Upptäckte tack vare en kommenar, en otroligt pinsam sak. Jag har glömt att pulicera kapitel 4.

Varför har ingen sagt något tidigare! JAG KÄNNER MIG SOM EN IDIOT!

Hur som helst här är kap 4.

Sist i kapitel 3:

Celine

Som i en dimma stapplade jag ner till källaren, ryckte upp ett par blodpåsar och drack snabbt innehållet. Huvudet klarnade. Vad skulle hända nu?

Ambulansen skulle hämta Zach. De skulle ta honom till sjukhuset, ta reda på vem han var och sedan ringa hans föräldrar. Under tiden fick jag sitta här och låtsas vara omedveten. Zach skulle nog vara förvirrad, det skulle inte vara svårt att övertyga honom om att jag faktiskt inte var med i bilen och inte råkat ut för olyckan. Jag hatade att ljuga för honom, men det var för hans egen skull.

Det dröjde inte mer än en timme fören min telefon ringde. Det var sjukhuset. Det hade hittat mitt nummer i Zachs ficka och därmed ringt mig. Jag spelade chockad och berättade Zachs fulla namn och hur de kunde nå hans föräldrar. Sen började jag gå till sjukhuset.

Kap 4

Zachery

”Zach? Zach?”

En mjuk, melodisk röst sa mitt namn om och om igen. Jag tvingade isär ögonen och stirrade upp i Celines bruna.

”Hej.” sa hon och log. ”Är du okej?”

Jag nickade. Bortsett från en liten huvudvärk mådde jag fint. ”Var…?”

”Du är på sjukhuset.” sa hon och hjälpte mig att sätta mig upp.

Jag låg, eller snarare satt, på en röd soffa. Runt om mig fanns liknande soffor fulla av människor. Sjuksköterskor behandlade sina patienter direkt här ute korridoren så jag antog att de andra rummen var fulla. Jag röde vid pannan och kände ett bandage. Jag såg på Celine som satt i slutändan av min soffa.

”Vad hände?” frågade jag.

”Du kraschade.” sa Celine allvarligt. ”Med bilen, när du var på väg hem.”

Jag rynkade pannan och försökte minnas. Jag drog efter andan när bilden av lastbilen som sladdade mot mig dök upp. Jag försökte minnas vad som hänt sen, men det var en enda dimma.

”Herregud.” flämtade jag. ”Hur mår du?” Hon såg helt oskadd ut i alla fall.

Celine såg konstigt på mig. ”Vad menar du? Varför skulle inte jag må bra?”

Jag såg likadant på henne. ”Kanske för att en lastbil krockade med oss? Du verkar inte ha en skråma.”

”Zach.” sa Celine, och nu såg hon orolig ut. ”Jag var inte med i bilen.”

Det var tyst en lång stund medan vi stirrade på varandra.

”Du var visst med.” invände jag tillslut. ”Du satt bredvid mig, vi pratade om dina föräldrar.”

”Nej.” sa Celine. ”Jag tog bussen hem. Jag stannade kvar på parken en stund, och sedan tog jag elvan och gick den sista biten.”

”Skämtar du med mig eller?” sa jag, en aning irriterad. I sådana fall var det inget kul skämt. ”Du var visst med.”

”Zach, doktorn sa att du kunde vara en aning förvirrad efter det här. Att du kunde ha lite minnesförlust.” sa Celine med någon avslutande i rösten. ”Det är du tydligen. Jag var inte med i bilen. Men det är det under att du överlevde, fattar du det?”

”Jag har inte minnesförlust!” utbrast jag argt. ”Jag minns, och du var med. Det var ett under att båda två av oss överlevde, och att du inte ens fick en skråma.”

Celine kastade en blick bakåt, och när jag följde hennes blick fick jag syn på mina föräldrar som gick mot oss. Toppen. Dags att bli utskälld.

”Vi får prata med detta senare.” sa Celine och reste sig. Hon hälsade kort på mina föräldrar och försvann sedan bort i myllret.

Jag försökte följa efter, men blev genast hejdad av mina föräldrar. Jag undrade vad det var som hänt egentligen, och varför Celine ljög om det.

 

Celine

 

Fan. Fan, fan, fan.

Jag hade trott att Zach inte skulle minnas någonting, men det gjorde han ju visst! Hur skulle jag komma undan med detta? Zach kan vara jävligt envis, han kommer aldrig att sluta tjata om det här tills han får veta sanningen. Och det fick han inte. Han fick inte veta att jag är en vampyr, det skulle förstöra allt. Jag tror till och med att det är olagligt för vampyrer att avslöja sig. Fast jag var ju ändå en laglös nu, så vad spelade det för roll om Zach visste eller inte?

