VA- videor på Rose & Dimitri
Grattis Justin Chon!
Ett dött hjärta älskar inte: Kap 2
Här kommer kap 2 på Ett dött hjärta älskar inte. Det kanske inte händer så mkt nu, men de första kapitlen ska vara i "lära-känna-stadiet", jag vill att ni ska lära känna karaktärerna och förstå deras tankar.
Kap 2
Reflexmässigt så intog jag försvarsställning och började morra. Jag kände hur mina hörntänder växte i käken och hur giftet rann till.
Kim reste sig elegant och höjde händerna. ”Men Celine, vad tar det åt dig?”
Jag rätade på ryggen och tystande. Men mina tänder behöll sin längd. ”Vad gör du här?” frågade jag misstänksamt.
”Jag är här för att varna dig.”
Min sista misstänksamhet mot honom försvann. Kim hade ju ändå uppfostrat mig. Även om han och Erik inte hade någon tillgivenhet till någon utom de själva skulle han nog inte skada mig. Kim och Erik såg mig som deras lilla skapelse.
”För vad?”
”För att bryta regeln.”
”Vilket regel?”
Kim morrade irriterat. ”Du och den där människopojken börjar komma riktigt nära varandra.”
Hur kunde han veta det? Hade han spionerat på mig eller? ”Zach?” Jag fnös. ”Han är bara en del av täckmanteln.”
Tur att jag var bra på att ljuga.
”Jag är inte så säker på det, Celine. Och det är tydligen inte De heller.”
Sättet som han sa De på fick mig att rysa, trots att en vampyr inte känner kyla.
”Vilka är De?” viskade jag.
”De.” svarade Kim. ”De är de som håller ordning på reglerna. Ser till att de följs. De bevakar oss, även om vi inte vet att de är där.”
”Jag har ändå inget att oroa mig för.” sa jag med en axelryckning. ”Var är Erik föresten?”
”Han gick ut i solen och blev aska. Död, alltså.”
Jag stirrade chockat på honom. ”Till aska? Men jag trodde att vi tålde sol.”
”Bara de unga.” sa Kim tonlöst. ”Ju äldre man blir, desstu starkare. Men man blir också mer bunden till vissa saker, som att inte gå ut i solen eller korsa rinnande vatten.”
Kim reste sig smidigt. ”Jag går nu.” meddelade han. ”Jag har redan tagit en risk genom att komma hit.” Innan han gick sa han: ”Och du, Celine. Tänk på vad jag har sagt.”
Och det gjorde jag. Resten av natten. Kunde De verkligen se mig nu? Visste de allt jag gjorde? Visste de... om mina känslor för Zach? Nej. Nej, det kunde de inte. Jag hade ju hållit det hemligt. Dolt det. Ingen kunde veta.
Men bara för säkerhets skull skulle jag vara försiktigare i fortsättningen.
Zachary
”Vad tittar du efter?” utbrast jag när Celine tittade sig över axeln för minst tionde gången. Vi hade lunchrast och var på väg till en pizzeria eftersom de serverade fisk på skolan idag (BLÄ!). Hela dagen hade Celine varit ovanligt tyst och hela tiden spanat omkring sig, som om hon misstänkte att någon dolde sig där.
”Inget.” sa Celine. ”Tyckte att jag hörde en uggla. De är ju rätt ovanliga här.”
Jag bara skakade på huvudet. Ugglor var ute på natten, och det visste Celine. Men jag frågade inte henne om det, för jag skulle inte få något svar. Ibland, som nu, känns det som om Celine döljer något för mig. En djup, mörk hemlighet som hon aldrig kommer att berätta.
Väl böjda över våra pizzor började Celine bete sig normalt igen. Eller så normal hon nu kan vara. Alla i pizzerian stirrade på henne. Jag förstod dem. Vars Celine än är så sticker hon ut, med sitt vackra utseende och utstrålning. Hon är som natten. Mörk, mystisk, vacker, skyddande och samtidigt farlig. Vissa i matsalen (de flesta av hankön) verkade vilja gå fram till henne, medan andra höll sig på långt avstånd. Jag har vant mig vid att min vän fick all den här uppmärksamheten, och även personen i fråga verkade ha gjort det. Fast hon bara ignorerade dem.
