Nina och Joseph har givit oss lite spoilers:

Källa

Bara slutet på den där videon som jag skrev OMG på hela tiden.

Kommit ut ett klipp från Breaking Dawn- part 1.

OMG! OMG!

Comic-con intervju med Candice, Joseph och producenten Kevin, där de pratar om vad som ska hända i säsong 3.

Superbra intervju med Nina Dobrev med Buzzsugar.com.

Vem tycker du bäst om att spela, Katherine eller Elena?
Nina Dobrev: jag  tycker definitivt om att spela båda, för det finns aldrig en tråkig dag. Det fina med tv är att det inte bara är två timmar där du har en början, mitten och ett slut, där du ser en karaktär och en sak som de går igenom. Lyckligtvis karaktärerna få att växa. Jag menar, Elena - hur hon var när jag först började/, när jag först skrivit på för att vara med i showen - hon var en person, hon var en yngre, naiv, ledsen, ung flicka, och hon har blivit en stark kvinna. Och när jag senare fick reda på att jag skulle få spela Katherine också, det var intressant att skapa en helt annan och ny karaktär. Jag ville verkligen göra henne helt annorlunda och raka motsatsen mot elena så att man verkligen kunde skilja på de två.  Det har varit den största utmaningen, och det har varit toppen!

Kommer Elena att välja Damon nu när Stefan för närvarande inte är i närheten?
ND: Du ser redan i det första avsnittet att hon inte nödvändigtvis väljer Damon. Bara för att han är där och Stefan inte. Det betyder inte att hon kommer att falla i hans armar. Hon inser att hon var i stora problem när hon fick reda på att Damon skulle överleva efter att hon kysst honom. Hon var som, uh-oh. Han kommer att följa efter mig och hålla på att berätta om detta förevigt, Det kommer att vara så frustrerande. Vi får se vad som händer.


Av Damon och Stefan, vem skulle du, Nina Dobrev välja?
ND: Oh good, jag vet inte. Jag är ganska säker på att det finns en annan bror någonstans. En hybrid av både Stefan och Damon. Jag vet inte, Jag tycker elena har det bra, hon har dom båda två efter sig. hon är en smart kvinna! 


Är det svårt att byta fram och tillbaka från Katherine till Elena och tvärtom?

ND: det definitivt är svårare eftersom det är en process. Du hör alltid om skådespelares "process, och det är ganska konstigt, Men vi har definitivt dem, och du måste gå igenom dina tics.  När jag tittar mig i spegeln känner jag mig annorlunda när jag är Katherine eller när jag är elena. Min röst ändrar sig lite, tror jag, och även mentalt, jag känner att jag kan komma undan med mycket mer. Jag tänker annorlunda, jag blir lite mer kaxig när jag är på inspleningen och ska spela Katherine, och lite mer reserverad när jag är elena.

Vad tänkte du när Elena nästan blev en vampyr i slutet av säsong två?
ND: Jag var glad att hon inte blev en vampyr. Jag tror att det skulle ha varit för tidigt. Det känns som vi inte skulle ha något mera att berätta. som att vi brännt alla våra chanser att fortsätta, och vad skulle vi gjort i säsong 6? Från en karaktärs, historia och show synvinkel är det vad jag tror! men ochså för att Jag tror heller inte att elena är redo för det. Jag tor inte det är något hon vill och det är inte något jag vill, eftersom jag får det bästa från båda världarna. i och med att jag spelar både katherine och elena så får jag spela både vampyr och människa och jag gillar det!

Hittade en gammal fanmadeposter på New Moon, från innan man visste vem som skulle spela vem.

Källa

Vi har fått reda nu på vad första avsnittet ska heta från Vampire Diaries säsong 3 nämnligen Bloody!!!

Grävde fram dessa från google. :)

En kort intervju med Nina Dobrev, där de pratar om vad som ska hända med Katarine i säsong 3 och vad Damon ska ge Elena i födelsedagspresent.

Källa

Länkbyte med en superbra vampyrblogg som heter Thevampireobession.

Entertainment Weekly's porträtt på skådespelarna i Snow White and the Huntsman från årets Comic Con.

Fanmade från HON. Vet inte vem det är, eftersom jag inte läst de böckerna. Men jag tycker den ser cool ut!

Bilder från Comic Con signing The Cast.

Här har vi det! Kap 9. Nu har jag inga fler kapitel på lager, så nästa kanske dröjer (ska göra mitt bästa ändå)

Jag vet, Ash är finklädd medan Thomas har vanliga kläder. Det är svårt att hitta bilder som passar.

Vi tar denna bild igen eftersom Kim inte var med i förra.

Kap 9

Zachery

Tre vakter slöt sig åter igen upp omkring oss och började leda oss genom korridoren. Jag stirrade med bankade hjärta på Kasimir tills det inte gick att se hans avskyvärda ansikte längre. Jag rös och återupplevde det som nyss hänt. Först pirrningarna som fanns inuti mitt huvud, som kommit genom furstes blick. Sedan smärtan. Som om någon rev och slet med sylvassa klor i mina tankar. Kasimir hade varit inuti mitt huvud och klöst efter mina minnen.

”Vad hände?” frågade Celine mig.

Till min förvåning var det en av vakterna, den rödhåriga, som svarade: ”Mästaren genomsökte hans sinne.”

