Japp, här är nästa kapitel. Hoppas ni gillar det :)

Tusen tack till Animal, för den snygga fanbilden :)

.

Kap 5

Celine

Jag joggade slutligen vägen hem. Och eftersom jag är en vampyr, så gick det ganska snabbt. Jag suckade högt flera gånger. Caféet hade inte lättat min tankar.

Men när jag kom in på gårdsplanen uppfattade jag en doft, som jag både kände igen och inte kände igen.

Det var lukten av en okänd vampyr.

I samma sekund rörde sig något i mitt synfält. Jag regerade snabbt och satsade på flykt. Jag sprang uppför verandatrappan och bokstavligen brakade genom dörren. Något grep tag i min kofta och rev i den, men jag hann precis innanför tröskeln.

Jag flämtade och satte mig långsamt upp. Någon morrade frustrerat. När jag känt doften hade jag gissat att det var en gammal vampyr, och jag hade tydligen haft rätt. Den här vampyren var stark och snabb, men den kunde inte komma in i hus där den inte blivit inbjuden.

Jag reste mig upp och mötte min ’besökare’. Vampyren framför mig såg ut att ha blivigt förvandlad när han ar ungefär sju. Hans hy var vit, hans ansikte runt och hans ögon stora. Håret var av färgen mörkbrunt och låg välkammat på hjässan. Han bar en kavaj med pråms och knästrumpor, kläder från 1700-talet skulle jag gissa. Hans mun var förvridet av en morrning, när han gång på gång försökte ta sig in. Jag hade aldrig sett en vampyr i en barnakropp förut. Han var läskig.

Vampyren slutade upp med sina försök och ansiktet blev kyligt lugnt. Han granskade mig.

”Jaha.” sa han bara.

”Vem är du?” frågade jag bryskt.

Han höjde ett ögonbryn. ”Kan du inte lista ut det? Efter att din vän varnade dig.”

Jag spärrade upp ögonen. Han var från De.

Så de hade hittat mig tillslut. Och nu tänkte de ta med mig.

Konstigt nog var jag inte rädd. Här i mitt hus var jag skyddad, de kunde inte komma in.

”Hur hittade ni mig?” frågade jag och lät rätt modig.

”Det var inte svårt. Mästaren har sina trupper överallt. Jag och min kompanjon blev hitskickade för att leta fram bevis för att du brytit mot lagen.

”Bevis? Varför tog ni mig inte bara?”

Vampyren himlade med ögonen. ”Vi har väl någon form av heder. Men nu har vi bevis, så då måste jag be dig att följa med för att ta ditt straff.”

”Vaddå för bevis?”

Vampyren log kallt. ”Du räddade livet på människopojken, och smekte sedan hans kind. Vi har det filmat.”

Jag tappade fullkomligt andan. De hade orsakat olyckan, för att få fram bevis för mina känslor, och nu var det filmat. Jag var fast.

”Så snälla du…” sa vampyren och räckte fram handen. Han hade nog sett förändringen i mitt ansikte. ”…kom med.”

Jag skulle i alla fall kämpa. ”Aldrig.”

Vampyren ryckte på axlarna. ”Okej. Synd bara för din pojkvän. Jag ska hälsa honom att…”

”Vänta.” avbröt jag med stigande rädsla. ”Vad är det med Zach?”

Vampyren log ännu bredare. ”Låt oss säga såhär. Min kompanjon har honom. Och följer du med snällt, så kanske vi tar det lite skonsamt med honom.”

Jag försökte svälja ner rädslan, utan resultat. De hade Zach. De hade Zach. Åh nej, nej, nej. Skräcken för att något skulle hända honom bara växte och blev övermäktig. Tillslut började kanterna på mitt synfält att bli suddiga.

”Om du så mycket kröker ett hårstrå på honom…” Mitt hot kom i en svag viskning, och lät inte särskilt skrämmande.

”Ska vi?” frågade vampyren och räckte åter igen ut sin hand, som om han bjöd upp mig till vals.

Darrande och mycket långsamt stäckte jag ut min egen hand och lade den i hans. Han ryckte genast ut mig från mitt skyddande hus och låste fast mina händer bakom ryggen.

”Tack.” viskade han i mitt öra. ”Du har gjort det hela mycket enklare.”

