Här har vi det! Kap 9. Nu har jag inga fler kapitel på lager, så nästa kanske dröjer (ska göra mitt bästa ändå)

Jag vet, Ash är finklädd medan Thomas har vanliga kläder. Det är svårt att hitta bilder som passar.

Vi tar denna bild igen eftersom Kim inte var med i förra.

Kap 9

Zachery

Tre vakter slöt sig åter igen upp omkring oss och började leda oss genom korridoren. Jag stirrade med bankade hjärta på Kasimir tills det inte gick att se hans avskyvärda ansikte längre. Jag rös och återupplevde det som nyss hänt. Först pirrningarna som fanns inuti mitt huvud, som kommit genom furstes blick. Sedan smärtan. Som om någon rev och slet med sylvassa klor i mina tankar. Kasimir hade varit inuti mitt huvud och klöst efter mina minnen.

”Vad hände?” frågade Celine mig.

Till min förvåning var det en av vakterna, den rödhåriga, som svarade: ”Mästaren genomsökte hans sinne.”

Ingen av oss sa något mer efter det. Vi gick genom mörkret och blev sedan åter inlåsta i vår cell. En känsla av hopplöshet drog över mig och jag sjönk ner längs den första vägg jag kunde hitta. Både Celine och jag skulle inom kort dö, på grund av någon korkad vampyrlag. Jag har aldrig funderat särskilt mycket på hur jag skulle dö, men jag var ganska säker på att jag aldrig tänkt mig det inte var på det här sättet.

”Oroa dig inte, Zach.” hördes Celines röst i mörkret, och därefter ljudet av hennes fotsteg då hon cirklade omkring i rummet. ”Jag ska få ut dig.”

Dig. Inte oss.

”Hur länge har du haft känslor för mig?”

Frågan ramlade ur mig, men så fort den var ställt visste jag att jag ville ha svar. Stegen upphörde.

”Sen första gången jag såg dig.”

”Varför har du inte sagt någonting? När vi var hemma i Texas, jovisst, då behövde du dölja det, det jag kan förstå. Men nu. Här. Innan vi skulle gå till rättegången, varför sa du det inte?”

”Det gick bara inte, okej? Kan jag få tänka nu.”

Jag bet mig i läppen och teg. Minuterna passerade och blev till timmar. Då och då hördes höga dunsningar följd av Celines flämtningar, då hon (antog jag) försökte slå igenom metallen. Men ingenting hände. Vi kom inte ut.

Celine

I ett sista desperat försök riktade jag ett slag mot dörren. Inte ett märke.

Jag skulle just stöna högt, när ett ljud av fötter hördes. Eller vänta nu… det lät inte som om det kom från någon som gick på två ben, snarare någon som kröp på alla fyra. Och det kom från taket.

”Vad i…?” började jag lågt.

Zach reste sig lite ostabilt med hjälp av väggen. ”Vaddå?”

”Jag hör steg från någon i taket…”

Stegen upphörde just över mig och sedan brakade taket igenom av ett hårt slag. Och ner genom det nybildade hålet hoppade en slank, mörk vampyr ner.

”Kim?!” utbrast jag och kände mig som ett frågetecken.  Zach såg ut som ett.

Han hade rakat håret sen vi sist sågs.

”Skynda dig, vi har inte mycket tid.” sa Kim och var redan på väg upp genom hålet igen.

”Men… vad gör du här?” stammade jag, helt förvirrad.

”Jag räddar dig! Sätt fart innan jag ångrade mig.”

Jag öppnade munnen för att ställa ännu en fråga, när en klok inre röst viskade: Sluta ifrågasätta. Ta chansen!

”Zach.” sa jag och grep jag i honom. ”En… vän till mig är här för att rädda oss. Fort, kom.”

Kim hade klättrat upp i taket igen och jag följde efter. Sen drog jag varsamt upp Zach och såg mig omkring. Vi var i något som skulle kunna tas för en ventil, eftersom den var lika trång som en och så lång att jag inte kunde se dens slut. Men dens väggar var av jord, vilket fick mg att tro att den var grävd av Kim själv.