Ingen av oss sa något mer efter det. Vi gick genom mörkret och blev sedan åter inlåsta i vår cell. En känsla av hopplöshet drog över mig och jag sjönk ner längs den första vägg jag kunde hitta. Både Celine och jag skulle inom kort dö, på grund av någon korkad vampyrlag. Jag har aldrig funderat särskilt mycket på hur jag skulle dö, men jag var ganska säker på att jag aldrig tänkt mig det inte var på det här sättet.

”Oroa dig inte, Zach.” hördes Celines röst i mörkret, och därefter ljudet av hennes fotsteg då hon cirklade omkring i rummet. ”Jag ska få ut dig.”

Dig. Inte oss.

”Hur länge har du haft känslor för mig?”

Frågan ramlade ur mig, men så fort den var ställt visste jag att jag ville ha svar. Stegen upphörde.

”Sen första gången jag såg dig.”

”Varför har du inte sagt någonting? När vi var hemma i Texas, jovisst, då behövde du dölja det, det jag kan förstå. Men nu. Här. Innan vi skulle gå till rättegången, varför sa du det inte?”

”Det gick bara inte, okej? Kan jag få tänka nu.”

Jag bet mig i läppen och teg. Minuterna passerade och blev till timmar. Då och då hördes höga dunsningar följd av Celines flämtningar, då hon (antog jag) försökte slå igenom metallen. Men ingenting hände. Vi kom inte ut.

 

Celine

I ett sista desperat försök riktade jag ett slag mot dörren. Inte ett märke.

Jag skulle just stöna högt, när ett ljud av fötter hördes. Eller vänta nu… det lät inte som om det kom från någon som gick på två ben, snarare någon som kröp på alla fyra. Och det kom från taket.

”Vad i…?” började jag lågt.

Zach reste sig lite ostabilt med hjälp av väggen. ”Vaddå?”

”Jag hör steg från någon i taket…”

Stegen upphörde just över mig och sedan brakade taket igenom av ett hårt slag. Och ner genom det nybildade hålet hoppade en slank, mörk vampyr ner.

”Kim?!” utbrast jag och kände mig som ett frågetecken.  Zach såg ut som ett.

Han hade rakat håret sen vi sist sågs.

”Skynda dig, vi har inte mycket tid.” sa Kim och var redan på väg upp genom hålet igen.

”Men… vad gör du här?” stammade jag, helt förvirrad.

”Jag räddar dig! Sätt fart innan jag ångrade mig.”

Jag öppnade munnen för att ställa ännu en fråga, när en klok inre röst viskade: Sluta ifrågasätta. Ta chansen!

”Zach.” sa jag och grep jag i honom. ”En… vän till mig är här för att rädda oss. Fort, kom.”

Kim hade klättrat upp i taket igen och jag följde efter. Sen drog jag varsamt upp Zach och såg mig omkring. Vi var i något som skulle kunna tas för en ventil, eftersom den var lika trång som en och så lång att jag inte kunde se dens slut. Men dens väggar var av jord, vilket fick mg att tro att den var grävd av Kim själv.

Min skapare började krypa åt vänster och jag följde efter, efter att ha förklarat för Zach och sagt åt honom att hålla mig i fotleden så att han kunde ta sig fram.

Kim suckade irriterat. ”Varför tog du med människan?” Hans röst dröp av förakt.

”Den frågan var så dum att jag inte ens tänker svara.”

 

Zachery

Vi kröp i den där gången i en evighet, men jag klagade inte. För jag visste att varje steg tog mig och Celine närmare friheten.

Såklart hade jag många frågor. Vem var Kim? Varför hjälpte han oss? Han var ju uppenbarligen inte en god vampyr (jag var övertygad om att det fanns sådana, trots det som Celine sagt) med tanke på hans kommentar om mig.

Så slutligen såg jag ljuset i tunneln: bokstavligen. Solljuset från ytan fick mig nästan att börja gråta att lättnad.  Vi var ute, snart, snart, skulle jag stå i solljus igen!

Framför mig kom Kim ut och reste sig, sen Celine och slutligen jag. Jag sträckte ut händerna och blundade för den bländande solen samtidigt som jag skrattade högt. Fri! Jag var fri! Det var svårt att fatta, eftersom jag för knappt ett par timmar sen trodde att jag skulle dö.

Jag öppnade ögonen och såg på Celine, där min egen glädje avspeglades. Sen gled min blick över till landskapet. Vi var i mitten på en enorm jordkulle, berg ska man väl säga. Nedanför oss var landskapet kalt och hade knappt några växter alls. Ännu en bit bort fanns havet.

Sen såg jag Kim. Hans muskulösa armar visades upp i en t-shirt, och benen doldes av ett par långa byxor. Hans hy var mörk, men hade en ljus underton. Han hade inget hår, men det klädde honom. Hans ögon var vackert mörkbruna. Men trots skönheten som jag på något underligt vis genast blev avundsjuk på hade han även något ondskefullt över sig. Längs kragen fanns blodfläckar.

”Vi måste skynda oss.” sa Kim bryskt och slösade inte en sekund, utan försvann nedför berget så fort att han blev ett suddigt sträck.

Celine lyfte helt enkelt upp mig i famnen och sprang efter. Det kändes en aning konstigt, eftersom jag var större än henne. Men jag upptäckte att det var skönt att slippa anstränga sig själv.

