Här är nästa kapitel på E.I! Hoppas ni gillar det :)

Kap 7

Celine

Jag stirrade på Zach och försökte avgöra om han verkligen menade allvar. Nyss hade han varit livrädd för mig, men nu sa han att det inte spelade någon roll om jag var vampyr eller inte. Kunde det verkligen vara sant? Kunde jag fortsätta vara desamma för honom?

Jag vågade knappt tro det, men ville ju ändå så gärna…

”Nå?” sa Zach uppfodrade. Hans höll fortfarande i mina händer. ”Varför är vi här, Cell?”

”För att…” Jag sänkte blicken, trots att han ändå inte kunde möta den, och fastnade med ögonen på våra sammanflätade händer. Hade jag kunnat skulle jag rodna. För ett ögonblick glömde jag bort hur man andades, och allt jag kunde tänka på var känslan av hans hud mot min och fjärilarna i magen.

Skärp dig, sa en inre röst som fortfarande hade någon form att vett.

”Vi är här på grund av mig. Det låter nog knäppt för dig, speciellt nu när allt är så nytt, men vampyrer har lagar. Och jag bröt mot en av dem. Därför förde de hit mig. Och de tog med dig för att jag inte skulle bråka.”

Jag drog tillbaka mina händer, trots att jag inte ville, för att få tillbaka förmågan att tänka. Förr eller senare skulle Zach få reda på exakt vilken lag jag brutit mot, så det kanske var bäst att jag berättade det nu också. Men att berätta att jag var en vampyr hade varit hemskt nog, varken jag eller Zach skulle klara av att jag släppte ännu en bomb. Det var nog bäst att vara tyst, inbillade jag mig.

”Vampyrer har lagar.” mumlade Zach för sig själv. ”Wow. Jag har inte riktigt fått in att de existerar än.”

Han drog handen genom håret och andades ut i en suck. Hans hjärta slog i normal takt nu.

”Du ehm…” började Zach tveksamt. ”Cell. Vad… vad äter du?”

Efter ett ögonblick förstod jag vad han egentligen frågade: Dödar du människor och dricker deras blod?

”Jag dricker blod, Zach, som alla vampyrer. Men jag skadar inte människor. Jag dricker blod ut blodpåsar som jag stjäl från sjukhuset.”

Jag kunde se hur lättad han blev. Nu verkade han ännu mindre brydd över att jag var en nattvarelse.

”Tack och lov. Du är alltså typ en god vampyr?”

Jag log utan glädje. ”Ingen vampyr är god.”

Zach öppnade munnen, för att protestera kanske, men just då hörde jag ljudet av steg och hyschade honom. Han satt blickstilla medan jag lyssnade. Ett par fötter, så pass lätta att de tillhörde en vampyr. Självklart.

”Det är en vampyr på väg hit.” sa jag.

”Hur vet du det?” frågade Zach förvånat.

”Jag hör det.”

I samma ögonblick öppnades en liten lucka i dörren och ett fat sköts in, med en måltid för mig och en för Zach. Det var stort skillnad mellan maten. Min bestod av blod tappat i en elegant silverkalk, och Zachs var en hamburgare från Burger King.

Jag förklarade att de lämnat mat för oss och räckte Zach hans. Han började hungrigt slita upp papperen, och skämtade om att vampyrer hade god smak.

Jag låtsatsskrattade och drack sedan upp blodet. Jag hade inte insett hur törstig jag var, allt jag hade kunnat tänka på var Zach och vårt förhållande. Eller vad man nu ska kalla det vi hade.

När jag tömt kalken och ställt tillbaka den på fatet upptäckte jag att en lapp låg där. Jag tog snabbt upp den och stirrade på bläcket som bilade ord. Handstilen var så snirklig att det tog ett jag för mig att se vad som stod:

Hoppas maten smakar. Om tio minuter träffas vi.

MVH Kaismir, Furste över vampyrerna

Så det var så han hette, ledaren för De: Kasimir. På något sätt visste jag att det passade perfekt.

