Ja, här har vi nästa kapitel.

Kap 13

Celine

Zachs hjärta slog fort, vilket jag egentligen inte behövde väldigt bra hörsel för att förstå. Han andades nämligen också häftigt, som om han nyss hade sprungit. Och han tittade på mig såsom han aldrig sett på mig förut, med kärlek och åtrå.

Själv andades jag inte över huvud taget. Jag hade glömt hur man gjorde, jag tänkte inte alls på det. Jag kunde bara stirra in i Zach vackra ögon och vara överlycklig samtidigt som jag visste att det var fel. Jag var inte bra för honom. Jag borde inte vara med honom, eftersom det är farligt.

Men en del av mig, en väldigt stark och okontrollerbar del, ville inte tänka på det där. Ville bara uppfyllas av glädje, gråta av lycka över att Zach kände likadant. Vi kunde bli ett par nu. Vi kunde vara tillsammans, vi var ju ändå redan ’brottslingar’ för vampyrerna. Varför inte ta det ett steg längre?

Zach satte sig mittemot mig på sängen. Han såg in i mina ögon där min egen nervositet och spänning avspeglades. Han kupade handen runt min kind. Det kändes som att en hjord med fjärliar slogs i min mage, fyllde den med ett starkt pirrande. Han började närma sig mitt ansikte. Tiden stod stilla, någonting som regelbrott och straff existerade inte mer.

Zach slöt ögonen och jag gjorde likadant. I nästa stund pressades hans läppar mot mina. Först mjukt, sedan hårdare. Sista snutten av förstånd som jag ännu hade rann bort. Jag drunknade i mina egna känslor, och det var underbart.

Zach lindade in fingrarna i mitt hår och jag tryckte mig närmare honom, var tvungen att tänka efter så att jag inte tog i för mycket. Jag lär fingrarna vandra över hans kropp, utforska den såsom jag länge drömt om men aldrig gjort. Zach var överallt omkring mig. Hans värme, hans doft, hans händer. Det kändes som att mitt hjärta faktiskt slog. Det kändes som att jag levde.

Mikael

”Jag behöver verkligen hitta min syster.” sa jag, med en äckligt barnslig röst. Människan bakom bardisken såg på mig med medlidande. Hon slukade min roll som ledsen lillebror som letade efter sin storasyster med hull och hår. Dåre. ”Jag har en kort på henne.”

Jag tog fram det fotografi som min mästare givit mig och räckte fram det. Människan studerade pappersbiten, men icke kunde jag se igenkännande i hennes ögon. Jag förstod redan då, att hon icke skulle vara till behövelse. Bortslösat tid.

”Nej, jag känner inte igen henne.” sa människan.

Nåväl. Jag var ändå hungrig. ”Så synd.”

Jag lät hörntänderna växta i min gom och hoppade sedan över disken och begravde tänderna i hennes nacke. Jag träffade blodådran med träffsäkerhet och drack henne tom på bara några minuter.

Jag kastade liket ifrån mig och sade till de andra att göra sig av med det. Jag rättade till tröjan och förbannade de här löjliga, så kallade ’moderna’ kläderna. Fullkomligt utan stil.

”Vi går till nästa ställe.” sa jag till de andra. ”Hon kan inte vara långt borta.”

Celine

Jag låg med kinden mot Zachs bröstkorg och lät den höja och sänka mig för varje andetag. Zach sov djupt, men själv var jag vaken. Såklart. Jag kan inte sova.

Zach älskade mig. Jag älskade honom. Ingenting var fel längre. Allting var rätt, bra och perfekt. Saker skulle ordna sig.

Jag andades djupt, men slutade genast när lukten av Zachs pulserande blod kom emot mig. Brännan i halsen blev för ett ögonblick outhärdlig.

Jag kastade mig bort från Zach, och i andra änden av rummet återfick jag kontrollen. Herregud, jag behövde verkligen blod. Nu.