Vid stranden stannade vi av och Celine satte ner mig. Kim granskade mig kort och himlade sedan med ögonen. Jag kände mig konstigt oduglig. På något sätt sänkte Kim mitt självförtroende på några sekunder.

”Okej, vi ska simma nu.” sa Kim. ”Då lämnar vi inga luktspår och de kan inte förfölja oss.”

Båda tittade på mig, tills jag förstod problemet. ”Åh.” sa jag.

”Varför var du tvungen att släpa med honom?” stönade Kim.

”Jag bär honom på ryggen.” sa Celine bestämt. ”Sluta Kim. Du kanske är min skapare och befriare, men du bestämmer inte över mig.”

”Vänta här nu…” inbröt jag. ”Skapare?”

”Kim är min skapare.” sa Celine, utan se så glad ut över det. ”Han var det som bet mig alltså.”

Åh. En äckelkänsla drog över mig. Bet. Jag visste hur vampyrer skapade nya vampyrer. Genom att bita dem och överföra ett gift, det var i alla fall vad jag hade hört.

”Vi måste sätta fart nu.” sa Kim bryskt, vadade sedan ut i vattnet och började simma.

Jag och Celine stod ensamma kvar, lite illa till mods.

”Kom igen, låt oss få det gjort.” sa sedan min vän. Jag kunde inte läsa av hennes ansikte, för hon släppte inte igenom några känslor.

Mycket tveksamt hoppade jag sedan upp på Celines rygg (det kändes väldigt konstigt) och så vadade hon ut och började simma. Hon verkade inte särskilt ansträngd över att ha en sextiosju kilo-människa på ryggen och hon simmade hela tiden så att jag hade huvudet över vattenytan.

Jag vred på huvudet och såg berget försvinna.

.

Kommentara gärna vad ni tyckte :)

Så här skriver Emma Vieceli (tjejen som tecknar VA- A Grafic Novel) på sin blogg:

Grattis till Paul som fyller 29 idag!

Bilder från inspelingen av The Vampire Diaries säsong 3.

Bilder när BD-castet träffar fansen i San Diego med Comic Con.

Förlåt för att jag är en usel bloggare men jag har direkt inte haft lust plus att jag har varit sjuk men nu är jag back  on track!

Källa

“The drama and romance continue in this 144-page full-color graphic novel adaptation of the second Vampire Academy novel, Frostbite, which was over- seen by Richelle Mead and features beautiful art by acclaimed British illustrator Emma Vieceli.” - Spring Catalog
Due for release 12 April 2012, Full-color illustrations, 160 pages.

Det gick väl snabbt? Sa ju att jag hade ett redo :)

Vad tycker ni om rosen? Hiss eller Diss?

Bjuder på en bild på Kim och Megara (Kim är inte med nu, men Megara är)

Kap 8

Zachery

Vampyrernas furste såg ondskefullast ut av dem alla. Och på något sätt visste jag också att han var den starkaste.

Kasimirs ansikte var avlångt och smalt. Hans svarta och långa hår var flätat till en piska som hängde över axeln. Hans ögon var så svarta att det inte gick att skilja irisen från pupillen. Hans läppar var smala och tillbakadragna så att man kunde se de vassa huggtänderna. Hans kläder såg ut att höra hemma på 1500-talet, men jag visste ändå att han var mycket äldre än så.

Bredvid honom satt en vampyrkvinna, som gav intrycket av att vara någon drottning. Hon var den vackraste rummet. Hennes ansikte hade bestämda men samtidigt mjuka drag. Hennes hår var ett välkammat vattenfall av svarta lockar som stäckte sig till midjan. De röda läpparna skar sig mot den vita hyn och hon var klädd i en blå medeltidsklänning.

Drottningen (som jag genast kallade henne) såg inte det minsta road ut. Hon verkade inte uttråkad heller. Hon var bara känslokall.

Kasimir suckade och förde samman sina händer. ”Se på henne, Megara.” sa han till drottningen. ”Ett sånt fint exemplar. Bara de som var vackra innan blir enastående som förvandlad.”

”Hon vore synd att mista.” sa Megara tonlöst.

Jag insåg att de pratade om Celine, som själv inte rörde en min. Hon stod rak i ryggen, med de trassliga lockarna runt ansiktet. Hon var klädd i ett linne och jeans, slitna och vanliga kläder i gämförelse med fursten och hans furstinna (eller drottning, vad hon nu var). Jag insåg att jag haft fel. Celine var den vackraste i rummet.

”Nåväl. Ett brott är ett brott.” sa Kasimir. ”Låt rättegången börja. Läs upp anklagelserna, Mikael.”

En vampyr som skiljde sig från mängden, eftersom han bara var ett barn men liknande ändå en ondskefull vampyr, klev fram och började läsa från ett papper. Jag kände hur Celine började krama min hand hårdare.

”…är anklagad för att ha brutit mot den viktigaste regeln att aldrig få känslor för en människa och…”

Därmed stannade min värld. Luften gick ur mig och allt jag kunde göra var att stirra på Celine. Känslor för en människa… Mig. Celine hade fått känslor för mig, och därmed brutit mot den viktigaste regeln de hade. Men… va? Hade Celine, den vackra Cell, fallit för mig?! Av alla på hela jorden, så var det jag?