En kille och hans kompis satt och stirrade som ett fån på henne. Så småning om reste han sig från bordet och gick fram till oss, eller fram till Celine ska jag väl säga. Han såg ut som en sån där populär kille: Snygg med mycket muskler.
”Hallå snygging.” sa han till Celine och log stort. ”Vill du ha en kaffe?”
”Nej tack.” svarade hon utan att titta upp. ”Vi skulle väl ändå gå nu?” Hon såg på mig.
”Ja, vi måste nog gå.” höll jag med och reste mig upp. Killen stirrade på mig, undrade kanske vad jag gjorde med någon som Celine.
”Det var trevligt att träffas.” sa Celine ointresserat och vi lämnade pizzerian.
Så där var det alltid när någon kille raggade på Celine, och det hände ganska ofta. Det spelande ingen roll hur bra de såg ut eller hur trevliga de var, Celine viftade ändå bort dem som irriterande flugor. Killar verkade inte intressera henne.
Vi började gå igen.
”Varför dejtar du inte, Cell?”
Frågan bara ramlade ur mig. Celine såg granskade på mig, men jag kunde inte se vad hon tänkte. Tillslut skrattade hon till.
”Varför dejtar du inte själv?” frågade hon.
Jag ryckte på axlarna, hade inte väntat mig en motfråga. ”Jag frågade först.”
Hon suckade och stirrade ner i backen. ”Jag har väl inte lust. Din tur.”
Jag ryckte på axlarna och kände mig lite obekväm. ”Vet inte. Ingen är ju direkt intresserad av mig så. Jag är ju… ja, du vet.”
”Vad?” Hennes bruna ögon mötte plötsligt mina och nästan tvingade mig att svara.
”Jag är inte direkt Drömprinsen.” sa jag. ”Du vet. Jag är inte snygg, charmig, muskulös, rolig… ja, något som liksom betyder något.”
”Du betyder visst något.” Celine stirrade på mig. ”Zach, du betyder visst något. Tro aldrig något annat. Du…” Hon bet sig i läppen, som för att hejda sig själv. Jag såg förvånat på min vän, men hon såg inte på mig. Hon stirrade åter ner i marken.
Hennes ord bubblade i min mage och fyllde hela kroppen med värme. ”Tack…” sa jag tvekande. ”Antar jag.”
”Nu måste vi skynda oss.” sa Celine sedan och bröt spänningen mellan oss. ”Lektionen börjar om fem minuter.”
Celine
Det hade varit så nära att jag försagt mig, att jag hade sabbat hela grejen. När Zach börjat prata om att han inte dög, då var det bara så svårt att hålla tyst. Jag var bara tvungen att säga emot honom, säga att han visst betydde något. Om jag inte bitit mig själv i läppen hade nog allting ramlat ur mig och jag hade börjat babbla på om hur mycket han betyder för mig, om hur fin jag tycker att han är. Det var så nära.
Jag visste inte hur länge jag skulle klara av det här. Hur länge skulle jag kunna hålla mina känslor hemliga? För varje dag blev det allt svårare. Det var som om något åt upp mig inifrån, långsamt. Men jag var tvungen. För Zach.
En medlem av De
”Tekniskt sätt har vi inga bevis för att ett brott begåtts.”
Jag lade armarna i kors och såg ner på den unga vampyrflickan, som sa adjö till människopojken och sedan gick in i sitt hus.
”Bevisen kommer.” sa Mikael lugnt. Hans vita, barnsliga ansikte var som hugget i sten. Trots att han utåt sett såg ut att endast vara sju år, och trots att han var mycket mindre än mig själv fruktade jag Mikael, nästan mer än vad jag fruktade min mästare. Mikael var gammal, stark och kapabel till vad som helst.