Jag klev ut på balkongen. Därifrån hoppade jag till den närliggande byggnadens tak. Några skator satt en bit bort och jag satte fart mot dem. Djuren fick sätta sina liv till den här gången för människornas skull. Jag tog tag i en och drack den slut på blod. De andra hade flygigt iväg. Djurblod är egentligen ingenting i jämförelse med människoblod, speciellt i den här lilla formen. Men den räckte för att jag skulle kunna vara i närheten av en människa utan att tappa kontrollen.

Zachery

Jag öppnade ögonen och såg upp i taket. Ett leende spred sig över mina läppar när jag mindes gårdagen. Celine. Att kyssa henne var det underbaraste jag någonsin gjort. Jag befann i någon sorts lyckodimma, där det faktum att några vampyrer var ute efter att döda oss inte fanns. Jag kände mig som den gladaste killen på jorden.

”Så du är vaken.” sa en mjuk röst.

Jag vred på mig och såg Celine stå vid balkongdörren, leende mot mig. Hon hade aldrig sett vackrare ut än nu, med solen som lyste genom hennes lockar och bildade en gloria runt henne. En vampyr? Snarare en ängel.

Celine gick fram till sängen och lade sig bredvid mig. Jag slog armarna om henne och begravde ansiktet i hennes hår, drog in hennes fantastiska doft.

”Jag glömde säga en sak igår.” viskade jag till henne.

”Vaddå?”

”Jag älskar dig.”

Hon vred på huvudet och kysste mig. Det hissade till i magen och tankarna snurrade.

”Och jag älskar dig.” svarade hon leende.

Celine

Efter ganska mycket kyssande lyckades vi slita oss ifrån varandra och gå ner till frukosten. Frukosten var ju gratis mat, det kunde man inte säga nej till. Men så fort som Zach ätit skulle vi ge oss av.

Fortfarande ätande på lite bröd som vi plockat med, steg jag och Zach ut från hotellet och satte av mot parkeringen, för att stjäla en bil. Han verkade inte ha så stort problem med det längre.

”Så vart ska vi nu?” frågade Zach, när vi väl tjuvkopplat en kärra och jag börjat köra.

”Bort.” svarade jag. ”Vi åker tills vi hittar en stad vi gillar, sen stannar vi där.”

”Men vi måste ganska snart flytta vidare.” sa Zach allvarligt. Hans ansikte var bistert. ”Eller hur? De kommer inte sluta. Vi måste fly resten av livet.”

Jag satt tyst, ville inte tänka på det. Zach suckade och jag såg på honom. Plötsligt kunde jag inte sluta stirra på pulsådern på hans hals. Skatan hade inte varit nog. Långt ifrån. Jag fick krama händerna hårt om ratten för att kontrollera mig. Det brände i halsen, gjorde så ont.

”Cell, vad är det?” frågade Zach oroligt. ”Vad är fel?”

”Inget.” väste jag mellan tänderna. ”Ingen fara.”

När jag såg Zachs blick tillade jag: ”Bara hungrig, liksom.”

”Åh.” sa Zach och stirrade ut genom fönstret. ”Åh.”

Det rådde en obehaglig tystnad. Efter en stund harklade sig Zach. Hans hjärta slog fort, han verkade nervös för någonting.

”Cell.” sa han hest. Han harklade sig igen och fortsatte: ”Drick av mig.”

Jag höll på att köra av vägen. Som tur hann jag svänga in vid en M-skylt. Där vände jag mig mot Zach och stirrade på honom.

”Dricka av dig? Är du inte klok, nej det tänker jag inte göra.” sa jag snabbt. Men brännan i halsen växte.

”Kom igen Cell.” sa Zach och lutade sig närmare. ”Jag vill hjälpa dig, inte vara en börda. Vi är tillsammans nu och måste då hjälpa varandra.” Han drog av sig tröjan och blottade sin bara hals mot mig. Jag grävde ner naglarna i armen, men det var meningslöst. Jag kunde inte kontrollera mig längre.

Jag böjde mig fram och satte tänderna i Zachs mjuka skin.