Jag måste få det bekräftat.

”Cell.” viskade jag och brydde mig inte att alla kunde höra.

Hon ignorerade mig.

”Celine.” väste jag och fick henne att rycka till, och långsamt vända sig mot mig. Jag kunde inte läsa hennes blick. ”Är det sant?” sa jag.

Hon nickade sakta. ”Ja Zach. Det är sant. Jag…”

Celine avbröts att ett lågt skratt. Kasimir.

”Men ser man på!” utbrast han. ”Du har inte berättat för människan?” Fursten skrattade igen. ”Ty jag trodde att ni var ett par. Men du har inte sagt någonting, aj aj.”

Ett plötsligt hat mor Kasimir vällde upp inom mig.

”Men, tillbaka till saken.” sa fursten och vände sig till en vampyr. ”Spela upp beviset.”

Vampyren öppnade en laptop som jag inte sett förut, och klickade på en knapp. En video startades. Jag flämtade till. På skärmen syntes min skruttiga volvo, som körde fram på en landsväg. Jag kände igen scenen. Det var natten då olyckan skedde.

Där kom lastbilen. I full fart körde den mot min volvo för att sedan krascha in i den. Jag ryste av obehag. Det var svårt att fatta jag suttit i den där bilen, och att jag fortfarande levde.

Vampyren pausade filmen och zoomade sedan in. Jag kvävde en flämtning. På skärmen syntes en bild av Celine som höll om mig framifrån, och skyddade mig från metallen som annars skulle ha dödat mig.

Det zoomades ut och filmen fortsatte. Celine klev ut från bilen och såg sig omkring. Så ringde hon, till 911 antar jag. Hon gav min kind en smekning, innan hon satte av mot skogen.

 

Celine

”Ganska tydliga bevis, enligt mig.” Kasimir såg sig omkring i salen med en road blick. Han njöt riktigt av det här. ”Då det väl dags att börja bestämma straff.”

Jag stod tyst och stilla, med hela min uppmärksamhet riktad mot Zach. Han var helt förlamad och stod bara stirrandes mot dataskärmen som nyss släckts. Nu hade han fått reda på ännu en lögn som jag sagt.

Och han visste att jag var förälskad i honom.

Jag kände mig varken lättad eller generad. Bara… hopplös. Nu hade våran redan ärriga relation fått ännu ett sår. Och det här kunde nog inte sys igen.

”Vi kanske helt enkelt ska tortera henne till döds.” funderade Kasimir. Zach frös fast bakom mig. ”Megara, min kära.” Fursten av vampyrerna vände sig till sin furstinna. ”Ge mig ditt råd.”

Megaras isblåa ögon spändes först i mig och sedan i Zach. ”Det vore för lindigt.” sa hon svalt. ”Medan vi ändå har pojken här borde han utnyttjas. Töm honom inför flickan. Låt henne sedan leva med det. Som sagt, hon är ett fint exemplar och kan ännu räddas.”

”NEJ!” Min panikslagna röst skar genom rummet och kastades tillbaka mot mig av väggarna. Hela jag hade slutat fungera. Tömma Zach på blod? Döda honom? Nej. Aldrig, över min odöda kropp.

”’Nej?” sa Kasimir och stirrade på mig, utan det minsta humor nu.

”Ni får inte skada honom.” sa jag häftigt. Jag hade ingen kontroll nu, orden bara ramlade ur mig. ”Ni kan inte straffa honom för något som jag gjort. Han har ingenting med det här att göra!” Jag skrek nu. ”Straffa mig! Döda mig, gör vad du vill! Bara låt honom gå.”

Först var det knäppttyst i rummet. Så började Kasimir skratta, kallt.

”Det här var visst värre än vad vi trodde! Ajaj då.” Han tystande och kliade sig på hakan. ”Vet du? Jag skulle vilja veta vad människan tycker om det hela.”

För första gången visade furstinnan känslor: Hon såg irriterad ut.

”Kasimir…”

Men fursten lyssnande inte. Han hade börjat stirra på Zach med en hungrig och intensiv blick. Jag blev alldeles kall av det och ville be honom att sluta, men kunde inte av spänningen i luften. Alla i rummet såg förväntansfulla ut. Någonting skulle hända.

Jag vred på mig och såg på Zach, som stirrade på Kasimir. Först verkade han mest förvirrad. Så ändrades något i hans ansikte. Först såg han försträckt ut, sen förvreds hans underbara ansikte av smärta.

Han skrek.

Zach skrek rakt ut, av plåga. Han vek sig dubbel med händerna pressade mot tinningarna.

”Zach?” ropade jag förtvivlat och försökte få kontakt med honom, men han verkade inte vara medveten om mig. Han pressade handflatorna bara ännu hårdare mot tinningarna och skrek. Smärtan fanns inuti huvudet på honom, men hur? Jag såg än en gång Kasimirs hungriga blick. Han. Fursten gjorde det här honom.

”Sluta.” bad jag. Att plåga Zach var att plåga mig med. Jag stod inte ut. ”Snälla, sluta.”

Zachs skrik upphörde och Kasimir lutade sig tillbaka. Jag greppade Zachs axlar och fick honom att ställa sig rakt igen. Han flämtade, men hade inte ont längre. Med en suck av lättnad flätade jag samman våra händer igen. Zach mötte min blick i vad som kändes en ljuvlig evighet, sedan såg han på Kasimir med ren och skär skräck.

