Kap 1

Zachary

”CELINE!” vrålade jag och tutade högt. Jag använde bara hennes riktiga namn när jag vill få henne att skräpa sig, som nu. Skolan började om en kvart. ”Kom då, annars åker jag utan dig!”

”Jag kommer!” ropade Celine. Hon dök upp i dörröppningen och viftade triumferande med ett papper, som jag antog, eller snarare hoppades var hennes läxa. Celine sprang fram och satte sig i framsätet på mitt skruttiga, rostiga volvo.

Jag började köra ut. Skolan låg en bit bort, vi skulle nog hinna i alla fall. Jag suckade. Om hon bara kunde skaffa sig en bil någon gång, så att jag slapp bli den som skjutsade. Men min ilska rann av ganska snabbt, när jag kom ihåg en sak. Ett leende bröt fram på mina läppar.

”Gissa vilket dag det är idag.” log jag finurligt.

Celine såg oförstående på mig. ”Eh, torsdag?”

Jag himlade med ögonen. Typiskt av henne att glömma. ”Nej, det är den 22 april.”

”Och…?”

”Men kom igen!” utbrast jag. ”I dag har vi varit bästa vänner i ett år!”

”Jaha!” sa Celine. ”Ja, nu minns jag! Är det verkligen ett år sen?”

Jag nickade. För ett år sedan hade Celine öppnat klassrumdörren och presenterat sig som den nya eleven. Jag minns hur alla dragit efter andan. Och det berodde inte bara på att hon var snygg (okej, snygg ar en underdrift. Celine var underskön, allting med hennes utseende, från de mörka lockarna, de fylliga läpparna, den kritvita hyn och de bruna ögonen till hennes smala midja och långa ben var perfekt i minsta detalj. Även om det känns lite mysko att säga så om sin bästa vän). Det var också något annat, något speciellt med henne. Något som kändes lockande men samtidigt farligt.

Hon hade antagligen kunnat bli hur populär som helst, som det inte varit så att det första hon gjorde var att sätta sig bredvid mig, skolans tekniknörd. Det är som en oskriven regel, att alla som ens pratar med mig blir också en nörd. Alltså gav alla upp intresset för henne då. Senare, i korridoren, så tappade Celine sin mobil i golvet så att den gick i tusen bitar. Jag lagade den åt henne, och sen dess har vi allting hängt ihop. Hon är verkligen min bästa vän.

Vi var framme vid skolan nu. Tack och lov, det var fem minuter kvar. Bredvid mig hörde jag hur Celine svor lågt.

”Vad?”

Hon såg försiktigt på mig och höll upp papperet. ”Jag tog fel papper. Det här är labbraporten, inte uppsatsen.”

”Cell!” stönade jag och lutade mig över ratten. ”Kollade du inte ens vad det var för papper du tog?”

”Uppenbarligen inte.” grimaserade hon.

Jag suckade. Om jag ville rädda min kompis, så hade jag inget val. Jag tog upp ett papper, en penna, samt min egen uppsats ur väskan.

”Okej.” sa jag. ”Jag kopierar min uppsats till dig.”

Hon visade upp alla sina raka, vita tänder i ett leende. ”Tack Zach. Du är bäst.”

”Vet jag väl.” muttrade jag bara, men inombords log jag.

Celine

Zach böjde sig över papperet och började koncentrerat skriva. Han märkte inte att jag granskade honom, att jag iakttog varenda liten detalj i hans vackra utseende.

Jag såg på hans korta, ljusbruna hår som stod rakt upp i pannan. Blicken vandrade vidare till hans breda käke, där skäggfjun börjat växa. Jag såg på hans gråbruna ögon, som alltid tycktes uppfatta allt som ingen annan såg. Han hade på sig sina vanliga kläder idag, en rödrutig skjorta och ett par trasiga jeans, så där typisk lant-stil. Runt halsen hängde de par hörlurar som jag givit honom i födelsedagspresent. Trots alla de perfekta, eleganta vampyrer jag har träffat så var Zach den vackraste person jag någonsin sett.