Kap 12

Zachery

Jag kunde inte hindra en flämtning. Det gjorde mycket ondare än vad jag trott. Jag hade bara tänkt på hur plågad Celine sett ut, och hur gärna jag ville hjälpa henne. Nu borrade jag ner naglarna i sätet på grund av smärtan. Jag var nära att be henne sluta, när jag kom på att en kanske är som när man får en spruta. Spänner man sig för det ännu ondare. Så jag tog ett djupt andetag och slappnade av. I samma ögonblick försvann smärtan. Plötsligt var jag medveten om hur nära Celine var mig och det fick magen att pirra. Det sista tankarna på plåga försvann och fylldes istället med tankar om Celine. Hennes händer låg om mig och hennes läppar var mot min nacke. Att hennes tänder var i mig tänkte jag inte på. Hela hennes kropp var också tryckt mot mig.

Jag lade armarna om Celine och njöt av närheten. Huvudet blev allt dimmigare och snart var jag alldeles slapp, utan att kunna tänka alls. Vampyren drog sig bort från mig och torkade bort blodet, mitt blod, från sina läppar. Hon såg rädd ut.

”Är du okej?” frågade Celine.

Jag nickade och log dimmigt. ”Bara… fint. Lite… lite trött bara.” fick jag fram.

Celine såg inte helt övertygad ut, men startade bilen och körde ut på vägen igen. ”Svara mig ärligt…” sa hon. ”Gjorde det ont?”

”I början.” mumlade jag. Det var svårt att hålla ögonen öppna. ”Men sen slappnade jag och, och då blev det bra.”

Celine frågade något mer, men det hörde jag inte, för jag slocknade.

Mikael

”Vad fick du veta?” frågade jag.

”Hon var på det här hotellet.” svarade vampyren Tilda. Hon var ett fint exemplar, det var därför jag valt henne till det här uppdraget. Mörkbrunt hår, smal, lång och en utmärkt förmåga att få veta det hon ville. Det var på grund av det sistnämna som jag valt henne till att förhöra receptionisten på det här hotellet, för att få veta om förrädaren varit där. Det var dagtid nu, och solen stekte med sina hemska strålar. Det betydde att jag var tvungen att stanna i skuggorna och låta de andra, de unga, göra jobbet.

”Vad mer fick du veta?” frågade jag.

”Hon kom dit på kvällen och åkte åtta på morgonen, alltid tillsammans med människograbben.” sa Tilda. ”Jag luktade på parkeringen, och jag vet vars de tog vägen. Ska vi följa efter?”

”Ja.” sa jag. ”Kör fram bilen, den med extra starka toningar på rutorna. Nu har vi henne tillslut.”

Zachery

Jag vaknade av att vi stannade. Jag hann se Celine gå ut ur bilen, innan jag plötsligt satt där ensam. Det tog några minuter för mig att vakna, ordentligt. Vi hade stannat utanför en sån där affär där man kan hitta allt möjligt. Celine kom snart ut igen, med en plastkasse. Hon log som hälsning till mig och räckte mig sedan kassen.

”Där finns mat till dig, och en sjal så att du kan dölja bitmärkena.” informerade hon mig.

Jag tittade i påsen, och där fanns en varmkorv och ett blårutigt tygstycke. Jag högg genast in på maten medan Celine började köra igen. När jag ätit upp varenda liten smula fällde jag ner spegeln och tittade på mig själv. På halsen fanns två röda prickar omgivna av blåmärken. Shit. Det såg värre ut än jag trott. Snabbt knöt jag sjalen runt halsen, och passade på att linda av bandaget runt pannan samtidigt. Bandaget var så smutsigt nu att det gjorde mer onytta än det motsatta, så jag slängde det. Nu hade jag ett rött ärr i pannan, med stygn tvärsöver.

”Bara så att du vet så tänker jag aldrig göra om det.” sa Celine snabbt.

”Va?”

”Jag tänker aldrig dricka från dig igen.” sa hon bestämt. ”Aldrig.”

”Smakade jag så illa?” skämtade jag.

Hon log, motvilligt. ”Nej, du var väldigt god. Men jag vill inte göra om det. Det kändes fel.” Celine var tyst en stund medan hon såg på mig med sina stora, vackra ögon. ”Men tack.” sa hon lågt. ”För att du ställde upp.”