Jag ångrade genast de orden. Om Zach visste vad jag var skulle han vara skräckslagen för mig resten av sitt liv. Som sagt, det skulle förstöra allt.

Jag suckade högt. Jag var inte redo att gå hem än, så jag gick in till ett café som inte låg så långt bort från sjukhuset. Där satt jag och stirrade på solen, som sakta försvann bakom horisonten, och sörjde den dag då den skulle innebära döden för mig. Jag kopplade bort alla tankar på sånt som var jobbigt, och bara existerade.

 

Zachery

Eftersom jag, bortsett från såret i pannan (som inte ens gjorde ont), mådde helt fint så fick jag lämna sjukhuset samma kväll. Mina föräldrar verkade aldrig tröttna på att skälla ut mig, eftersom att jag skadat mig tydligen helt och hållet var mitt fel. Det är bara så mina föräldrar är. När de blir oroliga, blir de arga och måste skälla på någon. Denna någon är oftast jag. Jag vet, de är lite konstiga.

När vi kommit halvvägs till bilen kom min mamma på att hon glömt handväskan. Jag anmälde mig genast för att hämta den, och började gå tillbaka. Allt för att slippa deras tjat.

Det var väldigt mörkt ikväll, trots alla gatlyktor. Det var tyst också, så tyst att det nästan var lite kusligt.

Jag genade mellan ett par bilar, och upptäckte inte kvinnan fören jag nästan gick in i henne.

”Oj, förlåt.” mumlade jag och försökte gå runt, men plötsligt var hon framför mig igen. Först då riktigt tittade jag på henne, och flämtade till.

Hennes hy var kritvit (samma färg som Celines faktiskt, men det tänkte jag inte på då) och hon var lång och smal. Hennes blonda hår var tunt och långt, räckte ända ner till midjan. Hon bar en läderjacka och ett par tajta jeans, och jackan hade några mörka fläckar kring halsen. Hennes ansikte var avlångt och varje drag var perfekt. Hon var vacker, men inte på det sätt som Celine. Den här kvinnan hade något illviljigt över sig, något ondskefullt. Om det berodde på det hånfulla leendet, eller på den elaka glimten i hennes mörka ögon kunde jag inte säga. Vad det än var, så sände hon kalla kårar längs min rygg.

”Hallå människa.” sa hon mjukt.

Jag svalde och försökte lunga mitt rusande hjärta. ”Du står i vägen.”

Hon skrattade, helt utan glädje. ”Gör jag det? Men då måste jag ju flytta på mig.”

Kvinnan gjorde en ansats att röra sig, men hejdade sig själv med en undrade min. ”Eller…” sa hon och såg på mig. ”Det kan jag ju inte göra. För då skulle du gå din väg, och jag behöver få dig med mig.”

Jag såg oförstående på henne. ”Jag tror att du har tagit fel person.”

Hon skakade på huvudet. ”Åh nej du. Jag känner igen dig så väl, efter all den tid som vi har iakttagit din kära vän.”

Alla tankar snurrade och vägrade ta form. ”Pratar du om Celine?”

Kvinnan ryckte på axlarna. ”Antar det. Rätt snygg, bruna lockar, långa ben…?”

Jag drog ett darrande andetag, i ett försök att samla mig själv. ”Vad vill du Celine?”

”Frågan är inte vad jag vill henne, utan vad min mästare vill henne.” sa kvinnan och började cirkla runt mig. Jag väntade skrämt tills hon kommit bakom mig, innan jag satte fart och sprang. För den här kvinnan var farlig, det kunde jag känna. Och från faror springer man.

Men jag hann knappt ett par steg fören något hårt for in i sidan på mig och jag störtade mot asfalten. Jag kved av smärtan som snabbt spred sig i magen och försökte sätta mig upp. Kvinnan stod över mig och stirrade. Hjärtan började slå ännu fortare, om möjligt. Vem var den här kvinnan? Vad var hon?

Och vad ville hon mig och Celine?

”Försök inte fly.” sa kvinnan med en metodisk röst. ”Du kan inte fly från sådana som jag.”

Vad var sådana som hon?

Kvinnan böjde sig närmade mig, så nära att jag kunde se att fläckarna på hennes jacka var blod.

”Du är väldigt aptitretade.” viskade hon. ”Men jag ska hålla mig. Och eftersom du tydligen inte tänker följa med helt snällt, så måste jag helt enkelt göra dig… lealös.”

Så kände jag ett hårt slag mot huvudet, och allt blev svart.

.

Förlåt.