Han band för mina ögon och sprayade något i min näsa, så att mitt luktsinne förstördes. Så fördes jag bort. Han samtalade ibland med en kvinna, som måste vara hans kompanjon. Jag frågade en gång om Zach, och då hotade de med att bryta hans arm om jag inte höll tyst i fortsättningen. Det blev det en resa i bil och sedan så började de föra mig nedför massor av trappor. Min näsa började långsamt återvända och jag kunde känna lukten av jord. Självklart. Des högkvarter måste såklart vara under jord, välskyddad från solens strålar.

Tillslut knuffade de ner mig på ett metallgolv, och slängde ytligare något bredvid mig. Så talade ett klickande ljud om att de stängde någon form av en dörr. Så blev det helt tyst.

Det tog inte lång tid för mig att bryta sönder de handklovar de satt på mig och slita av ögonbindeln. Jag såg mig om. Jag fanns i ett rum, helt gjort i metall. Rummet var fyrkantigt, och varje vägg var ungefär tre meter lång. Vid en av väggarna satt en dörr som såg ogenomtränglig ut.

Jag var i en cell för vampyrer.

Just då upptäckte jag ett bylte, som låg slängt inte så långt ifrån mig. Jag kände genast igen den blåa skjortan.

”Zach?” pep jag och var blixtsnabbt framme vid hans sida. Jag lyfte varsamt upp hans slappa huvud och placerade det i mitt knä. ”Zach?”

Hans bandage hade åkt upp lite, och vid ena tinningen hade han ett otäckt blåmärke. Hans ögon var slutna, men jag kunde höra hans hjärta slå.

”Åh, Zach.” viskade jag och lutade mig över honom. Det kändes som om någon rev och slet i hjärtat. ”Förlåt mig. Jag är så ledsen för det här. Men jag ska få ut dig, det lovar jag.” Jag strök honom över kinden. ”Det lovar jag.”

Jag tog av mig koftan (eller det som var kvar av den) och vek den som en kudde under Zachs huvud. Sedan reste jag mig upp och inspekterade väggarna och dörren. Det ar säkert omöjligt för mig att slå sönder dem, men det var värt ett försök i alla fall.

Zachery

Det tog ett tag innan jag insåg att jag lämnat medvetslösheten och vaknat. För egentligen var det ingen stor skillnad. Det var helt svart och överallt ekade högljudda dunkanden. Det lät som något hårt och massivt stötte mot lika massiv metall. Mitt huvud och mage värkte. Jag försökte minnas vad som hänt efter att den bleka kvinnan slagigt ner mig, men det var helt svart. Jag måste ha varit avsvimmad.

Marken under mig var hård och kylig metall. Under mitt huvud låg en tygbit. Jag försökte sätta mig upp, men föll genast ner igen med ett stön när det högg till i magen. Rummet jag var i var kallt, och med tanke på hur min röst ekade inte särskilt stort. Så ljöd plötsligt en röst genom mörkret.

”Zach?”

Jag kände genast igen den. ”Cell?”

I nästa ögonblick var ett par svala händer runt mitt ansikte.

”Zach, du borde lägga dig ner igen.” sa Celine och tryckte mig varsamt ner. Min hjärna gick på högvarv. Celine var här. Den bleka kvinnan hade ju talat om henne.

Så slog det mig plötsligt, som en blixt från en klar himmel. Celine och jag var kidnappade. Antagligen av den här kvinnan. Men varför? Varför skulle någon vara intresserade av oss?

Ju mer jag tänkte på det, desstu räddare blev jag. Vad var det som vi hamnat i? Och vad skulle hända med oss nu?

”Zach, ta det lugnt.” sa Celine med en fast röst. ”Jag ska förklara allting.”

.

Du är jätte duktig! Du är begåvad tjejen!! Fortsätt med det du gör!!!
Jag har en två frågor.
1. Jag skulle mer än gärna vilja göra sådana där bilder jag skulle nog vilja göra 2-3 st eller fler. Men vad använder du för program och vad har du för text skulle verkligen vilja veta det alltså jag menar vad har du för stil på texten:)
2. Ni har ju copyright på eran berättelse men man kan kopiera texten fortfarande. Om man har copyright ska man väl inte kunna kopiera texten?

Skulle du kunna svara så snabbt som möjligt i ett inlägg?:)

Här kommer kapitel 4 på E.I. Tack till er som kommenterat :) Var inte rädd för att ge kritik också.