”Intressant.” sa Kasimir och log. Jag hatade verkligen det monstret nu, för det han nyss gjort mot Zach. ”Jag har bestämt mig. De dör båda två. Först tömmer vi människan på blod medan flickan får se på. Sen dödar vi henne långsamt.”

Vad tycker ni? Kommentera!

...i Gramercy Theatre.

Nu är den här!

...blir från Stevens 23 år dag.

Hittade ett skitroligt test här och blev en vampyr.

Källa

As for what Jeremy’s situation means for Bonnie, we’ll get to see her dealing with a new kind of drama. “Because of her love for Jeremy and bringing him back to life, she’s given him access to two people who were very important to him romantically and emotionally. So for the first time, we’ll get to see Bonnie trying to navigate the difficulties of a relationship,” Plec says. “It’s not about being a witch or having access to the power of a 100 witches, it’s about being a girl who loves a boy whose heart is a little bit torn in different directions. I think it will be nice for us to see Bonnie explore some good relationship stuff for a change instead of just being the witch on duty.”

Här är nästa kapitel på E.I! Hoppas ni gillar det :)

Kap 7

Celine

Jag stirrade på Zach och försökte avgöra om han verkligen menade allvar. Nyss hade han varit livrädd för mig, men nu sa han att det inte spelade någon roll om jag var vampyr eller inte. Kunde det verkligen vara sant? Kunde jag fortsätta vara desamma för honom?

Jag vågade knappt tro det, men ville ju ändå så gärna…

”Nå?” sa Zach uppfodrade. Hans höll fortfarande i mina händer. ”Varför är vi här, Cell?”

”För att…” Jag sänkte blicken, trots att han ändå inte kunde möta den, och fastnade med ögonen på våra sammanflätade händer. Hade jag kunnat skulle jag rodna. För ett ögonblick glömde jag bort hur man andades, och allt jag kunde tänka på var känslan av hans hud mot min och fjärilarna i magen.

Skärp dig, sa en inre röst som fortfarande hade någon form att vett.

”Vi är här på grund av mig. Det låter nog knäppt för dig, speciellt nu när allt är så nytt, men vampyrer har lagar. Och jag bröt mot en av dem. Därför förde de hit mig. Och de tog med dig för att jag inte skulle bråka.”

Jag drog tillbaka mina händer, trots att jag inte ville, för att få tillbaka förmågan att tänka. Förr eller senare skulle Zach få reda på exakt vilken lag jag brutit mot, så det kanske var bäst att jag berättade det nu också. Men att berätta att jag var en vampyr hade varit hemskt nog, varken jag eller Zach skulle klara av att jag släppte ännu en bomb. Det var nog bäst att vara tyst, inbillade jag mig.

”Vampyrer har lagar.” mumlade Zach för sig själv. ”Wow. Jag har inte riktigt fått in att de existerar än.”

Han drog handen genom håret och andades ut i en suck. Hans hjärta slog i normal takt nu.

”Du ehm…” började Zach tveksamt. ”Cell. Vad… vad äter du?”

Efter ett ögonblick förstod jag vad han egentligen frågade: Dödar du människor och dricker deras blod?

”Jag dricker blod, Zach, som alla vampyrer. Men jag skadar inte människor. Jag dricker blod ut blodpåsar som jag stjäl från sjukhuset.”

Jag kunde se hur lättad han blev. Nu verkade han ännu mindre brydd över att jag var en nattvarelse.

”Tack och lov. Du är alltså typ en god vampyr?”

Jag log utan glädje. ”Ingen vampyr är god.”

Zach öppnade munnen, för att protestera kanske, men just då hörde jag ljudet av steg och hyschade honom. Han satt blickstilla medan jag lyssnade. Ett par fötter, så pass lätta att de tillhörde en vampyr. Självklart.

”Det är en vampyr på väg hit.” sa jag.

”Hur vet du det?” frågade Zach förvånat.

”Jag hör det.”

I samma ögonblick öppnades en liten lucka i dörren och ett fat sköts in, med en måltid för mig och en för Zach. Det var stort skillnad mellan maten. Min bestod av blod tappat i en elegant silverkalk, och Zachs var en hamburgare från Burger King.

Jag förklarade att de lämnat mat för oss och räckte Zach hans. Han började hungrigt slita upp papperen, och skämtade om att vampyrer hade god smak.

Jag låtsatsskrattade och drack sedan upp blodet. Jag hade inte insett hur törstig jag var, allt jag hade kunnat tänka på var Zach och vårt förhållande. Eller vad man nu ska kalla det vi hade.

När jag tömt kalken och ställt tillbaka den på fatet upptäckte jag att en lapp låg där. Jag tog snabbt upp den och stirrade på bläcket som bilade ord. Handstilen var så snirklig att det tog ett jag för mig att se vad som stod:

Hoppas maten smakar. Om tio minuter träffas vi.

MVH Kaismir, Furste över vampyrerna

 

Så det var så han hette, ledaren för De: Kasimir. På något sätt visste jag att det passade perfekt.

”Vad är det? Du blev så tyst.”