”Vi har bevakat den här vampyren i månader nu.” klagade jag. ”Och visst umgås hon mycket med människor, speciellt med den där pojken, men jag börjar tvivla på att det finns några djupare känslor.”
”Hon är bra.” konstaterade Mikael, med samma lugna, tonlösa stämma. ”Hon döljer det bra. Vi får provocera henne. Tro mig, den här är svag. Hon kommer att ge efter.” Mikael såg på mig med kalla ögon. ”Och när hon väl gör det är vi redo.”
.
Fick dessutom inga kommentarer på förra kapitlet...
//Olivia
What if your entire life was a lie?
Abduction!!!
Ian och Paul
Dags för Vampire Academy...
Ett dött hjärta älskar inte: Kap 1
Kap 1
Zachary
”CELINE!” vrålade jag och tutade högt. Jag använde bara hennes riktiga namn när jag vill få henne att skräpa sig, som nu. Skolan började om en kvart. ”Kom då, annars åker jag utan dig!”
”Jag kommer!” ropade Celine. Hon dök upp i dörröppningen och viftade triumferande med ett papper, som jag antog, eller snarare hoppades var hennes läxa. Celine sprang fram och satte sig i framsätet på mitt skruttiga, rostiga volvo.
Jag började köra ut. Skolan låg en bit bort, vi skulle nog hinna i alla fall. Jag suckade. Om hon bara kunde skaffa sig en bil någon gång, så att jag slapp bli den som skjutsade. Men min ilska rann av ganska snabbt, när jag kom ihåg en sak. Ett leende bröt fram på mina läppar.
”Gissa vilket dag det är idag.” log jag finurligt.
Celine såg oförstående på mig. ”Eh, torsdag?”
Jag himlade med ögonen. Typiskt av henne att glömma. ”Nej, det är den 22 april.”
”Och…?”
”Men kom igen!” utbrast jag. ”I dag har vi varit bästa vänner i ett år!”
”Jaha!” sa Celine. ”Ja, nu minns jag! Är det verkligen ett år sen?”
Jag nickade. För ett år sedan hade Celine öppnat klassrumdörren och presenterat sig som den nya eleven. Jag minns hur alla dragit efter andan. Och det berodde inte bara på att hon var snygg (okej, snygg ar en underdrift. Celine var underskön, allting med hennes utseende, från de mörka lockarna, de fylliga läpparna, den kritvita hyn och de bruna ögonen till hennes smala midja och långa ben var perfekt i minsta detalj. Även om det känns lite mysko att säga så om sin bästa vän). Det var också något annat, något speciellt med henne. Något som kändes lockande men samtidigt farligt.
Hon hade antagligen kunnat bli hur populär som helst, som det inte varit så att det första hon gjorde var att sätta sig bredvid mig, skolans tekniknörd. Det är som en oskriven regel, att alla som ens pratar med mig blir också en nörd. Alltså gav alla upp intresset för henne då. Senare, i korridoren, så tappade Celine sin mobil i golvet så att den gick i tusen bitar. Jag lagade den åt henne, och sen dess har vi allting hängt ihop. Hon är verkligen min bästa vän.
Vi var framme vid skolan nu. Tack och lov, det var fem minuter kvar. Bredvid mig hörde jag hur Celine svor lågt.
”Vad?”
Hon såg försiktigt på mig och höll upp papperet. ”Jag tog fel papper. Det här är labbraporten, inte uppsatsen.”
”Cell!” stönade jag och lutade mig över ratten. ”Kollade du inte ens vad det var för papper du tog?”
”Uppenbarligen inte.” grimaserade hon.
Jag suckade. Om jag ville rädda min kompis, så hade jag inget val. Jag tog upp ett papper, en penna, samt min egen uppsats ur väskan.
”Okej.” sa jag. ”Jag kopierar min uppsats till dig.”
Hon visade upp alla sina raka, vita tänder i ett leende. ”Tack Zach. Du är bäst.”
”Vet jag väl.” muttrade jag bara, men inombords log jag.
