Kap 6

Celine

 

Jag rätade på mig och andades djupt. Om mitt hjärta hade slagigt, skulle det ha bultat väldigt hårt nu. Det var nu det skulle ske. Det som förut var en omöjlig tanke, måste jag nu förverkliga. Jag skulle berätta sanningen för Zach.

Jag tog ännu ett djupt andetag och försökte börja. Men hur början man egentligen, när man ska berätta för den man älskar att blodtörstiga moster existerar, och att jag var en av dem? Att jag ljugigt för honom hela tiden och att jag nu satt honom i ett dödläge?

Jag hade ingen aning.

”Cell.” sa Zach. Hans ögon for fram och tillbaka, han kunde såklart inte se någonting i det här (för honom) svarta rummet. Han hade lagt sig ner igen och väntade på svar, med ett oroligt och oförstående ansikte. ”Vad ska du förklara?”

Jag sjönk ihop på golvet och en start bildades i mitt huvud. ”Vad skulle du säga… om jag sa att större delen av alla de där spökhistorierna, de om…” Det var svårt att säga ordet. ”…vampyrer, faktiskt inte bara var historier? Att de, för det mesta… var sanna?”

Jag höll andan och såg på Zach. Först spärrande han upp ögonen, sedan såg han irriterad ut.

”Jag skulle säga att du drev med mig.”

Självklart. Zach var en realist, han skulle aldrig tro på något sådant utan bevis.

”Jo, men nu är det så att jag inte driver med dig. Vampyrer finns på riktigt.” sa jag allvarligt.

Det var tyst en lång stund.

”Jag har sett dem, Zach.” Och jag är en av dem. ”De är snabba, starka… och många av dem blir till aska i solljus.”

Plötsligt drog Zach efter andan och något tändes i hans ögon, som alltid när han insåg något. ”Det förklarar i för sig kvinnan!”

”Vilken kvinna?”

”Hon… ja, kidnappade mig antar jag. Hon var stark…” Han rörde vid magen. Han måste ha gjort sig illa där, utan att jag visste det. ”…och snabb. Jag hann inte ens se henne.”

Zach knep ihop ögonen och jag kunde nästan höra tankarna surra.

”Okej, låt oss anta att vampyrer finns. Bara anta.” sa han sedan. ”Vad har de med det här att göra?”

Han visste nog redan svaret själv, men jag sa ändå: ”För att de har kidnappat oss.”

”Varför då? För att äta oss?” Zachs röst gick upp i falsett och han började se rädd ut. Alltså trodde han nu att vampyrer fanns, även om han inte erkänt det för sig själv än.

Jag suckade. ”Det är mer komplicerat än så.”

”Förklara då!”

Nu lät han precis som mig, när vi gjorde läxor. Jag kanske skrev en uppsats som vi hade i läxa, och Zach sa att jag gjorde fel. Att det inte alls var som jag trodde, att blomman inte alls är encelliga eller så. Jag brukade alltid bli irriterad när han bara sa att det var fel, och bad honom istället att förklara.

Nu var det han som bad om förklaring.

”Vi är här på grund av… på grund av mig.”

Zach rynkade ögonbrynen. ”Vad har du med vampyrer att göra?”

Nu. Jag måste säga det. Det gick inte att komma undan, inte längre. Jag var tvungen. Jag måste.

Det gick knappt att få fram orden genom klumpen i halsen. ”För att jag är en av dem. Jag är en vampyr.”

Det var som om luften stod stilla mellan oss. Allting hade frustigt, världen hade stannat. Och den skulle aldrig kunna försätta snurra igen, för allt som jag haft med Zach, hans bild av mig hade nyss slagigs i spillror.

”Det tror jag inte på.” sa Zach häftigt. Hans hjärta slog fort och hans ansikte växlade mellan skräck och beslutsamhet. Jag förstod att en del av honom genast visste att detta var sant, att jag var en vampyr. Och en annan del vägrade tro det.

”Men det är sant, Zach.” Min röst lät ynklig.

”Nej. Det är det inte. Du… du har varit ute i solljus. Du har ätit vanligt mat. Du är inte en vampyr.” Hans röst lät så mycket starkare än min. Hela han verkade så mycket starkare än jag.