Zach hade redan ätit upp varenda smula och såg nu frågande ut. Jag tog ett djupt andetag och läste upp lappen.

”Vaddå träffas?” sa Zach. Han lät rädd nu.

”I en rättegång, antar jag. De…”

Jag avbröt mig vid ljudet av fotsteg, denna gång från tre vampyrer. Den här gången skulle de inte lämna något, de skulle hämta något. Oss.

”De kommer.” viskade jag och reste mig blixtsnabbt, samtidigt som jag drog upp Zach. Han vinglade till lite och grep tag i min axel för att återfå balansen. Dörren öppnades och jag ställde mig beskyddade framför Zach.

Vampyrerna som kommit var två män och en kvinna. Ena killen var mörkhårig och muskulös, och den andre blond och lång. Kvinnan hade röda lockar och dyra smycken. De var alla vackra och skrämmande. På deras kläder fanns blodfläckar.

De sa ingenting, bara sträckte ut händerna med menande blickar som sa: Det är inte lönt att bråka.

”De är här nu.” viskade jag till Zach och lindande mina fingrar runt hans. ”Följ bara mig och säg ingenting.”

”Men vad gulligt då.” sa den mörkhåriga killen ironiskt, men tystnade av kvinnans blick.

Jag gick fram till vampyrerna med Zach i släptåg. De slöt upp runt oss och började leda oss genom korridoren.

 

Zachery

 

Jag kramade mig fast vid Celines hand och höll mig tätt intill henne. Det gick inte att se någonting, men jag kunde känna närvaron av de andra vampyrerna, som fanns runt oss som vakter.

Rättegång. Det var vad Celine hade sagt. Jag undrade vad det var för brott hon begått egentligen. Att inte döda? Det kanske var lag på att man måste mörda människor. Även om det lät sjukt, så var det säkert möjligt. Hela min värld hade förlorad allt förstånd sedan jag fått veta om vampyrernas existens. Ingenting kändes omöjligt längre.

Jag snubblade fram efter Celine i vad som kändes en evighet. Slutligen kände jag hur det blev kallare, och vi kom ut i ett stort rum där våra fotsteg ekade så att taket bara måste vara minst tio meter högt. Vi stannade och snart rådde fullkomlig tystnad.

”Så…” sa en främmande mansröst. Han lät kylig och road, med någon okänd brytning i rösten. ”Här har vi dem alltså. Celine och… Zachery, visst var det så?”

Jag var tyst, för jag kände att frågan inte var riktad till mig.

”Han kallas Zach.” ljöd Celines klara röst.

”Självklart.” sa den första mansrösten.

”Celine.” andades jag i hennes öra. ”Vad händer?”

Istället för ett svar hördes spridda skratt, kalla och hånfulla. De hade alltså kunnat höra mig. Vampyrers hörsel var verkligen otrolig.

”Men vad oartigt av mig. Människan kan förstås inte se i mörkret. Jamie, tänder du facklorna tack?”’

Efter knappt några sekunder lystes rummet upp av ett eldsken. Efter min tid i mörker var ljuset bländande, så jag fick hålla för ögonen. Det tog verkligen inte lång tid för dem att tända dessa facklor.

När ögonen slutat svida lyfte jag blicken och tittade omkring mig. Jag var verkligen i ett stort rum, en enorm grotta för att vara exakt. Längs grottans väggar hängde facklor som nu var tända och gav rummet dens ljus. Längs väggarna stod vampyrer, alla blickstilla med något hungrigt och ont i blicken. De fanns överallt och täckte alla flyktgångar. Det var minst fyrtio sammanlagt. Jag och Celine stod i mitten av rummet, framför den vampyr som jag antog var Kasimir.

Han satt på en hög tron framför oss, med ett leende fyllt av illvilja.

.

Vad tycker ni?

Föressten så har jag nästa kapitel redo, kommer upp snart!

lovisa om Första kapitlet i Bloodlines:

hej, alltså om man söker på Vampire Academy ''Dimitri'' på google så kommer fan bilder på Benjamin Barnes upp, är det han som ska spela Dimitri? Och isåfall, har ni hans mail adress eller bara vanliga adress, haha? :))

Sv: Nej, vem som ska spela vem i filmen är inte bestämt än. Men uppenbarligen tycker många (alla) att Ben skulle passa som Dimitri.

Nu kan du läsa första kapitlet hur Bloodlines här på internet

Upptäckte tack vare en kommenar, en otroligt pinsam sak. Jag har glömt att pulicera kapitel 4.

Varför har ingen sagt något tidigare! JAG KÄNNER MIG SOM EN IDIOT!

Hur som helst här är kap 4.

Sist i kapitel 3:

Celine

Som i en dimma stapplade jag ner till källaren, ryckte upp ett par blodpåsar och drack snabbt innehållet. Huvudet klarnade. Vad skulle hända nu?

Ambulansen skulle hämta Zach. De skulle ta honom till sjukhuset, ta reda på vem han var och sedan ringa hans föräldrar. Under tiden fick jag sitta här och låtsas vara omedveten. Zach skulle nog vara förvirrad, det skulle inte vara svårt att övertyga honom om att jag faktiskt inte var med i bilen och inte råkat ut för olyckan. Jag hatade att ljuga för honom, men det var för hans egen skull.

