Det gick väl snabbt? Sa ju att jag hade ett redo :)

Vad tycker ni om rosen? Hiss eller Diss?

Bjuder på en bild på Kim och Megara (Kim är inte med nu, men Megara är)

Kap 8

Zachery

Vampyrernas furste såg ondskefullast ut av dem alla. Och på något sätt visste jag också att han var den starkaste.

Kasimirs ansikte var avlångt och smalt. Hans svarta och långa hår var flätat till en piska som hängde över axeln. Hans ögon var så svarta att det inte gick att skilja irisen från pupillen. Hans läppar var smala och tillbakadragna så att man kunde se de vassa huggtänderna. Hans kläder såg ut att höra hemma på 1500-talet, men jag visste ändå att han var mycket äldre än så.

Bredvid honom satt en vampyrkvinna, som gav intrycket av att vara någon drottning. Hon var den vackraste rummet. Hennes ansikte hade bestämda men samtidigt mjuka drag. Hennes hår var ett välkammat vattenfall av svarta lockar som stäckte sig till midjan. De röda läpparna skar sig mot den vita hyn och hon var klädd i en blå medeltidsklänning.

Drottningen (som jag genast kallade henne) såg inte det minsta road ut. Hon verkade inte uttråkad heller. Hon var bara känslokall.

Kasimir suckade och förde samman sina händer. ”Se på henne, Megara.” sa han till drottningen. ”Ett sånt fint exemplar. Bara de som var vackra innan blir enastående som förvandlad.”

”Hon vore synd att mista.” sa Megara tonlöst.

Jag insåg att de pratade om Celine, som själv inte rörde en min. Hon stod rak i ryggen, med de trassliga lockarna runt ansiktet. Hon var klädd i ett linne och jeans, slitna och vanliga kläder i gämförelse med fursten och hans furstinna (eller drottning, vad hon nu var). Jag insåg att jag haft fel. Celine var den vackraste i rummet.

”Nåväl. Ett brott är ett brott.” sa Kasimir. ”Låt rättegången börja. Läs upp anklagelserna, Mikael.”

En vampyr som skiljde sig från mängden, eftersom han bara var ett barn men liknande ändå en ondskefull vampyr, klev fram och började läsa från ett papper. Jag kände hur Celine började krama min hand hårdare.

”…är anklagad för att ha brutit mot den viktigaste regeln att aldrig få känslor för en människa och…”

Därmed stannade min värld. Luften gick ur mig och allt jag kunde göra var att stirra på Celine. Känslor för en människa… Mig. Celine hade fått känslor för mig, och därmed brutit mot den viktigaste regeln de hade. Men… va? Hade Celine, den vackra Cell, fallit för mig?! Av alla på hela jorden, så var det jag?

Jag måste få det bekräftat.

”Cell.” viskade jag och brydde mig inte att alla kunde höra.

Hon ignorerade mig.

”Celine.” väste jag och fick henne att rycka till, och långsamt vända sig mot mig. Jag kunde inte läsa hennes blick. ”Är det sant?” sa jag.

Hon nickade sakta. ”Ja Zach. Det är sant. Jag…”

Celine avbröts att ett lågt skratt. Kasimir.

”Men ser man på!” utbrast han. ”Du har inte berättat för människan?” Fursten skrattade igen. ”Ty jag trodde att ni var ett par. Men du har inte sagt någonting, aj aj.”

Ett plötsligt hat mor Kasimir vällde upp inom mig.

”Men, tillbaka till saken.” sa fursten och vände sig till en vampyr. ”Spela upp beviset.”

Vampyren öppnade en laptop som jag inte sett förut, och klickade på en knapp. En video startades. Jag flämtade till. På skärmen syntes min skruttiga volvo, som körde fram på en landsväg. Jag kände igen scenen. Det var natten då olyckan skedde.

Där kom lastbilen. I full fart körde den mot min volvo för att sedan krascha in i den. Jag ryste av obehag. Det var svårt att fatta jag suttit i den där bilen, och att jag fortfarande levde.

Vampyren pausade filmen och zoomade sedan in. Jag kvävde en flämtning. På skärmen syntes en bild av Celine som höll om mig framifrån, och skyddade mig från metallen som annars skulle ha dödat mig.