PS.(Personerna som jag använder till varje bild är Ashley Greene och Thomas Dekker. Om någon har lust att göra en sådan bild, så kan ni skicka den hit: [email protected]. Jag vet, jag tigger lite. Men det börjar bli drygt att göra dessa bilder)DS

Kap 4

”Zach? Zach?”

En mjuk, melodisk röst sa mitt namn om och om igen. Jag tvingade isär ögonen och stirrade upp i Celines bruna.

”Hej.” sa hon och log. ”Är du okej?”

Jag nickade. Bortsett från en liten huvudvärk mådde jag fint. ”Var…?”

”Du är på sjukhuset.” sa hon och hjälpte mig att sätta mig upp.

Jag låg, eller snarare satt, på en röd soffa. Runt om mig fanns liknande soffor fulla av människor. Sjuksköterskor behandlade sina patienter direkt här ute korridoren så jag antog att de andra rummen var fulla. Jag röde vid pannan och kände ett bandage. Jag såg på Celine som satt i slutändan av min soffa.

”Vad hände?” frågade jag.

”Du kraschade.” sa Celine allvarligt. ”Med bilen, när du var på väg hem.”

Jag rynkade pannan och försökte minnas. Jag drog efter andan när bilden av lastbilen som sladdade mot mig dök upp. Jag försökte minnas vad som hänt sen, men det var en enda dimma.

”Herregud.” flämtade jag. ”Hur mår du?” Hon såg helt oskadd ut i alla fall.

Celine såg konstigt på mig. ”Vad menar du? Varför skulle inte jag må bra?”

Jag såg likadant på henne. ”Kanske för att en lastbil krockade med oss? Du verkar inte ha en skråma.”

”Zach.” sa Celine, och nu såg hon orolig ut. ”Jag var inte med i bilen.”

Det var tyst en lång stund medan vi stirrade på varandra.

”Du var visst med.” invände jag tillslut. ”Du satt bredvid mig, vi pratade om dina föräldrar.”

”Nej.” sa Celine. ”Jag tog bussen hem. Jag stannade kvar på parken en stund, och sedan tog jag elvan och gick den sista biten.”

”Skämtar du med mig eller?” sa jag, en aning irriterad. I sådana fall var det inget kul skämt. ”Du var visst med.”

”Zach, doktorn sa att du kunde vara en aning förvirrad efter det här. Att du kunde ha lite minnesförlust.” sa Celine med någon avslutande i rösten. ”Det är du tydligen. Jag var inte med i bilen. Men det är det under att du överlevde, fattar du det?”

”Jag har inte minnesförlust!” utbrast jag argt. Några av patienterna vände sig om och stirrade på oss, så jag sänkte rösten. ”Jag minns, och du var med. Det var ett under att båda två av oss överlevde, och att du inte ens fick en skråma.”

Celine kastade en blick bakåt, och när jag följde hennes blick fick jag syn på mina föräldrar som gick mot oss. Toppen. Dags att bli utskälld.

”Vi får prata med detta senare.” sa Celine och reste sig. Hon hälsade kort på mina föräldrar och försvann sedan bort i myllret.

Jag försökte följa efter, men blev genast hejdad av mina föräldrar. Jag undrade vad det var som hänt egentligen, och varför Celine ljög om det.

Celine

Fan. Fan, fan, fan.

Jag hade trott att Zach inte skulle minnas någonting, men det gjorde han ju visst! Hur skulle jag komma undan med detta? Zach kan vara jävligt envis, han kommer aldrig att sluta tjata om det här tills han får veta sanningen. Och det fick han inte. Han fick inte veta att jag är en vampyr, det skulle förstöra allt. Jag tror till och med att det är olagligt för vampyrer att avslöja sig. Fast jag var ju ändå en laglös nu, så vad spelade det för roll om Zach visste eller inte?

Jag ångrade genast de orden. Om Zach visste vad jag var skulle han vara skräckslagen för mig resten av sitt liv. Som sagt, det skulle förstöra allt.

Jag suckade högt. Jag var inte redo att gå hem än, så jag gick in till ett café som inte låg så långt bort från sjukhuset. Där satt jag och stirrade på solen, som sakta försvann bakom horisonten, och sörjde den dag då den skulle innebära döden för mig. Jag kopplade bort alla tankar på sånt som var jobbigt, och bara existerade.