”Allt för den jag älskar.” svarade jag och tog hennes hand.

Celine

Vi körde flera mil där jag och Zach bara satt och höll varandra i handen, i perfekt harmoni. Men jag kunde inte sluta tänka på om De hittade oss. Vad skulle hända? Om det bara fångade mig, vad skulle då hända med Zach? Hur skulle han klara sig? Om De bestämde sig för att se till att han straffades också, kommer min älskade inte ha en chans. Han måste få hjälp på något sätt. Beskydd. Men av vem? Jag kände ingen vampyr som var god. Fast… kanske den där jägaren som Erik pratat så mycket om?

Han hette Juan Desasio och var från Mexico. Han var en vampyrjägare som försökt att ta fast Erik. Min skapare hade till och med haft hans nummer, och jag lade lärt mig de siffrorna utantill.

Jag stannade bilen och rotade fram ett papper och en penna. Min hand kunde numret fortfarande och snart var det nedskrivet.

”Vad är det där?” frågade Zach och sneglade på numrera.

Jag räckte honom lappen. ”Zach, lyssna nu noga. Det här en numret till en man som kan skydda dig om jag av någon anledning inte längre skulle kunna göra det.”

Han tog långsamt lappen och rynkade ögonbrynen. ”Vad menar du?”

”Ifall något skulle hända mig, så att jag inte skulle kunna beskydda dig längre, ska du ringa till den här mannen och be om hans hjälp. Han kommer att skydda dig mot De.”

Zach nickade allvarligt. Han förstod att det här var nödvändigt, även om han inte gillade det.

Jag suckade sorgset. ”Jag ska gå och se efter om jag kan hitta några nya kläder till oss. Stanna här, okej?”

”Javisst.” svarade Zach och kysste min kind. ”Jag ska sova lite under tiden.”

Jag steg ut ur bilen och såg länge på honom, när han blundade och kurade ihop sig mot sätet. Han var så tapper. Trots allt som hänt hade han fortsatt kämpa. Och att dessutom erbjuda mig sina ådror. Zachs blod hade gett mig kraft igen, nu kände jag mig stark. Vi skulle klara det.

Jag fick gå en bra bit innan jag hittade en klädaffär. De enda pengarna jag hade var de som funnits i Zachs plånbok, och det var inte mycket.

Jag drog en suck och i andetaget kände jag lukten av en vampyr- en vampyr som jag kände.

Darrande av skräck snodde jag runt och stod öga mot öga med Mikael. Barnvampyren log ondskefullt och blottade sina huggtänder. Han var klädd som en vanlig sjuåring, med jeans och en t-shirt, men han liknade ändå inte ett barn.

”Hej där Celine.” sa han mjukt.

Jag letade efter en flyktväg och skulle sätta fart mot nödutgången när Mikael skakade på huvudet.

”Nej, nej.” sa han sjungande. Han pekade på några andra vampyrer, som stod samlade runt människorna. ”Rör dig inte om du vill slippa ett blodbad.”

”Hur hittade du mig?” frågade jag hårt. Jag försökte dölja min rädsla med tuffhet.

”Det var faktiskt lite krångligt.” sa Mikael bara. ”Var har du din blodpåse då?”

Ordet blodpåse fick mig att rycka till. ”Han är långt borta. I säkerhet.”

”Säger du det?” flinade den hemska vampyren. ”Undrar om du säger något annat när vi fått testa några… metoder på dig.”

Han menade tortyr. Tårar av rädsla dök upp i mina ögon, men jag lyckades förtränga dem. ”Jag kommer aldrig säga vars Zach är. Jag dör hällre.”

”Ursh, du äcklar mig.” grimaserade Mikael. ”Hur som helst, det var dig som vi skulle hämta. Strunt i pojken.” sa han vänd mot sina kompanjoner. ”Vi tar henne nu.”

Två vampyrer steg fram och höll fast mig. Instinkten slog mig: Det var över.

.