Zach satte sig upp med en grimas av smärta och famlade efter mig. Jag satt blickstilla tills hans fingrar fångade upp en lock av mitt hår. Jag tvingade ner en behaglig rysning. Hans hand vandrade sedan upp till mitt ansikte och smekte min kind. Med en kraftansträngning lyckades jag tränga undan alla sprakande känslor.

”Du känns mänsklig.” sa Zach.

”Jag är inte mänsklig.” viskade jag darrande. Han behövde bevis, förstod jag. ”Jag kan se i mörkret. Jag ser att du har på dig en blå skjorta där de tre översta knapparna är öppna.” Zachs hand lämnade mitt ansikte och rörde vid hans krage, för att se om jag hade rätt. ”Jag kan vara ute i solljus eftersom jag är en ung vampyr, jag är inte lika bunden som äldre. Känn…” Jag tvingade mina hörntänder att växa, men höll tillbaka med giftet. ”Jag har huggtänder som jag kan dra in.”

Zach satt bara stilla, så jag tog hans hand och förde den till min mun. Först verkade han tycka at jag var löjlig, men så kände han på min vassa hörntand. Hans ögon vidgades, han drog efter andan och hans hjärta började rusa.

Nu insåg Zach att jag var ett monster.

Sättet som han såg på mig, eller försökte se på mig, var för mycket för mig. Speciellt då han backade undan från mig tills han inte kunde komma längre. Han var livrädd för mig, skulle antagligen börja skrika om jag rörde honom.

Under hela mitt liv, som vampyr alltså, hade jag aldrig gråtigt. Även om jag många gånger velat det så tycks det aldrig ha gått. Men nu kände jag hur syftningarna vällde upp i bröstet, och hur tårarna pressade bakom ögonlocken. Det gick inte att hålla inne.

 

Zachery

 

Vampyrer existerade. Celine var en av dem. Vampyrer existerade. Celine var en av dem.

Mitt i allt kaos i mitt huvud, så tänkte jag att det ändå förklarar en del om henne. Hennes bleka hud te.x, och de gånger då hon verkat se och höra saker som ingen annan uppfattat.

Jag försökte förgäves ge lungorna nog med syre, vilket resulterade i skarpa flämtningar. Vem var Celine egentligen? Hur många hade hon mördat? Och vad betydde jag egentligen för henne? Var jag vara en leksak, en måltid som hon lekt med? Tänk om hon…

Jag avbröt mina tankar på grund av det sista ljud jag väntat mig att höra då: snyftningar. Det tog ett ögonblick för mig att förstå att det kom från vampyren, eftersom hon var den enda andra personen i rummet. Det var skarpa, hjärtskärande snyftningar. Definitivt äkta.

Celine grät. Brukar vampyrer gråta? Inte vad jag vet.

Det var nog då jag insåg. Oavsett vilken varelse som Celine var, så var hon ändå Celine. Min Cell. Hon tyckte om mig, brydde sig om mig. Jag var inte bara en leksak för henne, jag var hennes bästa vän. Och jag hade nyss fått henne att gråta.

En enorm ångest vällde över mig. Jag började famla mig fram i mörkret, mot gråtet. Tillslut stötte jag i hennes knä. Hon satt ihopkrupen mot den andra väggen.

”Celine…” viskade jag. Min röst lät plågad, vilket jag kände mig. Hur kunde jag tänkt mig henne som en mördare? ”Förlåt. Åh, snälla Cell, förlåt. Jag… jag blev bara chockad.”

Min hand trevade uppför hennes ben och fann slutligen hennes händer. De var blöta av tårar. Jag tog hennes båda i mina, och kramade dem hårt.

”Vad ber du om ursäkt för?” Hennes röst var grötig och låg. ”Du borde… du borde fortsätta vara rädd. Jag är ett monster.”

”Nej.” invände jag. ”Du är min Cell, vampyr eller inte.”

Hon snyftade till. ”Men…”

”Nej.” sa jag igen och lutade mig närmare, tills våra pannor möttes. ”Säg inte emot. Du är Celine, jag har insett det nu. Även om du är omänsklig. Så berätta nu…” Jag lutade mig tillbaka lite grann. ”Varför är vi här?”

.

.

Själv är jag inte helt nöjd med kapitlet, men det är läsarnas åsikt som räknas så vad tycker ni?