Zachery

Eftersom jag, bortsett från såret i pannan (som inte ens gjorde ont), mådde helt fint så fick jag lämna sjukhuset samma kväll. Mina föräldrar verkade aldrig tröttna på att skälla ut mig, eftersom att jag skadat mig tydligen helt och hållet var mitt fel. Det är bara så mina föräldrar är. När de blir oroliga, blir de arga och måste skälla på någon. Denna någon är oftast jag. Jag vet, de är lite konstiga.

När vi kommit halvvägs till bilen kom min mamma på att hon glömt handväskan. Jag anmälde mig genast för att hämta den, och började gå tillbaka. Allt för att slippa deras tjat.

Det var väldigt mörkt ikväll, trots alla gatlyktor. Det var tyst också, så tyst att det nästan var lite kusligt.

Jag genade mellan ett par bilar, och upptäckte inte kvinnan fören jag nästan gick in i henne.

”Oj, förlåt.” mumlade jag och försökte gå runt, men plötsligt var hon framför mig igen. Först då riktigt tittade jag på henne, och flämtade till.

Hennes hy var kritvit (samma färg som Celines faktiskt, men det tänkte jag inte på då) och hon var lång och smal. Hennes blonda hår var tunt och långt, räckte ända ner till midjan. Hon bar en läderjacka och ett par tajta jeans, och jackan hade några mörka fläckar kring halsen. Hennes ansikte var avlångt och varje drag var perfekt. Hon var vacker, men inte på det sätt som Celine. Den här kvinnan hade något illviljigt över sig, något ondskefullt. Om det berodde på det hånfulla leendet, eller på den elaka glimten i hennes mörka ögon kunde jag inte säga. Vad det än var, så sände hon kalla kårar längs min rygg.

”Hallå människa.” sa hon mjukt.

Jag svalde och försökte lunga mitt rusande hjärta. ”Du står i vägen.”

Hon skrattade, helt utan glädje. ”Gör jag det? Men då måste jag ju flytta på mig.”

Kvinnan gjorde en ansats att röra sig, men hejdade sig själv med en undrade min. ”Eller…” sa hon och såg på mig. ”Det kan jag ju inte göra. För då skulle du gå din väg, och jag behöver få dig med mig.”

Jag såg oförstående på henne. ”Jag tror att du har tagit fel person.”

Hon skakade på huvudet. ”Åh nej du. Jag känner igen dig så väl, efter all den tid som vi har iakttagit din kära vän.”

Alla tankar snurrade och vägrade ta form. ”Pratar du om Celine?”

Kvinnan ryckte på axlarna. ”Antar det. Rätt snygg, bruna lockar, långa ben…?”

Jag drog ett darrande andetag, i ett försök att samla mig själv. ”Vad vill du Celine?”

”Frågan är inte vad jag vill henne, utan vad min mästare vill henne.” sa kvinnan och började cirkla runt mig. Jag väntade skrämt tills hon kommit bakom mig, innan jag satte fart och sprang. För den här kvinnan var farlig, det kunde jag känna. Och från faror springer man.

Men jag hann knappt ett par steg fören något hårt for in i sidan på mig och jag störtade mot asfalten. Jag kved av smärtan som snabbt spred sig i magen och försökte sätta mig upp. Kvinnan stod över mig och stirrade. Hjärtan började slå ännu fortare, om möjligt. Vem var den här kvinnan? Vad var hon?

Och vad ville hon mig och Celine?

”Försök inte fly.” sa kvinnan med en metodisk röst. ”Du kan inte fly från sådana som jag.”

Vad var sådana som hon?

Kvinnan böjde sig närmade mig, så nära att jag kunde se att fläckarna på hennes jacka var blod.

”Du är väldigt aptitretade.” viskade hon. ”Men jag ska hålla mig. Och eftersom du tydligen inte tänker följa med helt snällt, så måste jag helt enkelt göra dig… lealös.”

Så kände jag ett hårt slag mot huvudet, och allt blev svart.

.

Japp, nu börjar det hända grejer :)

Gulligt citat!
En fråga till dig: Har du läst den femte boken ur Vampire Academy "Andens kraft"(vad tycker du om den) och vet du när den 6 boken kommer?

Japp otroligt gulliga!
När kommer nästa kapitel utav din fanfic: Ett dött hjärta älskar inte?
Svara genom ett inlägg eller någonting:)