”Vad är det? Du blev så tyst.”

Zach hade redan ätit upp varenda smula och såg nu frågande ut. Jag tog ett djupt andetag och läste upp lappen.

”Vaddå träffas?” sa Zach. Han lät rädd nu.

”I en rättegång, antar jag. De…”

Jag avbröt mig vid ljudet av fotsteg, denna gång från tre vampyrer. Den här gången skulle de inte lämna något, de skulle hämta något. Oss.

”De kommer.” viskade jag och reste mig blixtsnabbt, samtidigt som jag drog upp Zach. Han vinglade till lite och grep tag i min axel för att återfå balansen. Dörren öppnades och jag ställde mig beskyddade framför Zach.

Vampyrerna som kommit var två män och en kvinna. Ena killen var mörkhårig och muskulös, och den andre blond och lång. Kvinnan hade röda lockar och dyra smycken. De var alla vackra och skrämmande. På deras kläder fanns blodfläckar.

De sa ingenting, bara sträckte ut händerna med menande blickar som sa: Det är inte lönt att bråka.

”De är här nu.” viskade jag till Zach och lindande mina fingrar runt hans. ”Följ bara mig och säg ingenting.”

”Men vad gulligt då.” sa den mörkhåriga killen ironiskt, men tystnade av kvinnans blick.

Jag gick fram till vampyrerna med Zach i släptåg. De slöt upp runt oss och började leda oss genom korridoren.

Zachery

Jag kramade mig fast vid Celines hand och höll mig tätt intill henne. Det gick inte att se någonting, men jag kunde känna närvaron av de andra vampyrerna, som fanns runt oss som vakter.

Rättegång. Det var vad Celine hade sagt. Jag undrade vad det var för brott hon begått egentligen. Att inte döda? Det kanske var lag på att man måste mörda människor. Även om det lät sjukt, så var det säkert möjligt. Hela min värld hade förlorad allt förstånd sedan jag fått veta om vampyrernas existens. Ingenting kändes omöjligt längre.

Jag snubblade fram efter Celine i vad som kändes en evighet. Slutligen kände jag hur det blev kallare, och vi kom ut i ett stort rum där våra fotsteg ekade så att taket bara måste vara minst tio meter högt. Vi stannade och snart rådde fullkomlig tystnad.

”Så…” sa en främmande mansröst. Han lät kylig och road, med någon okänd brytning i rösten. ”Här har vi dem alltså. Celine och… Zachery, visst var det så?”

Jag var tyst, för jag kände att frågan inte var riktad till mig.

”Han kallas Zach.” ljöd Celines klara röst.

”Självklart.” sa den första mansrösten.

”Celine.” andades jag i hennes öra. ”Vad händer?”

Istället för ett svar hördes spridda skratt, kalla och hånfulla. De hade alltså kunnat höra mig. Vampyrers hörsel var verkligen otrolig.

”Men vad oartigt av mig. Människan kan förstås inte se i mörkret. Jamie, tänder du facklorna tack?”’

Efter knappt några sekunder lystes rummet upp av ett eldsken. Efter min tid i mörker var ljuset bländande, så jag fick hålla för ögonen. Det tog verkligen inte lång tid för dem att tända dessa facklor.

När ögonen slutat svida lyfte jag blicken och tittade omkring mig. Jag var verkligen i ett stort rum, en enorm grotta för att vara exakt. Längs grottans väggar hängde facklor som nu var tända och gav rummet dens ljus. Längs väggarna stod vampyrer, alla blickstilla med något hungrigt och ont i blicken. De fanns överallt och täckte alla flyktgångar. Det var minst fyrtio sammanlagt. Jag och Celine stod i mitten av rummet, framför den vampyr som jag antog var Kasimir.

Han satt på en hög tron framför oss, med ett leende fyllt av illvilja.

.

Vad tycker ni?

Föressten så har jag nästa kapitel redo, kommer upp snart!