Celine
Zach böjde sig över papperet och började koncentrerat skriva. Han märkte inte att jag granskade honom, att jag iakttog varenda liten detalj i hans vackra utseende.
Jag såg på hans korta, ljusbruna hår som stod rakt upp i pannan. Blicken vandrade vidare till hans breda käke, där skäggfjun börjat växa. Jag såg på hans gråbruna ögon, som alltid tycktes uppfatta allt som ingen annan såg. Han hade på sig sina vanliga kläder idag, en rödrutig skjorta och ett par trasiga jeans, så där typisk lant-stil. Runt halsen hängde de par hörlurar som jag givit honom i födelsedagspresent. Trots alla de perfekta, eleganta vampyrer jag har träffat så var Zach den vackraste person jag någonsin sett.
Jag hade älskat Zach enda sedan första gången som jag fick syn på honom. Det kanske låter lite konstigt, att bli kär i någon efter bara en blick, men det blev jag. Jag kände mig dragen till Zach, som en nordpol på en magnet till en sydpol.
Men jag har dolt det och inte sagt det till någon, allra minst till Zach. Det är enda sättet för att hålla mig säker från vem-det-nu-än-var-som-Kim-och-Erik-varnat-mig-för. För att hålla Zach säker. Om något skulle hända honom… jag kan inte ens tänka på det.
”Här.” sa Zach och avbröt mitt stirrande. Han räckte mig papperet, som nu var fullt med ord. ”Jag har härmat din handstil och förenklat de svåra meningarna. Säg till läraren att vi gjorde arbetet ihop, så går han nog på det.”
”Tack Zach.” Jag gav honom en tacksam blick. ”Du har räddat min dag.”
”Var så lite.” Det ringde in. ”Vi måste dra nu, Cell.”
Cell. Zach var den enda som fick kalla mig det.
Vid slutet av skoldagen bestämde vi oss för att fira vår ettårsdag med att gå på bio ikväll. Zach släppte av mig framför mitt hus och lovade att hämta mig klockan sex. När hans bil försvunnit längs grusvägen kunde jag sluta låtsas. Med en hastighet som ingen människa kunnat hålla rusade jag ner i källaren. Där öppnade jag en låda som var full med blodpåsar som jag stulit ifrån sjukhuset. På så sätt hade jag mat utan att behöva döda. Jag tog upp en påse och sörpade girigt i mig innehållet. Blod. Det var som olja för min hals. Den slutade bränna och jag kände hur krafterna återvände. Jag hade inte druckit sen igår.
Jag duschade sedan av mig det blod jag hade spillt och klädde mig i ett par jeans och en t-shirt. Det var ju trots allt ingen date jag skulle på. Även om jag önskade det.
Jag suckade och satte mig framför ett foto av mig och Zach. Varje dag krävdes det allt min viljestyrka för att hålla den här relationen på vän-stadiet. Att inte berätta hur mycket han betyder för mig, att inte dra fingrarna genom hans hår eller stryka med handen längs hans kind.
Jag är inte bra för honom. Egentligen borde jag dra härifrån, innan han skadas. Men det går inte. Jag kan inte skiljas från honom.
Ett tutande avbröt mina tankar. Var klockan redan sex? Tydligen.
Jag skuttade ut och satte mig bredvid Zach. Han började babbla på om sin mammas dator, som han nyss fixat åt henne och fått 20 dollar för det. Han skulle tydligen bjuda mig på biobiljetten.
Filmen vi såg jag precis en sån där film som Zach älskade: Med pang-pang, biljakter, förräderi och en liten romans. Efteråt, när vi gick genom korridoren man skulle följa för att komma ut, pratade han ivrigt på om filmen. Han berättade sin kommentar i varenda scen. Otroligt att han kom ihåg allting, egentligen. Jag visste inte att människors minnen var så bra.
Jag lyssnade egentligen inte. Jag nickade då och då, men egentligen tittade jag bara på hans ansikte. Kände han något för mig? Var jag mer än bara en vän? Ville han bli mer än bara vänner?
