Kap 9

 

Celine

Slutligen kom vi upp på en strand i närheten av en parkering, efter att ha simmat länge. Vi var alla tre genomblöta men bara Zach blev tvungen att lida för det. Under färden hit hade mitt dåliga samvete förstärkts tills jag nästan inte stod ut längre. Allt det här var ju mitt fel. Utan mig hade Zach aldrig svävat i livsfara eller behövt fly för sitt liv.

Men jag hade en plan som skulle kunna gottgöra mig. Jag skulle ta Zach långt bort, till ett säkert ställe, och sen skulle jag lämna hans liv så att jag aldrig mer kunde skada honom.

”Jag lämnar er här.” sa Kim. ”Fortsätt längs den här kusten så kommer ni till Kanada.”

”Okej Kim. Tack.” sa jag och såg tacksam ut.

Zach såg osäkert mellan oss, och bestämde sig sedan för att tacka han med. ”Tack Kim.”

Vampyren gav min livs kärlek bara en föraktfull blick, och försvann sedan ut i havet igen. Vi stod kvar och jag tog till ordna först när jag var säker på att Kim inte längre kunde höra oss.

”Kom.” sa jag och började gå mot parkeringen.

Zach följde förvirrat efter. ”Men skulle vi inte ut i havet igen?”

”Kim sa det, och därför ska vi inte göra det.”

”Litar du inte på honom?” Zach verkade nöjd över det.

”Inte det minsta.” svarade jag. Jag påminde mig själv om att vara saklig nu, och inte känslosam. Stäng av, det blir lättare för Zach då. ”Man kan inte lita på vampyrer som han. Han kanske skulle vilja hjälpa mig, eftersom jag är hans skapelse, men en människa? Nej. Han ser er som mat. Skulle inte förvåna mig om han just nu var på väg tillbaka till De för att skvallra.”

Jag gick runt bland bilarna och letade efter någon utan tjuvlarm och som hade mycket bensin.

”Så vad gör vi nu?” frågade Zach. Han verkade lite förvirrad, men glad över att jag trots allt inte litade på Kim.

”Vi stjäl en bil och kör till närmaste flod. Sen åker vi i den, floden alltså, så att våra luktspår försvinner. Vi går åter upp på land i nästa stad, där stjäl vi en bil igen och åker långt bort, till en plats där du kan gömma dig.”

”Ska vi inte hem igen?”

Åh just det. Zach hade ett par föräldrar hemma i Texas. Jag mötte hans blick och behöll min mask.

”Nej Zach.” sa jag. ”Det är inte säkert hemma längre. Från och med nu måste du leva gömd.” Ångesten smet förbi min mask, men bara för en sekund. ”Förlåt.”

Jag började leta vidare. Lite frånvarande sa jag till honom: ”Det finns en telefonkiosk där borta, du kan ringa dina föräldrar.”

Zach gick dit bort. Lyckligtvis verkade han ha några mynt i fickan som han stoppade i. Jag lyssnade med bävan på samtalet.

”Hej mamma… Nej, jag mår bra… Ja… Nej, alltså… Jag har rymt... Ja, med Celine… Nej, leta inte efter oss… Jag älskar dig mamma. Hejdå.”

Hans röst var tonlös och död. Det gjorde ont i mig. Jag hade tagigt allting ifrån honom, tvingat honom att ljuga för sin familj och lämna dem.

Där. Den perfekta bilen. Jag slog sönder fönsterrutan och låste upp bildörren. Få se nu, vilka sladdar skulle kopplas ihop…?

Zach satte sig bredvid mig.

”Jag gillar inte den här stjäla-bil idén.” sa han med en grimas.

”Vi måste.” svarade jag bara.

Han nickade och sa ingenting mer. Jag började köra bilen och bad honom att leta efter en karta i handsfacket. Han hittade en och räckte mig den. Det var tjugofyra timmar till närmaste flod.

 

Zachery

”Du borde sova.” sa Celine till mig.

Jag sa att jag inte kunde det, men somnade ändå efter max fem minuter.

