Kap 11

Celine

Resan genom floden var en helvetesfärd för mig, så jag kunde bara föreställa mig hur den var för Zach. När vi slutligen steg upp från vattnet skakade han i hela kroppen och knippade efter andan.

Jag tog sikte mot en gran och släpade Zach ditåt. Vi satte oss under trädet just som ett spöregn bröt ut. Trädets grenar var täta av alla barr och skyddade oss mot vattendropparna.

Vi satt tysta medan jag tittade på Zach. Jag hoppades att han skulle sluta frysa så våldsamt snart, men det verkade bara som att det blev värre. Vad hade jag väntat mig? Zach var en människa. Han var levde, hans hjärta slog och arbete för att hålla hans kropp igång. Han kunde inte tillbringa en hel dag i en fors och sedan bara somna under närmsta träd. Hur lite jag än gillade det var jag tvungen att checka in på ett hotell, så att han kunde få mat och värme.

”Kom.” sa jag och började resa mig. ”Hur lite jag än gillar det, så måste vi checka in på ett hotell.”

”Ne-nej.” stammade Zach fram mellan sina hackande tänder. ”De- De k-k-kan spå-r-ra oss.”

”Men du fryser ju ihjäl.” sa jag bestämt.

”N-nej, j-j-jag må-r-r f-fint.”

Jag fnös. ”Ja, det kan jag ju se. Upp med dig nu.”

”Vi vill boka rum för två.” sa jag bestämt.

Receptionisten gav mig en undrande blick, som jag förstod men ignorerade. Hon fick tycka att vi var hur konstiga hon ville, bara hon gav oss ett rum.

”Vi har ett på våning fyra. För hur länge?”

”En natt.”

Det fanns en fruktskål på disken, som jag stal ett par äpplen ifrån. Zach måste vara jättehungrig. Vid tanken på hunger blev jag genast varse om brännan i halsen. Det kändes som en evighet sen jag senast drack.

” Er legitimation, tack.” bad receptionisten slutligen.

Jag blev helt ställd. Leg? Jag hade inget leg! Och när jag tänker efter, även om jag hade ett skulle det inte fungera. Jag är (tekniskt sätt) för ung.

Jag tänkte gå ut på gatan igen, när jag fick en idé. Tankekontroll. Det var en galen idé, eftersom bara de som var 500+ kunde göra tankekontroll (Erik hade kunnat det) men jag var desperat och var villig att försöka.

Jag lutade mig framåt och sa tonlöst, precis som Erik hade gjort: ”Du behöver inte se något leg.”

Hon blinkade mot mig. ”Jo, det behöver jag. Så har ni någon legitimation? Annars måste jag be er att gå.”

Jag skulle just vända mig mot utgången, när Zach drog upp sin plånbok ur fickan och sa ”Vänta.” Jag stirrade förvånat på det bruna lädret. När jag blev fångad av De hade de sökt igenom mina fickor och tagigt allt ifrån mig. Men tydligen hade de inte gjort det med Zach.

Zach drog fram ett id-kort som han räckte till receptionisten. Hon granskade det noga och gav sedan tillbaka det.

”Allting verkar stämma här. Här är er nyckel, och välkommen hit.”

Zachery

Jag såg frågorna brinna i Celine, och så fort vi blev ensamma i hissen kastade hon dem ur sig.

”Var det där ett fejk-id?”

Jag nickade och ryckte på axlarna. Jag frös inte lika mycket längre. ”Ja. Jag gjorde det en gång, liksom bara för att se om jag kunde. Jag har aldrig använt det.”

Jag såg på henne. Min tur att fråga. ”Vad höll du på med? När du pratade med den där receptionisten.”

Hon tittade bort och såg lite skamsen ut. ”Jo ehm… Jag försökte göra tankekontroll. Och det funkade inte.”

”Tankekontroll?” upprepade jag oförstående.

”Kontrollera andras tankar. Ta sig in i dem och bestämma vad de tänker.”

Jag rös när jag blev påmind om smärtan i huvudet, när Kasimir hade tagigt sig in där.