Det zoomades ut och filmen fortsatte. Celine klev ut från bilen och såg sig omkring. Så ringde hon, till 911 antar jag. Hon gav min kind en smekning, innan hon satte av mot skogen.

 

Celine

”Ganska tydliga bevis, enligt mig.” Kasimir såg sig omkring i salen med en road blick. Han njöt riktigt av det här. ”Då det väl dags att börja bestämma straff.”

Jag stod tyst och stilla, med hela min uppmärksamhet riktad mot Zach. Han var helt förlamad och stod bara stirrandes mot dataskärmen som nyss släckts. Nu hade han fått reda på ännu en lögn som jag sagt.

Och han visste att jag var förälskad i honom.

Jag kände mig varken lättad eller generad. Bara… hopplös. Nu hade våran redan ärriga relation fått ännu ett sår. Och det här kunde nog inte sys igen.

”Vi kanske helt enkelt ska tortera henne till döds.” funderade Kasimir. Zach frös fast bakom mig. ”Megara, min kära.” Fursten av vampyrerna vände sig till sin furstinna. ”Ge mig ditt råd.”

Megaras isblåa ögon spändes först i mig och sedan i Zach. ”Det vore för lindigt.” sa hon svalt. ”Medan vi ändå har pojken här borde han utnyttjas. Töm honom inför flickan. Låt henne sedan leva med det. Som sagt, hon är ett fint exemplar och kan ännu räddas.”

”NEJ!” Min panikslagna röst skar genom rummet och kastades tillbaka mot mig av väggarna. Hela jag hade slutat fungera. Tömma Zach på blod? Döda honom? Nej. Aldrig, över min odöda kropp.

”’Nej?” sa Kasimir och stirrade på mig, utan det minsta humor nu.

”Ni får inte skada honom.” sa jag häftigt. Jag hade ingen kontroll nu, orden bara ramlade ur mig. ”Ni kan inte straffa honom för något som jag gjort. Han har ingenting med det här att göra!” Jag skrek nu. ”Straffa mig! Döda mig, gör vad du vill! Bara låt honom gå.”

Först var det knäppttyst i rummet. Så började Kasimir skratta, kallt.

”Det här var visst värre än vad vi trodde! Ajaj då.” Han tystande och kliade sig på hakan. ”Vet du? Jag skulle vilja veta vad människan tycker om det hela.”

För första gången visade furstinnan känslor: Hon såg irriterad ut.

”Kasimir…”

Men fursten lyssnande inte. Han hade börjat stirra på Zach med en hungrig och intensiv blick. Jag blev alldeles kall av det och ville be honom att sluta, men kunde inte av spänningen i luften. Alla i rummet såg förväntansfulla ut. Någonting skulle hända.

Jag vred på mig och såg på Zach, som stirrade på Kasimir. Först verkade han mest förvirrad. Så ändrades något i hans ansikte. Först såg han försträckt ut, sen förvreds hans underbara ansikte av smärta.

Han skrek.

Zach skrek rakt ut, av plåga. Han vek sig dubbel med händerna pressade mot tinningarna.

”Zach?” ropade jag förtvivlat och försökte få kontakt med honom, men han verkade inte vara medveten om mig. Han pressade handflatorna bara ännu hårdare mot tinningarna och skrek. Smärtan fanns inuti huvudet på honom, men hur? Jag såg än en gång Kasimirs hungriga blick. Han. Fursten gjorde det här honom.

”Sluta.” bad jag. Att plåga Zach var att plåga mig med. Jag stod inte ut. ”Snälla, sluta.”

Zachs skrik upphörde och Kasimir lutade sig tillbaka. Jag greppade Zachs axlar och fick honom att ställa sig rakt igen. Han flämtade, men hade inte ont längre. Med en suck av lättnad flätade jag samman våra händer igen. Zach mötte min blick i vad som kändes en ljuvlig evighet, sedan såg han på Kasimir med ren och skär skräck.

”Intressant.” sa Kasimir och log. Jag hatade verkligen det monstret nu, för det han nyss gjort mot Zach. ”Jag har bestämt mig. De dör båda två. Först tömmer vi människan på blod medan flickan får se på. Sen dödar vi henne långsamt.”

Vad tycker ni? Kommentera!