Jag hejade mig själv. Sådana tankar var förbjudna. Vi är vänner. Bara vänner.
”Föresten, såg du de där killarna framför oss?” bytte han sedan ämne.
”Vilka killar?”
”De som satt framför oss. De satt typ och stirrade på dig hela tiden.” Han skrattade till. ”De gav mig värsta mördande blicken! De trodde säkert att vi var ihop eller nåt.”
Jag stämde in i hans skratt, men inombords gjorde det ont. ”Ja. Konstig tanke.”
Så fort som jag kom i närheten av mitt hus kände jag att något var fel. En doft som jag inte känt på länge låg i luften.
Jag sa snabbt hejdå till Zach och väntade tills han kört bort innan jag rusade in. Nu var jag säker på min sak.
Jag gick in i köket. Han satt vid mitt bord med en lugn min.
”Hej Celine.” sa Kim.
.
//Olivia
Breaking Dawn den 16/11!
Oj... förlåt
Tema Dag!
En av Skateland's regissörer om Ashleys provspelning
Across the board we had so many great people that came together from a cast standpoint to make the film. Skateland speaks to everyone a little bit differently, which was one of the underlying themes when we were casting here in L.A. Shiloh drove in from Northern California to read for the part. Opposed to just sitting down and reading his lines, he sat down and basically told us the story. He said, “This is what this meant to me when I read the script, and this is how it related to my life.”
As far as Ashley Greene, at that time Twilight hadn’t even come out, when we were casting for Skateland. Ashley was relatively unknown, and that was the only role that she had ever done. She just blew us away, she just took the character and made it her own. It was exactly what we wanted, and the chemistry with her and my brother Heath as his younger sister just worked.
As far as Ritchie, Shiloh really embodied the character that we were trying for Ritchie. He understood and got it so well that I think that’s why it worked. As for Ritchie’s young sister Mary, Haley Ramm was one of the first girls cast for that role, and we didn’t even need to see anyone else — she was perfect. We lucked out, so to speak. We probably wouldn’t be able to assemble that great a cast again, for a small low-budget independent film.
Ännu fler skratt...
Ett dött hjärta älskar inte: Prolog
Prolog
Jag minns kvällen då jag blev en vampyr lika tydligt som om det var igår. Vilket på sätt och vis var rätt konstigt, eftersom jag inte minns någonting annat från min tid som människa.
Jag hade varit ute någonstans, en fest kanske. Hur som helst så genade jag genom en mörk gränd. Så plötsligt, kändes det som om en stenvägg sköt in i mig. Knuffen tog andan ur mig och det andra jag blir varse om är att jag står upptryckt mot en vägg, av en vacker ung man. Hans hår var svart, och hans ögon och hud likaså. Fast… han var inte så där svart som vissa brukar vara i hyn. På något sätt så var han blek-svart. Som om han inte hade något blod i ådrorna.
”Erik, jag har en här.” viskade den vackra, mörka mannen. En annan man dök upp vid hans sida, denne lika vacker med likblek hy och blont hår.
”Det var en fin en.” sa den bleka mannen. Han lade huvudet på sned och granskade mig intresserat. ”Vi kanske borde behålla henne. Hon skulle vara fin som förvandlad, tycker du inte det?”
”Kanske det.” sa den mörke. Han såg djupt in i mina ögon och mitt hjärta, som slog på den tiden, rusade. ”Vad säger du, tjejen? Skulle du vilja leva för evigt?”
Jag kunde inte förmå mig att svara. Den bleke nickade åt den andra.
”Gör det.” sa han.
Den mörke såg lekfullt på mig. ”Det här kan göra lite ont.”
Sen så kände jag ett hugg i halsen, och min värld blev till ett svart hål där bara smärta existerar.
