Prolog

Jag minns kvällen då jag blev en vampyr lika tydligt som om det var igår. Vilket på sätt och vis var rätt konstigt, eftersom jag inte minns någonting annat från min tid som människa.

Jag hade varit ute någonstans, en fest kanske. Hur som helst så genade jag genom en mörk gränd. Så plötsligt, kändes det som om en stenvägg sköt in i mig. Knuffen tog andan ur mig och det andra jag blir varse om är att jag står upptryckt mot en vägg, av en vacker ung man. Hans hår var svart, och hans ögon och hud likaså. Fast… han var inte så där svart som vissa brukar vara i hyn. På något sätt så var han blek-svart. Som om han inte hade något blod i ådrorna.

”Erik, jag har en här.” viskade den vackra, mörka mannen. En annan man dök upp vid hans sida, denne lika vacker med likblek hy och blont hår.

”Det var en fin en.” sa den bleka mannen. Han lade huvudet på sned och granskade mig intresserat. ”Vi kanske borde behålla henne. Hon skulle vara fin som förvandlad, tycker du inte det?”

”Kanske det.” sa den mörke. Han såg djupt in i mina ögon och mitt hjärta, som slog på den tiden, rusade. ”Vad säger du, tjejen? Skulle du vilja leva för evigt?”

Jag kunde inte förmå mig att svara. Den bleke nickade åt den andra.

”Gör det.” sa han.

Den mörke såg lekfullt på mig. ”Det här kan göra lite ont.”

Sen så kände jag ett hugg i halsen, och min värld blev till ett svart hål där bara smärta existerar.

När jag vakande upp var jag förändrad. En vampyr. Erik, den bleke, och Kim, den mörke, förklarade för mig vad som hänt. De två var vampyrer och nu hade de förvandlat mig till en. Mitt namn var Celine. När jag ville veta mer om mig själv, vars jag bodde, vem min familj var (för jag kunde inte minnas någonting) sa de bara : ”Du har inget hem, ingen familj. Ditt människoliv är borta nu.”

Och jag accepterade det. För för mig, fanns bara en sak: Blod.

Det första året var värst. Jag kunde inte vara mig själv. Om Erik och Kim inte funnits där, hade jag gjort slut på miljoner människor. Men som tur hindrande de mig. Och sakta men säkert började jag bli mig själv igen. Jag slutade med att döda människor och drack bara blod i nödfall, när jag verkligen behövde det. Tillslut tröttande jag på att vara en nattvarelse, och jag ville få ett människoliv igen. Eller så nära man kan komma i alla fall.

Erik och Kim var väldigt skeptiska mot min idé, men de hjälpte mig i alla fall. De skaffade mig ett litet hus Texas, fixade in mig på en skola i närheten och gav mig en människoidentitet. Jag blev Celine Wellstone, flickan som flyttat från Odessa med sina föräldrar, och de föräldrarna var aldrig hemma eftersom de reste så mycket i jobbet.

Innan Kim och Erik sedan lämnade mig för att stå på egna ben, förklarade de några saker för mig. De berättade att vampyrer har några regler, som de måste följa till varje pris. Om de inte gör det, straffas de. Och den arla viktigaste regeln var: Få aldrig känslor för en människa.

Ironiskt nog var det också den första som jag bröt.

//Olivia