ut. Vi kom ut ur staden och körde på en gammal asfaltväg kantat av skog.

”Var är dina föräldrar egentligen, Cell?” frågade Zach plötsligt.

Jag såg förvånat på honom. Han mötte snabbt min blick innan han vände sig mot vägen igen.

”I Australien.” ljög jag. ”Hur så?”

Zach ryckte på axlarna. ”Jag undrade bara. Jag har aldrig sett dem, liksom. De verkar så mystiska, typ som du. Du är väldigt mystisk.”

Jag var tyst och visste inte vad jag skulle tycka om det. Ett brummande talade om för mig att vi höll på att få möte. En lastbil, lät det som. Zach, med sin människohörsel, hade nog inte uppfattat det än. Men han hade lyset på så han skulle nog se den.

”Är det bra att vara mystisk?” frågade jag med ögonen på honom.

”Jag antar det. Eller det beror väl på. Vilken person det är som är mystisk.”

Zach svängde lite åt sidan när lastbilen kom inom synhåll. ”När det gäller dig så…”

Men resten hörde jag inte. För jag hann höra en sladdande ljud, och när jag såg på lastbilen såg jag hur den helt plötsligt svängde av från sin fil och störtade rakt mot oss.

Jag hann tänka snabbt. Om lastbilen körde in i oss skulle Zach garanterat dö av krashen. Om jag räddade honom skulle jag kanske avslöja mig. Men jag kunde inte låta Zach dö. Det var likadant som att ta självmord.

Jag kastade mig in till Zachs säte. Han var så chockad att han inte ens hann skrika. Jag drog upp hans ben till sätet, så att han satt ihopkrupen. Sedan slog jag armarna om honom och skyddade honom med min egen kropp, som fick fungera som sköld. Allt detta inom loppet av ett par sekunder.

Det hördes en öronbedövande krasch. Jag kände hur metall pressades in i min rygg och sedan gav vika för min hud. Lukten av blod talade om för mig att Zach ändå skadas lite grann. I tystnaden var det pysande ljudet av läckande avgas det enda som hördes.

Jag backade försiktigt undan och sköt samtidigt metallrester och det som var kvar av lastbilen bakåt. Bortsett från ett litet sår i pannan var Zach oskadd. Han hade svimmat, kanske av chocken.

Jag steg bort från förödelsen. Lastbilen hade kört in i oss med all kraft. Allting var krossat. I lastbilens förarsäte fanns ingen. Jag rynkade pannan. Hur kunde bilen kört in i oss utan förare?

Jag släppte den tanken när jag kom ihåg Zach igen. Jag ringde 911 och bad om en ambulans hit. Bara för att.

Jag gick fram till Zach och strök med handen längs hand kind. Beröringen sände elektriska stötar genom hela min döda kropp. Att ett hjärta som inte slog ändå kunde älska. Det var rätt otroligt. Och förbjudet.

Jag drog snabbt tillbaka min hand och höll andan. Lukten av blodet började bli påfrestande nu. Jag vände mig om och sprang. Hela vägen hem.

 

En medlem av De

Så fort som lastbilen hade kraschat in i människans bil hade jag hoppat ut från bilen och rustat upp i skogen, så snabbt att vampyrflickan inte hann uppfatta min lukt. Mikaels plan hade funkat. Flickan hade räddat människopojken och dessutom smekt hans kind. Tydliga tecken på att det som vi så länge fruktat var sant. Det var faktiskt ganska skönt att äntligen på bekräftelse, efter all tid som jag slösat bort här. Skönt att äntligen få komma under jord igen.

”Hon gick på det.” suckade Mikael bredvid mig. Hans ansikte var orörligt. ”Dags att ta dem till mästaren.”

”Dem?” sa jag oförstående.

”Vi tar pojken också.” sa Mikael. ”Så att hon inte krånglar. Kärlek är en svaghet som vi ska använda emot henne.” Han såg på mig. ”Vi har bevisen nu. Du tar pojken så tar jag flickan.”

En aning förnedrande att jag fick ta en svaga, patetiska människan. Men Mikael hade högre rang än jag så jag bugade bara. ”Som ni vill.”

”Och du Wilma…” hejade han mig när jag började gå. Han log kallt. ”Se till att han är vid liv.”

Jag log för en gångs skull mot honom. ”Ska försöka.”

 

Celine

Som i en dimma stapplade jag ner till källaren, ryckte upp ett par blodpåsar och drack snabbt innehållet. Huvudet klarnade. Vad skulle hända nu?

Ambulansen skulle hämta Zach. De skulle ta honom till sjukhuset, ta reda på vem han var och sedan ringa hans föräldrar. Under tiden fick jag sitta här och låtsas vara omedveten. Zach skulle nog vara förvirrad, det skulle inte vara svårt att övertyga honom om att jag faktiskt inte var med i bilen och inte råkat ut för olyckan. Jag hatade att ljuga för honom, men det var för hans egen skull.

Det dröjde inte mer än en timme fören min telefon ringde. Det var sjukhuset. Det hade hittat mitt nummer i Zachs ficka och därmed ringt mig. Jag spelade chockad och berättade Zachs fulla namn och hur de kunde nå hans föräldrar. Sen började jag gå till sjukhuset.

.

//Olivia