När jag vakande upp var jag förändrad. En vampyr. Erik, den bleke, och Kim, den mörke, förklarade för mig vad som hänt. De två var vampyrer och nu hade de förvandlat mig till en. Mitt namn var Celine. När jag ville veta mer om mig själv, vars jag bodde, vem min familj var (för jag kunde inte minnas någonting) sa de bara : ”Du har inget hem, ingen familj. Ditt människoliv är borta nu.”
Och jag accepterade det. För för mig, fanns bara en sak: Blod.
Det första året var värst. Jag kunde inte vara mig själv. Om Erik och Kim inte funnits där, hade jag gjort slut på miljoner människor. Men som tur hindrande de mig. Och sakta men säkert började jag bli mig själv igen. Jag slutade med att döda människor och drack bara blod i nödfall, när jag verkligen behövde det. Tillslut tröttande jag på att vara en nattvarelse, och jag ville få ett människoliv igen. Eller så nära man kan komma i alla fall.
Erik och Kim var väldigt skeptiska mot min idé, men de hjälpte mig i alla fall. De skaffade mig ett litet hus Texas, fixade in mig på en skola i närheten och gav mig en människoidentitet. Jag blev Celine Wellstone, flickan som flyttat från Odessa med sina föräldrar, och de föräldrarna var aldrig hemma eftersom de reste så mycket i jobbet.
Innan Kim och Erik sedan lämnade mig för att stå på egna ben, förklarade de några saker för mig. De berättade att vampyrer har några regler, som de måste följa till varje pris. Om de inte gör det, straffas de. Och den arla viktigaste regeln var: Få aldrig känslor för en människa.
Ironiskt nog var det också den första som jag bröt.
//Olivia
Belieber??
No,Diggory. Vampires don't sparkle
Ännu en fan-fic
Missade TVD igår? Luuugn...
On The Road poster
The unofficial guide to The vampire diaries
Grattis Nikki Reed!
Breaking Dawn Drawings
Abduction (Med Lautner)
Hej mitt namn är Olivia...
dålig uppdatering
Bild(er) till novellen
(Vivian och Alex)
Här är två bilder till min novell av Olivia på http://sunbeach.blogg.se/ och http://bloggendarjaglaggeruppminbok.blogg.se/.
Kolla gärna in där och läs hennes noveller/berättelser , hon är duktig. Tack för bilderna Olivia :)
Fanmade Bild(er)
Sorry Bad Update , men här är kapitel 3 :)
-Tack , antar jag.
Han tog handen om min haka och vände upp mitt ansikte sen böjde han sig ner och kysste min panna.
Kapitel 3 I Will Not Forget
När vi kom till skolsköterskan ropade Alex på henne. Hon kom och såg mitt ansikte , jag hörde hur hon drog efter andan.
Hon sa att jag inte hade fått några skador och ville att jag omedelbart skulle lägga mig och vila när jag kom hem.
-Okej , hejdå
När jag skulle gå till dörren tog Alex upp mig i famnen igen och bar mig. Jag blundade och märkte att han kollade på mig , jag öppnade ögon och såg in i ett par varma mörkbruna ögon. Han böjde ner sitt huvud och kysste mig länge och intensivt. Han bar mig till ett träd bredvid skolan , la mig ner i gräset och satte sig bredvid. Jag log mot honom och Alex log tillbaka, sen l jag armarna om hans hals och drog ner honom. Vi låg där i gräset och kysstes länge , sen la jag huvudet på hans bröst och han la armarna om mig. Vi bara låg där och njöt av varandras närhet , vi kysstes ibland och när Alex hade sina händer under min tröja , hör vi hur någon harklar sig bredvid. Vi rycker till och sätter oss upp. Där står det en gubbe med en vit liten hund och tittar på oss.
Jag gick ur bilen och upp till huset. Jag vände mig om och såg Alex åka. Sen gick jag in. Min mobil surrade till och jag fick ett sms , det var okänt nummer.
I will not forget ♥/ diin Alex♥
Jag kände att jag log för mig själv hela vägen till mitt rum. Jag la mig på sängen och somnade direkt.
Det vart inte så långt denna gång . KOMMENTERA :)
