Här kommer kap 2 på Ett dött hjärta älskar inte. Det kanske inte händer så mkt nu, men de första kapitlen ska vara i "lära-känna-stadiet", jag vill att ni ska lära känna karaktärerna och förstå deras tankar.

Kap 2

Reflexmässigt så intog jag försvarsställning och började morra. Jag kände hur mina hörntänder växte i käken och hur giftet rann till.

Kim reste sig elegant och höjde händerna. ”Men Celine, vad tar det åt dig?”

Jag rätade på ryggen och tystande. Men mina tänder behöll sin längd. ”Vad gör du här?” frågade jag misstänksamt.

”Jag är här för att varna dig.”

Min sista misstänksamhet mot honom försvann. Kim hade ju ändå uppfostrat mig. Även om han och Erik inte hade någon tillgivenhet till någon utom de själva skulle han nog inte skada mig. Kim och Erik såg mig som deras lilla skapelse.

”För vad?”

”För att bryta regeln.”

”Vilket regel?”

Kim morrade irriterat. ”Du och den där människopojken börjar komma riktigt nära varandra.”

Hur kunde han veta det? Hade han spionerat på mig eller? ”Zach?” Jag fnös. ”Han är bara en del av täckmanteln.”

Tur att jag var bra på att ljuga.

”Jag är inte så säker på det, Celine. Och det är tydligen inte De heller.”

Sättet som han sa De på fick mig att rysa, trots att en vampyr inte känner kyla.

”Vilka är De?” viskade jag.

”De.” svarade Kim. ”De är de som håller ordning på reglerna. Ser till att de följs. De bevakar oss, även om vi inte vet att de är där.”

”Jag har ändå inget att oroa mig för.” sa jag med en axelryckning. ”Var är Erik föresten?”

”Han gick ut i solen och blev aska. Död, alltså.”

Jag stirrade chockat på honom. ”Till aska? Men jag trodde att vi tålde sol.”

”Bara de unga.” sa Kim tonlöst. ”Ju äldre man blir, desstu starkare. Men man blir också mer bunden till vissa saker, som att inte gå ut i solen eller korsa rinnande vatten.”

Kim reste sig smidigt. ”Jag går nu.” meddelade han. ”Jag har redan tagit en risk genom att komma hit.” Innan han gick sa han: ”Och du, Celine. Tänk på vad jag har sagt.”

Och det gjorde jag. Resten av natten. Kunde De verkligen se mig nu? Visste de allt jag gjorde? Visste de... om mina känslor för Zach? Nej. Nej, det kunde de inte. Jag hade ju hållit det hemligt. Dolt det. Ingen kunde veta.

Men bara för säkerhets skull skulle jag vara försiktigare i fortsättningen.

Zachary

”Vad tittar du efter?” utbrast jag när Celine tittade sig över axeln för minst tionde gången. Vi hade lunchrast och var på väg till en pizzeria eftersom de serverade fisk på skolan idag (BLÄ!). Hela dagen hade Celine varit ovanligt tyst och hela tiden spanat omkring sig, som om hon misstänkte att någon dolde sig där.

”Inget.” sa Celine. ”Tyckte att jag hörde en uggla. De är ju rätt ovanliga här.”

Jag bara skakade på huvudet. Ugglor var ute på natten, och det visste Celine. Men jag frågade inte henne om det, för jag skulle inte få något svar. Ibland, som nu, känns det som om Celine döljer något för mig. En djup, mörk hemlighet som hon aldrig kommer att berätta.

Väl böjda över våra pizzor började Celine bete sig normalt igen. Eller så normal hon nu kan vara. Alla i pizzerian stirrade på henne. Jag förstod dem. Vars Celine än är så sticker hon ut, med sitt vackra utseende och utstrålning. Hon är som natten. Mörk, mystisk, vacker, skyddande och samtidigt farlig. Vissa i matsalen (de flesta av hankön) verkade vilja gå fram till henne, medan andra höll sig på långt avstånd. Jag har vant mig vid att min vän fick all den här uppmärksamheten, och även personen i fråga verkade ha gjort det. Fast hon bara ignorerade dem.