Jag hade älskat Zach enda sedan första gången som jag fick syn på honom. Det kanske låter lite konstigt, att bli kär i någon efter bara en blick, men det blev jag. Jag kände mig dragen till Zach, som en nordpol på en magnet till en sydpol.

Men jag har dolt det och inte sagt det till någon, allra minst till Zach. Det är enda sättet för att hålla mig säker från vem-det-nu-än-var-som-Kim-och-Erik-varnat-mig-för. För att hålla Zach säker. Om något skulle hända honom… jag kan inte ens tänka på det.

”Här.” sa Zach och avbröt mitt stirrande. Han räckte mig papperet, som nu var fullt med ord. ”Jag har härmat din handstil och förenklat de svåra meningarna. Säg till läraren att vi gjorde arbetet ihop, så går han nog på det.”

”Tack Zach.” Jag gav honom en tacksam blick. ”Du har räddat min dag.”

”Var så lite.” Det ringde in. ”Vi måste dra nu, Cell.”

Cell. Zach var den enda som fick kalla mig det.

Vid slutet av skoldagen bestämde vi oss för att fira vår ettårsdag med att gå på bio ikväll. Zach släppte av mig framför mitt hus och lovade att hämta mig klockan sex. När hans bil försvunnit längs grusvägen kunde jag sluta låtsas. Med en hastighet som ingen människa kunnat hålla rusade jag ner i källaren. Där öppnade jag en låda som var full med blodpåsar som jag stulit ifrån sjukhuset. På så sätt hade jag mat utan att behöva döda. Jag tog upp en påse och sörpade girigt i mig innehållet. Blod. Det var som olja för min hals. Den slutade bränna och jag kände hur krafterna återvände. Jag hade inte druckit sen igår.

Jag duschade sedan av mig det blod jag hade spillt och klädde mig i ett par jeans och en t-shirt. Det var ju trots allt ingen date jag skulle på. Även om jag önskade det.

Jag suckade och satte mig framför ett foto av mig och Zach. Varje dag krävdes det allt min viljestyrka för att hålla den här relationen på vän-stadiet. Att inte berätta hur mycket han betyder för mig, att inte dra fingrarna genom hans hår eller stryka med handen längs hans kind.

Jag är inte bra för honom. Egentligen borde jag dra härifrån, innan han skadas. Men det går inte. Jag kan inte skiljas från honom.

Ett tutande avbröt mina tankar. Var klockan redan sex? Tydligen.

Jag skuttade ut och satte mig bredvid Zach. Han började babbla på om sin mammas dator, som han nyss fixat åt henne och fått 20 dollar för det. Han skulle tydligen bjuda mig på biobiljetten.

Filmen vi såg jag precis en sån där film som Zach älskade: Med pang-pang, biljakter, förräderi och en liten romans. Efteråt, när vi gick genom korridoren man skulle följa för att komma ut, pratade han ivrigt på om filmen. Han berättade sin kommentar i varenda scen. Otroligt att han kom ihåg allting, egentligen. Jag visste inte att människors minnen var så bra.

Jag lyssnade egentligen inte. Jag nickade då och då, men egentligen tittade jag bara på hans ansikte. Kände han något för mig? Var jag mer än bara en vän? Ville han bli mer än bara vänner?

Jag hejade mig själv. Sådana tankar var förbjudna. Vi är vänner. Bara vänner.

”Föresten, såg du de där killarna framför oss?” bytte han sedan ämne.

”Vilka killar?”

”De som satt framför oss. De satt typ och stirrade på dig hela tiden.” Han skrattade till. ”De gav mig värsta mördande blicken! De trodde säkert att vi var ihop eller nåt.”

Jag stämde in i hans skratt, men inombords gjorde det ont. ”Ja. Konstig tanke.”

Så fort som jag kom i närheten av mitt hus kände jag att något var fel. En doft som jag inte känt på länge låg i luften.

Jag sa snabbt hejdå till Zach och väntade tills han kört bort innan jag rusade in. Nu var jag säker på min sak.

Jag gick in i köket. Han satt vid mitt bord med en lugn min.

”Hej Celine.” sa Kim.

.

//Olivia