När jag vakande var det gryning. Solen lyste in genom bilrutan och träffade Celines släta hud. En sak slog mig som jag inte frågat om förr.

”Borde inte solen typ… göra dig till aska?”

Celine tittade kort på mig och vände sedan blicken till vägen igen. Hon körde högt över hastighetsgränsen och hade samma stenmask på sig som igår. Varför såg hon så känslolös och kall ut? Jag tyckte inte om det.

”För att jag är en ung vampyr.” svarade Celine min fråga. ”Unga vampyrer är svaga men är svåra att skada. Det enda som kan tränga igenom våran hud är vampyrtänder.” Hennes tonfall var helt sakligt. ”Äldre vampyrer är starkare men mer bundna vid vissa regler, och enklare att döda.”

Det var som om hon undervisade mig i vampyrer. ”Och ehm… hur gammal är du?”

”Tre.” svarade hon, vilket fick mig att stirra. Hon rättade sig snabbt. ”Jag har varit vampyr i tre år. Innan, när jag var människa, var jag sexton.”

”Du är alltså nitton.” räknade jag ihop. Hon svarade inte.

”Varför låtsades du vara en människa?” frågade jag då.

Hon tittade kort på mig. ”För att jag vill vara en människa.”

”Inte vampyr?”

Hon skakade på huvudet.

”Varför?” sa jag. ”Du har ju evigt liv, du är stark, kan knappt skadas och ser gudomlig ut.”

”Att leva för evigt är inte så bra som du tror.” sa Celine mörkt. ”Med tiden kommer jag inte att vara ute i solen längre, utan måste gömma mig under jord och bara komma ut på natten. Dessutom kan evigheten bli rätt ensam.”

Men jag kommer finnas där, tänkte jag. Eller i alla fall så länge jag lever.

”Och så är det blodtörsten.” sa Celine. ”Ibland är den outhärdlig.”

Efter det satt vi tysta. Celine stannade vid en snabbmatskedja och köpte mig mat, som jag genast högg in i. Så fortsatte färden. Jag somnade igen och när jag åter vaknade var det mörkt, och vi var framme vid en forsade flod.

Celine var redan ute ur bilen och jag följde efter. Hon bad mig att backa och lyfte sedan med en grimas upp bilen och kastade den, helt lätt, in den bland träden.

”Okej.” sa Celine lite andfått. ”Detta kommer att bli lite problematiskt, men vi kan klara det. Jag tänkte alltså att vi ska färdas genom floden. Så om du kryper ihop till en boll typ, så håller jag om dig och skyddar dig mot klippor och stenar. Under tiden håller du andan så går jag upp för luft när du behöver det. Hur länge kan du hålla andan?”

”Ehm, en halv minut.” sa jag, en smula förvirrat.

”Okej, då kör vi.” sa Celine sakligt.

Jag gjorde som hon bett mig och kröp ihop. Celine slog armarna om mig, och en elektrisk stöt som jag aldrig känt förr for igenom min kropp när hon rörde mig. Konstigt.

Så började färden genom forsen.

 

Kim

Vakterna ledde mig genom korridoren. Jag kunde knappt bärga mig innan jag fick berätta för Mästaren, vampyrernas furste, att jag funnit rymlingen. Att jag hjälpte henne att fly från början behövde inte nämnas.

Celine var vacker, men alldeles för mänsklig. Det hade fått mig att förlora respekten för henne. De svaga måste dö. Så var det bara.

”Min konung.” sa jag med tillgjord dyrkan när jag kom framför fursten. ”Min mästare och förebild. Jag vet vars rymlingen och förrädaren Celine är…” Jag berättade allt jag visste.

”Intressant.” Kasimir vände sig till en ung vampyr. ”Mikael. Ta med fyra vampyrer, två unga och två gamla och sök reda på henne. Ta helst med människan också, men det är inte ett måste. Och just det…” Han vände sig till mig. Bra, nu skulle jag få min belöning. ”Döda skvallerbyttan.”

.........................

Kommentar vad ni tycker!