Det dröjde inte mer än en timme fören min telefon ringde. Det var sjukhuset. Det hade hittat mitt nummer i Zachs ficka och därmed ringt mig. Jag spelade chockad och berättade Zachs fulla namn och hur de kunde nå hans föräldrar. Sen började jag gå till sjukhuset.

Kap 4

Zachery

”Zach? Zach?”

En mjuk, melodisk röst sa mitt namn om och om igen. Jag tvingade isär ögonen och stirrade upp i Celines bruna.

”Hej.” sa hon och log. ”Är du okej?”

Jag nickade. Bortsett från en liten huvudvärk mådde jag fint. ”Var…?”

”Du är på sjukhuset.” sa hon och hjälpte mig att sätta mig upp.

Jag låg, eller snarare satt, på en röd soffa. Runt om mig fanns liknande soffor fulla av människor. Sjuksköterskor behandlade sina patienter direkt här ute korridoren så jag antog att de andra rummen var fulla. Jag röde vid pannan och kände ett bandage. Jag såg på Celine som satt i slutändan av min soffa.

”Vad hände?” frågade jag.

”Du kraschade.” sa Celine allvarligt. ”Med bilen, när du var på väg hem.”

Jag rynkade pannan och försökte minnas. Jag drog efter andan när bilden av lastbilen som sladdade mot mig dök upp. Jag försökte minnas vad som hänt sen, men det var en enda dimma.

”Herregud.” flämtade jag. ”Hur mår du?” Hon såg helt oskadd ut i alla fall.

Celine såg konstigt på mig. ”Vad menar du? Varför skulle inte jag må bra?”

Jag såg likadant på henne. ”Kanske för att en lastbil krockade med oss? Du verkar inte ha en skråma.”

”Zach.” sa Celine, och nu såg hon orolig ut. ”Jag var inte med i bilen.”

Det var tyst en lång stund medan vi stirrade på varandra.

”Du var visst med.” invände jag tillslut. ”Du satt bredvid mig, vi pratade om dina föräldrar.”

”Nej.” sa Celine. ”Jag tog bussen hem. Jag stannade kvar på parken en stund, och sedan tog jag elvan och gick den sista biten.”

”Skämtar du med mig eller?” sa jag, en aning irriterad. I sådana fall var det inget kul skämt. ”Du var visst med.”

”Zach, doktorn sa att du kunde vara en aning förvirrad efter det här. Att du kunde ha lite minnesförlust.” sa Celine med någon avslutande i rösten. ”Det är du tydligen. Jag var inte med i bilen. Men det är det under att du överlevde, fattar du det?”

”Jag har inte minnesförlust!” utbrast jag argt. ”Jag minns, och du var med. Det var ett under att båda två av oss överlevde, och att du inte ens fick en skråma.”

Celine kastade en blick bakåt, och när jag följde hennes blick fick jag syn på mina föräldrar som gick mot oss. Toppen. Dags att bli utskälld.

”Vi får prata med detta senare.” sa Celine och reste sig. Hon hälsade kort på mina föräldrar och försvann sedan bort i myllret.

Jag försökte följa efter, men blev genast hejdad av mina föräldrar. Jag undrade vad det var som hänt egentligen, och varför Celine ljög om det.

 

Celine

 

Fan. Fan, fan, fan.

Jag hade trott att Zach inte skulle minnas någonting, men det gjorde han ju visst! Hur skulle jag komma undan med detta? Zach kan vara jävligt envis, han kommer aldrig att sluta tjata om det här tills han får veta sanningen. Och det fick han inte. Han fick inte veta att jag är en vampyr, det skulle förstöra allt. Jag tror till och med att det är olagligt för vampyrer att avslöja sig. Fast jag var ju ändå en laglös nu, så vad spelade det för roll om Zach visste eller inte?

Jag ångrade genast de orden. Om Zach visste vad jag var skulle han vara skräckslagen för mig resten av sitt liv. Som sagt, det skulle förstöra allt.

Jag suckade högt. Jag var inte redo att gå hem än, så jag gick in till ett café som inte låg så långt bort från sjukhuset. Där satt jag och stirrade på solen, som sakta försvann bakom horisonten, och sörjde den dag då den skulle innebära döden för mig. Jag kopplade bort alla tankar på sånt som var jobbigt, och bara existerade.

 

Zachery

Eftersom jag, bortsett från såret i pannan (som inte ens gjorde ont), mådde helt fint så fick jag lämna sjukhuset samma kväll. Mina föräldrar verkade aldrig tröttna på att skälla ut mig, eftersom att jag skadat mig tydligen helt och hållet var mitt fel. Det är bara så mina föräldrar är. När de blir oroliga, blir de arga och måste skälla på någon. Denna någon är oftast jag. Jag vet, de är lite konstiga.

När vi kommit halvvägs till bilen kom min mamma på att hon glömt handväskan. Jag anmälde mig genast för att hämta den, och började gå tillbaka. Allt för att slippa deras tjat.

Det var väldigt mörkt ikväll, trots alla gatlyktor. Det var tyst också, så tyst att det nästan var lite kusligt.

Jag genade mellan ett par bilar, och upptäckte inte kvinnan fören jag nästan gick in i henne.

”Oj, förlåt.” mumlade jag och försökte gå runt, men plötsligt var hon framför mig igen. Först då riktigt tittade jag på henne, och flämtade till.