Min skapare började krypa åt vänster och jag följde efter, efter att ha förklarat för Zach och sagt åt honom att hålla mig i fotleden så att han kunde ta sig fram.

Kim suckade irriterat. ”Varför tog du med människan?” Hans röst dröp av förakt.

”Den frågan var så dum att jag inte ens tänker svara.”

Zachery

Vi kröp i den där gången i en evighet, men jag klagade inte. För jag visste att varje steg tog mig och Celine närmare friheten.

Såklart hade jag många frågor. Vem var Kim? Varför hjälpte han oss? Han var ju uppenbarligen inte en god vampyr (jag var övertygad om att det fanns sådana, trots det som Celine sagt) med tanke på hans kommentar om mig.

Så slutligen såg jag ljuset i tunneln: bokstavligen. Solljuset från ytan fick mig nästan att börja gråta att lättnad.  Vi var ute, snart, snart, skulle jag stå i solljus igen!

Framför mig kom Kim ut och reste sig, sen Celine och slutligen jag. Jag sträckte ut händerna och blundade för den bländande solen samtidigt som jag skrattade högt. Fri! Jag var fri! Det var svårt att fatta, eftersom jag för knappt ett par timmar sen trodde att jag skulle dö.

Jag öppnade ögonen och såg på Celine, där min egen glädje avspeglades. Sen gled min blick över till landskapet. Vi var i mitten på en enorm jordkulle, berg ska man väl säga. Nedanför oss var landskapet kalt och hade knappt några växter alls. Ännu en bit bort fanns havet.

Sen såg jag Kim. Hans muskulösa armar visades upp i en t-shirt, och benen doldes av ett par långa byxor. Hans hy var mörk, men hade en ljus underton. Han hade inget hår, men det klädde honom. Hans ögon var vackert mörkbruna. Men trots skönheten som jag på något underligt vis genast blev avundsjuk på hade han även något ondskefullt över sig. Längs kragen fanns blodfläckar.

”Vi måste skynda oss.” sa Kim bryskt och slösade inte en sekund, utan försvann nedför berget så fort att han blev ett suddigt sträck.

Celine lyfte helt enkelt upp mig i famnen och sprang efter. Det kändes en aning konstigt, eftersom jag var större än henne. Men jag upptäckte att det var skönt att slippa anstränga sig själv.

Vid stranden stannade vi av och Celine satte ner mig. Kim granskade mig kort och himlade sedan med ögonen. Jag kände mig konstigt oduglig. På något sätt sänkte Kim mitt självförtroende på några sekunder.

”Okej, vi ska simma nu.” sa Kim. ”Då lämnar vi inga luktspår och de kan inte förfölja oss.”

Båda tittade på mig, tills jag förstod problemet. ”Åh.” sa jag.

”Varför var du tvungen att släpa med honom?” stönade Kim.

”Jag bär honom på ryggen.” sa Celine bestämt. ”Sluta Kim. Du kanske är min skapare och befriare, men du bestämmer inte över mig.”

”Vänta här nu…” inbröt jag. ”Skapare?”

”Kim är min skapare.” sa Celine, utan se så glad ut över det. ”Han var det som bet mig alltså.”

Åh. En äckelkänsla drog över mig. Bet. Jag visste hur vampyrer skapade nya vampyrer. Genom att bita dem och överföra ett gift, det var i alla fall vad jag hade hört.

”Vi måste sätta fart nu.” sa Kim bryskt, vadade sedan ut i vattnet och började simma.

Jag och Celine stod ensamma kvar, lite illa till mods.

”Kom igen, låt oss få det gjort.” sa sedan min vän. Jag kunde inte läsa av hennes ansikte, för hon släppte inte igenom några känslor.

Mycket tveksamt hoppade jag sedan upp på Celines rygg (det kändes väldigt konstigt) och så vadade hon ut och började simma. Hon verkade inte särskilt ansträngd över att ha en sextiosju kilo-människa på ryggen och hon simmade hela tiden så att jag hade huvudet över vattenytan.

Jag vred på huvudet och såg berget försvinna.

.

Kommentara gärna vad ni tyckte :)