Lite kommentarer förra gången... Ni sårar mig guys *oseriös*

Förlåt, jag vet att det dröjde. Hoppas att kapitlet är så pass bra att ni förlåter mig för förseningen :)

(Jag tänkte klippa in Ash, men det blev så svårt att jag bara gjorde tjejens hår brunt. Så tjejen p bilden föreställer alltså Celine)

Kap 12

Celine

Zachs hjärta slog fort, vilket jag egentligen inte behövde väldigt bra hörsel för att förstå. Han andades nämligen också häftigt, som om han nyss hade sprungit. Och han tittade på mig såsom han aldrig sett på mig förut, med kärlek och åtrå.

Själv andades jag inte över huvud taget. Jag hade glömt hur man gjorde, jag tänkte inte alls på det. Jag kunde bara stirra in i Zach vackra ögon och vara överlycklig samtidigt som jag visste att det var fel. Jag var inte bra för honom. Jag borde inte vara med honom, eftersom det är farligt.

Men en del av mig, en väldigt stark och okontrollerbar del, ville inte tänka på det där. Ville bara uppfyllas av glädje, gråta av lycka över att Zach kände likadant. Vi kunde bli ett par nu. Vi kunde vara tillsammans, vi var ju ändå redan ’brottslingar’ för vampyrerna. Varför inte ta det ett steg längre?

Zach satte sig mittemot mig på sängen. Han såg in i mina ögon där min egen nervositet och spänning avspeglades. Han kupade handen runt min kind. Det kändes som att en hjord med fjärliar slogs i min mage, fyllde den med ett starkt pirrande. Han började närma sig mitt ansikte. Tiden stod stilla, någonting som regelbrott och straff existerade inte mer.

Zach slöt ögonen och jag gjorde likadant. I nästa stund pressades hans läppar mot mina. Först mjukt, sedan hårdare. Sista snutten av förstånd som jag ännu hade rann bort. Jag drunknade i mina egna känslor, och det var underbart.

Zach lindade in fingrarna i mitt hår och jag tryckte mig närmare honom, var tvungen att tänka efter så att jag inte tog i för mycket. Jag lär fingrarna vandra över hans kropp, utforska den såsom jag länge drömt om men aldrig gjort. Zach var överallt omkring mig. Hans värme, hans doft, hans händer. Det kändes som att mitt hjärta faktiskt slog. Det kändes som att jag levde.

Mikael

”Jag behöver verkligen hitta min syster.” sa jag, med en äckligt barnslig röst. Människan bakom bardisken såg på mig med medlidande. Hon slukade min roll som ledsen lillebror som letade efter sin storasyster med hull och hår. Dåre. ”Jag har en kort på henne.”

Jag tog fram det fotografi som min mästare givit mig och räckte fram det. Människan studerade pappersbiten, men icke kunde jag se igenkännande i hennes ögon. Jag förstod redan då, att hon icke skulle vara till behövelse. Bortslösat tid.

”Nej, jag känner inte igen henne.” sa människan.

Nåväl. Jag var ändå hungrig. ”Så synd.”

Jag lät hörntänderna växta i min gom och hoppade sedan över disken och begravde tänderna i hennes nacke. Jag träffade blodådran med träffsäkerhet och drack henne tom på bara några minuter.

Jag kastade liket ifrån mig och sade till de andra att göra sig av med det. Jag rättade till tröjan och förbannade de här löjliga, så kallade ’moderna’ kläderna. Fullkomligt utan stil.

”Vi går till nästa ställe.” sa jag till de andra. ”Hon kan inte vara långt borta.”

Celine

Jag låg med kinden mot Zachs bröstkorg och lät den höja och sänka mig för varje andetag. Zach sov djupt, men själv var jag vaken. Såklart. Jag kan inte sova.

Zach älskade mig. Jag älskade honom. Ingenting var fel längre. Allting var rätt, bra och perfekt. Saker skulle ordna sig.

Jag andades djupt, men slutade genast när lukten av Zachs pulserande blod kom emot mig. Brännan i halsen blev för ett ögonblick outhärdlig.

Jag kastade mig bort från Zach, och i andra änden av rummet återfick jag kontrollen. Herregud, jag behövde verkligen blod. Nu.