”Som fursten gjorde med mig?” frågade jag lågt.

Hon gav mig en snabb blick med sina vackra, bruna ögon. ”Nästan. Fast han undersökte bara ditt sinne.”

Vi hade kommit fram till vår vågning. Hissen öppnades och vi sökte upp vårt rum. Det var litet, med en gammal tv, bäddsoffa och dubbelsäng

”Jag kan ta bäddsoffan.” sa jag och slank in på toaletten.

”Var inte dum.” hörde jag Celines röst genom dörren. ”Ta sängen. Jag behöver inte sova.”

Jag hejdade mig en sekund över den faktan. Jag kunde inte föreställa mig att inte sova. Vara vaken hela tiden? Ursh nej.

Jag spärrade förvånat upp ögonen när jag fick se min spegelbild. Jag kände först inte igen mig. Under mina gråbruna ögon fanns mörka ringar, mitt hår låg platt på huvudet av vattnet och min hy var lite gråaktig. Bandaget över pannan satt löst och var smutsigt.   Kläderna ska jag inte ens prata om.

Jag tog bort bandaget (såret höll på att läka fint), tvättade mig och torkade mig så gott det gick och steg sedan ut ur badrummet. Celine satt på sängen och studerade en karta. Hennes trassliga lockar dolde ansiktet som en ridå. Jag motstod lusten att stryka undan dem.

”Du kan använda badrummet nu, som du vill.” sa jag.

”Nej tack.” Då upptäckte jag att hon redan var torr.

I ett försök att tillintetgöra hennes kyliga min började jag berätta om hur jag hade gjort id-kortet. Jag lade till en massa skämtsamma kommentarer, och snart tittade Celine på mig istället för kartan med ett litet leende på läpparna.

Så, plötsligt, när jag hade tystnat, dog hennes leende och hon tog åter på den där kyliga masken som jag avskydde.

”Gör inte sådär!”

Jag insåg att jag uttalat orden högt när Celine förvånat såg på mig.

”Gör vaddå?”

Tja, har man sagt A får man säga B. Och jag var tvungen att få det här ur mig någon gång.

”Det där! Stänger in dig själv. Tar på den där masken utan känslor.” Frustrationen som jag burit inom mig rann plötsligt över och orden bara forsade ur mig utan kontroll. ”Enda sen vi kom ifrån det där berget med vampyrer har du stängt dig för mig! Du har varit kylig och allvarlig, och du säger alltid du eller jag, aldrig vi. Du stöter bort mig.”

”Det är för din skull. Snart ska du slippa mig, och jag vill inte… Du ska inte behöva…”

”Men jag vill inte slippa dig.” utbrast jag. ”Jag vill inte att du ska lämna mig. Du beter dig som om du gör mig en tjänst genom att dra, men jag vill inte att du ska gå! Åt helvete med att du är vampyr, jag bryr mig inte! Fattar du inte? Innan du kom…” Min röst blev så ostadig att jag vart tvungen att harkla mig. ”Innan du kom var jag en vilsen nolla. Jag hade ingen i hela världen, var totalt ensam. Allting kändes meningslöst, det var knappt så att jag orkade gå upp på morgonen. Men så kom du…” Jag gjorde en gest mot henne. ”Och allting fick en mening. Det var värt att leva, värt att släpa sig ur sängen, för varje dag så skulle jag få träffa dig. Få se ditt leende, höra ditt skratt när jag berättat något dumt skämt som bara du förstår. Mitt år med dig är det enda år då jag har känt att jag levt, inte bara existerat.”

”Hur kan du säga så?” viskade Celine. ”Jag har förstört ditt liv.”

”Nej.” invände jag. ”Du är mitt liv, du är mitt allt. Varför kan du inte bara fatta det och sluta med det du håller på med. Utan dig känner jag mig tom, och när jag tänker på att aldrig få se dig igen kan jag inte andas. Cell…” Jag tittade rakt på henne och sa det som jag insett för bara några timmar sen. ”Jag älskar dig.”