En kille och hans kompis satt och stirrade som ett fån på henne. Så småning om reste han sig från bordet och gick fram till oss, eller fram till Celine ska jag väl säga. Han såg ut som en sån där populär kille: Snygg med mycket muskler.

”Hallå snygging.” sa han till Celine och log stort. ”Vill du ha en kaffe?”

”Nej tack.” svarade hon utan att titta upp. ”Vi skulle väl ändå gå nu?” Hon såg på mig.

”Ja, vi måste nog gå.” höll jag med och reste mig upp. Killen stirrade på mig, undrade kanske vad jag gjorde med någon som Celine.

”Det var trevligt att träffas.” sa Celine ointresserat och vi lämnade pizzerian.

Så där var det alltid när någon kille raggade på Celine, och det hände ganska ofta. Det spelande ingen roll hur bra de såg ut eller hur trevliga de var, Celine viftade ändå bort dem som irriterande flugor. Killar verkade inte intressera henne.

Vi började gå igen.

”Varför dejtar du inte, Cell?”

Frågan bara ramlade ur mig. Celine såg granskade på mig, men jag kunde inte se vad hon tänkte. Tillslut skrattade hon till.

”Varför dejtar du inte själv?” frågade hon.

Jag ryckte på axlarna, hade inte väntat mig en motfråga. ”Jag frågade först.”

Hon suckade och stirrade ner i backen. ”Jag har väl inte lust. Din tur.”

Jag ryckte på axlarna och kände mig lite obekväm. ”Vet inte. Ingen är ju direkt intresserad av mig så. Jag är ju… ja, du vet.”

”Vad?” Hennes bruna ögon mötte plötsligt mina och nästan tvingade mig att svara.

”Jag är inte direkt Drömprinsen.” sa jag. ”Du vet. Jag är inte snygg, charmig, muskulös, rolig… ja, något som liksom betyder något.”

”Du betyder visst något.” Celine stirrade på mig. ”Zach, du betyder visst något. Tro aldrig något annat. Du…” Hon bet sig i läppen, som för att hejda sig själv. Jag såg förvånat på min vän, men hon såg inte på mig. Hon stirrade åter ner i marken.

Hennes ord bubblade i min mage och fyllde hela kroppen med värme. ”Tack…” sa jag tvekande. ”Antar jag.”

”Nu måste vi skynda oss.” sa Celine sedan och bröt spänningen mellan oss. ”Lektionen börjar om fem minuter.”

Celine

Det hade varit så nära att jag försagt mig, att jag hade sabbat hela grejen. När Zach börjat prata om att han inte dög, då var det bara så svårt att hålla tyst. Jag var bara tvungen att säga emot honom, säga att han visst betydde något. Om jag inte bitit mig själv i läppen hade nog allting ramlat ur mig och jag hade börjat babbla på om hur mycket han betyder för mig, om hur fin jag tycker att han är. Det var så nära.

Jag visste inte hur länge jag skulle klara av det här. Hur länge skulle jag kunna hålla mina känslor hemliga? För varje dag blev det allt svårare. Det var som om något åt upp mig inifrån, långsamt. Men jag var tvungen. För Zach.

En medlem av De

”Tekniskt sätt har vi inga bevis för att ett brott begåtts.”

Jag lade armarna i kors och såg ner på den unga vampyrflickan, som sa adjö till människopojken och sedan gick in i sitt hus.

”Bevisen kommer.” sa Mikael lugnt. Hans vita, barnsliga ansikte var som hugget i sten. Trots att han utåt sett såg ut att endast vara sju år, och trots att han var mycket mindre än mig själv fruktade jag Mikael, nästan mer än vad jag fruktade min mästare. Mikael var gammal, stark och kapabel till vad som helst.

”Vi har bevakat den här vampyren i månader nu.” klagade jag. ”Och visst umgås hon mycket med människor, speciellt med den där pojken, men jag börjar tvivla på att det finns några djupare känslor.”

”Hon är bra.” konstaterade Mikael, med samma lugna, tonlösa stämma. ”Hon döljer det bra. Vi får provocera henne. Tro mig, den här är svag. Hon kommer att ge efter.” Mikael såg på mig med kalla ögon. ”Och när hon väl gör det är vi redo.”

.

Fick dessutom inga kommentarer på förra kapitlet...

//Olivia