Jag klev ut på balkongen. Därifrån hoppade jag till den närliggande byggnadens tak. Några skator satt en bit bort och jag satte fart mot dem. Djuren fick sätta sina liv till den här gången för människornas skull. Jag tog tag i en och drack den slut på blod. De andra hade flygigt iväg. Djurblod är egentligen ingenting i jämförelse med människoblod, speciellt i den här lilla formen. Men den räckte för att jag skulle kunna vara i närheten av en människa utan att tappa kontrollen.

Zachery

Jag öppnade ögonen och såg upp i taket. Ett leende spred sig över mina läppar när jag mindes gårdagen. Celine. Att kyssa henne var det underbaraste jag någonsin gjort. Jag befann i någon sorts lyckodimma, där det faktum att några vampyrer var ute efter att döda oss inte fanns. Jag kände mig som den gladaste killen på jorden.

”Så du är vaken.” sa en mjuk röst.

Jag vred på mig och såg Celine stå vid balkongdörren, leende mot mig. Hon hade aldrig sett vackrare ut än nu, med solen som lyste genom hennes lockar och bildade en gloria runt henne. En vampyr? Snarare en ängel.

Celine gick fram till sängen och lade sig bredvid mig. Jag slog armarna om henne och begravde ansiktet i hennes hår, drog in hennes fantastiska doft.

”Jag glömde säga en sak igår.” viskade jag till henne.

”Vaddå?”

”Jag älskar dig.”

Hon vred på huvudet och kysste mig. Det hissade till i magen och tankarna snurrade.

”Och jag älskar dig.” svarade hon leende.

Celine

Efter ganska mycket kyssande lyckades vi slita oss ifrån varandra och gå ner till frukosten. Frukosten var ju gratis mat, det kunde man inte säga nej till. Men så fort som Zach ätit skulle vi ge oss av.

Fortfarande ätande på lite bröd som vi plockat med, steg jag och Zach ut från hotellet och satte av mot parkeringen, för att stjäla en bil. Han verkade inte ha så stort problem med det längre.

”Så vart ska vi nu?” frågade Zach, när vi väl tjuvkopplat en kärra och jag börjat köra.

”Bort.” svarade jag. ”Vi åker tills vi hittar en stad vi gillar, sen stannar vi där.”

”Men vi måste ganska snart flytta vidare.” sa Zach allvarligt. Hans ansikte var bistert. ”Eller hur? De kommer inte sluta. Vi måste fly resten av livet.”

Jag satt tyst, ville inte tänka på det. Zach suckade och jag såg på honom. Plötsligt kunde jag inte sluta stirra på pulsådern på hans hals. Skatan hade inte varit nog. Långt ifrån. Jag fick krama händerna hårt om ratten för att kontrollera mig. Det brände i halsen, gjorde så ont.

”Cell, vad är det?” frågade Zach oroligt. ”Vad är fel?”

”Inget.” väste jag mellan tänderna. ”Ingen fara.”

När jag såg Zachs blick tillade jag: ”Bara hungrig, liksom.”

”Åh.” sa Zach och stirrade ut genom fönstret. ”Åh.”

Det rådde en obehaglig tystnad. Efter en stund harklade sig Zach. Hans hjärta slog fort, han verkade nervös för någonting.

”Cell.” sa han hest. Han harklade sig igen och fortsatte: ”Drick av mig.”

Jag höll på att köra av vägen. Som tur hann jag svänga in vid en M-skylt. Där vände jag mig mot Zach och stirrade på honom.

”Dricka av dig? Är du inte klok, nej det tänker jag inte göra.” sa jag snabbt. Men brännan i halsen växte.

”Kom igen Cell.” sa Zach och lutade sig närmare. ”Jag vill hjälpa dig, inte vara en börda. Vi är tillsammans nu och måste då hjälpa varandra.” Han drog av sig tröjan och blottade sin bara hals mot mig. Jag grävde ner naglarna i armen, men det var meningslöst. Jag kunde inte kontrollera mig längre.

Jag böjde mig fram och satte tänderna i Zachs mjuka skin.

Jag vet, blev lite ur Zachs perspektiv.