Hennes hy var kritvit (samma färg som Celines faktiskt, men det tänkte jag inte på då) och hon var lång och smal. Hennes blonda hår var tunt och långt, räckte ända ner till midjan. Hon bar en läderjacka och ett par tajta jeans, och jackan hade några mörka fläckar kring halsen. Hennes ansikte var avlångt och varje drag var perfekt. Hon var vacker, men inte på det sätt som Celine. Den här kvinnan hade något illviljigt över sig, något ondskefullt. Om det berodde på det hånfulla leendet, eller på den elaka glimten i hennes mörka ögon kunde jag inte säga. Vad det än var, så sände hon kalla kårar längs min rygg.

”Hallå människa.” sa hon mjukt.

Jag svalde och försökte lunga mitt rusande hjärta. ”Du står i vägen.”

Hon skrattade, helt utan glädje. ”Gör jag det? Men då måste jag ju flytta på mig.”

Kvinnan gjorde en ansats att röra sig, men hejdade sig själv med en undrade min. ”Eller…” sa hon och såg på mig. ”Det kan jag ju inte göra. För då skulle du gå din väg, och jag behöver få dig med mig.”

Jag såg oförstående på henne. ”Jag tror att du har tagit fel person.”

Hon skakade på huvudet. ”Åh nej du. Jag känner igen dig så väl, efter all den tid som vi har iakttagit din kära vän.”

Alla tankar snurrade och vägrade ta form. ”Pratar du om Celine?”

Kvinnan ryckte på axlarna. ”Antar det. Rätt snygg, bruna lockar, långa ben…?”

Jag drog ett darrande andetag, i ett försök att samla mig själv. ”Vad vill du Celine?”

”Frågan är inte vad jag vill henne, utan vad min mästare vill henne.” sa kvinnan och började cirkla runt mig. Jag väntade skrämt tills hon kommit bakom mig, innan jag satte fart och sprang. För den här kvinnan var farlig, det kunde jag känna. Och från faror springer man.

Men jag hann knappt ett par steg fören något hårt for in i sidan på mig och jag störtade mot asfalten. Jag kved av smärtan som snabbt spred sig i magen och försökte sätta mig upp. Kvinnan stod över mig och stirrade. Hjärtan började slå ännu fortare, om möjligt. Vem var den här kvinnan? Vad var hon?

Och vad ville hon mig och Celine?

”Försök inte fly.” sa kvinnan med en metodisk röst. ”Du kan inte fly från sådana som jag.”

Vad var sådana som hon?

Kvinnan böjde sig närmade mig, så nära att jag kunde se att fläckarna på hennes jacka var blod.

”Du är väldigt aptitretade.” viskade hon. ”Men jag ska hålla mig. Och eftersom du tydligen inte tänker följa med helt snällt, så måste jag helt enkelt göra dig… lealös.”

Så kände jag ett hårt slag mot huvudet, och allt blev svart.

.

Förlåt.

 

I brist på annat ger jag er en tjuvtitt på nästa kapitel av Ett dött hjärta älskar inte.

Grattis Sara Canning i efterskott på 24 års dagen!

Här kommer några bilder från inspelingen av boktrailern till Bloodlines (den ska ju komma, vet ni)

Sufrat omkring i olika bloggar och hittat lite information om säsong 3 i TVD.

Nu har inspelningarna av säsong 3 av TVD börjat! Yeh! Matt Davis (Alaric) har twittrat och lagt upp en bild av Nina med filmtemet.

BD-poster från Dream Up Magazine.

Stort grattis till Steven R McQueen som fyller 23 år idag!

Japp, här har vi kapitel 6 på E.I

För det första så vill jag bara säga förlåt för att jag inte har bloggat men mina dagar är skitiga. Jag mår uselt nu igen värre när jag fick höra en nyhet så nu vill jag typ bara dö. Men vad ska jag säga? The world is tough.

Nu har omslaget till Bloodlines bok 2- The Golden Lily kommit.

His name burst through all the walls I’d built to contain it. Edward, Edward, Edward. I was going to die. It shouldn’t matter if I thought of him now. Edward, I love you.
-Bella Swan

Våran Nikki är med i tidningen 944

En ny, skitsnygg, photoshoot med Ian har kommit ut men just nu finns det bara en bild ute:)

Fick just heta hos Lovevampire.blogg.se att Bloodlines, Ricelle Mead nya bokserie, kommer ut om 47 dagar.

Har kommit ut Abduction sceensnaps. Hittade dem här, se mer bilder här.

Fick nyss reda på att Kristen Steward tar ridlektioner inför sin roll som Snövit i Snow White and the Huntsman.

Är det bara jag eller händer det nästan INGENTING i vampyr världen? Känns konstigt för jag har letat efter nyheter och det är jätte svårt att få fram nyheter för att det verkar vara stilla i vampyrvärlden eller så går det bara VÄLDIGT sakta fram. Men anyway jag bjuder på en dagens bild!

Här är första bilden från Jackson Rathbone's film Cowgirls 'N' Angles. Visste inte att den filmen skulle komma med honom :)

Känner mig lite taskig på grund av att jag inte har uppdaterat så mycket de här senaste dagarna, men vädret är ju helt awesome! Och därför ska man inte hålla sig inne men jag kan ju alltid försöka mobilblogga:)